fredag 31 december 2010

Gott Nytt År


Önskar er alla ett Gott slut och ett Gott Nytt År!

tisdag 28 december 2010

Ett par dagar i stugan

I söndags åkte jag och familjen till stugan. Jag och Jocke var dit på juldagen för att skotta snö och sätta på värmen så att det skulle vara varmt när vi kom på söndagen. Och det var jätte varmt och gott. Det har kommit massor med snö och det blir så härligt där. Lite snöbilder:

Min älsklingsplats i kvällssolen på sommaren......fast just nu inbjuder det inte att sitta där direkt :-)

 Ja, gissa vad det här är??? Jo, det är ett tält. Inte heller så inbjudande just nu :-) Undrar om det går att få det beboeligt igen? Faktum var att det hade möglat så vi är tyvärr tvugna att kasta det ändå, därför står det kvar. Ja, slarvigt att inte ha fått ner det innan vintern, jag vet :-)
 Min dotter Helen och hennes pojkvän Petri kom och hälsade på. På kvällen tände vi facklor och en eld......
och släppte iväg luftballonger. Jättemysigt!

Boggteman och bloggande

Jag har bestämt mig för att sluta skriva bloggteman. Det var inte så roligt och inspirerande som jag trodde. Det känns som att jag ska skriva bara för att skriva och då kan det vara för min del. Men jag fortsätter att skriva inlägg lite då och då som tidigare, iallafall ett tag till. Jag började ju blogga för att ha en ventil när jag blev sjuk. Min tanke har hela tiden varit att skriva av mig under sjuk- och behandlingstiden och när jag sen är frisk så slutar jag blogga. Och det är så jag tänker fortfarande. Jag kommer att fortsätta blogga fram tills att jag är i gång med mitt friska liv och kommer igång att jobba ordentligt. Så, det tar ett tag till.

lördag 25 december 2010

Dag 11: Mina syskon

”Mina syskon” består av en bror, min lillebror Conny.  När vi var små var vi som hund och katt. Vi bråkade nästan jämt och var nog en pina för omgivningen många gånger. Han var tidernas retsticka och jag var tacksam att reta och pucklade på honom så fort jag fick chansen. Det var äkta syskonkärlek mellan oss J Men fast vi oftast bråkade så fanns det stunder då vi hade trevligt ihop…..jo, vi kliade varann på ryggen när vi åkte bil till Alingsås minns jag! Och riktig syskonkärlek spirade när någon annan var dum mot min lillebror. Då vaknade hin håle själv och jagade iväg dom dumma ungarna! Ja, vi bråkade tills jag flyttade hemifrån och lite till. Jag flyttade när jag var 16 år och han var då 13. Efter att jag flyttat fick vi en allt bättre relation. Min bror är något av det käraste jag har. Vi träffas inte så ofta men i själ och hjärta står vi varann nära. Min bror är inte bara en bror utan också en vän. För mig symboliserar min bror tillit, trygghet, ärlighet, stabilitet och mycket omtänksamhet. Den bästa bror man kan ha!

Julafton

Julafton firade vi hos min bror och hans familj. Det var en trevlig och mysig kväll med god mat, tomte och julklappar, lek och sång. Så jättetrevligt. Och det bästa av allt var att ha sina nära och otroligt kära omkring sig :-) Jag slogs under kvällen av en så stark känsla av glädje och tacksamhet över vilken fin familj jag har och att jag har turen att ha dem nära mig. Att jag får vara kvar, att dom får vara kvar.....Ja, det blev faktiskt lite djupa tankar men dom var inte tunga, bara starka. Min kära brorsdotter Mikaela hade skrivit en så fin skrift till mig som hon ramat in och jag blev så otroligt rörd. Hon toppade sen kvällen genom att sjunga Hallelulia för oss och det var så jätte jätte fint. Min älskade son och bror spelade gitarr till henns sång och även dom var otroligt duktiga.

Snälla Tomten kom med många paket :-)

torsdag 23 december 2010


Önskar er alla en riktigt god jul. Hoppas ni får massor av kärlek och värme!


På strålningen i dag

I dag var Emelie med mig till strålningen. Hon fick instruktioner av mig om att vänta i väntrummet och inte gå någonstans medan jag var inne i behandlingsrummet de minuter det tar där. Men när det sen blev min tur erbjöd sköterskan henne att följa med och det ville hon. Personalen tog hand om henne medan jag fick behandling och hon fick följa med dem och titta på tv-skärmen där hon kunde se mig. Emelie hade fortfarande inte sett mig utan kläder sen operationen då hon tycker det är läskigt men på det här sättet gick det bättre. Personalen tipsade om att ta kontakt med lekterapin för att Emelie ska få hjälp att hantera det hon går igenom och ja, det vore kanske inte helt fel.

tisdag 21 december 2010

Dag 10: Det här hade jag på mig i dag

Ja för intresseklubbens skull  så kan jag berätta att jag hade blå jeans och en svart stickad jumper på mig idag. Och som vanligt hade jag min svartgråa buff på huvet. Just det här temat är just nu lite tråkigt men det kan ju komma att bli lite roligare om några kilon. För faktum är att jag har gått upp en hel del i vikt, både på grund av vatten och för lite motion. Jag är glad i mat, vilket inte gör saken bättre. Och redan innan jag blev sjuk så märktes det på vikten. När jag sen blev sjuk och blev stilla sittande/liggande i flera månader så märkets det ännu mer, såklart! Att jag sen samlade på mig vätska i flera liter gjorde inte saken bättre. Spärrballong var nog ett ord många associerade till när de såg mig ett bra tag. Jag har nu förvisso gått ner några kilon men har många kvar innan jag är nöjd. Framför allt när det gäller kläder......därför är dagens tema lite "surt" för mig. Inget i garderoben passar. Och det tar emot att köpa kläder i "fel" storlek. Jag utgår ifrån att jag kommer att gå ner igen, frågan är bara hur och när....

Jag är inte och har aldrig varit en klädfantast. Kläder är inte ett stort intresse för mig. Det viktigaste för mig när det gäller kläder är att de är bekväma och att jag kan känna att det är "jag". Jag ser varken elegant, snoffsig eller moder ut, utan ser nog mest alldaglig och lite omodern ut, och det är helt okey :-) Men när jag gått ner några kilon till ska det onekligen bli roligt att hoppa i kläder jag inte kunnat använda på länge :-)
Puss och kram på er

söndag 19 december 2010

Vinterbilder

Jag gick igenom bilder på datorn och hittade dem här. Dom är i från Januari i år och snömängden är lite mer än vi har fått hittills. Härliga bilder eller hur?

Stugan i Vinterskrud :-) 



fredag 17 december 2010

Pepparkakshus

Här är resultatet av vårt arbete i kväll :-)


Många tomtar och snögubbar skulle konkurrera om platsen runt huset. Ingen fick ligga kvar i lådan :-)

Lite av varje

Har nu avverkat första behandlingsveckan och det har gått över förväntan att ta sig fram och tillbaks till stan varje dag. Jag har åkt buss in till stan och åkt med Jocke hem och det har fungerat jättesmidigt. Nu har Jocke semester så nu blir det ännu enklare när jag har bil. Har funderat över hur det fungerar med ersättning för transporter. Om jag åker kommunalt står landstinget för hela beloppet. Men om jag ska åka buss båda turerna varje dag får jag vänta i flera timmar på bussen på sjukhuset, därför väljer jag bilen. Frågan är om man får ersättning för det......hur det än är så är ekonomin rätt skral efter flera månader på sjukersättning, det vet alla som provat på det :-) Så, alla bäckar små. Jag ska forska lite mer i det sen.

Just nu håller jag och Emelie på att baka pepparkakshus, eller JAG blev det tydligen :-) Hon tröttnade ganska snart och inväntar garneringen istället. Bilder kommer sen !

Det är julfest på jobbet ikväll. Jag har varit helt inställd på att gå på den och har sett fram mot att träffa alla på jobbet, men jag orkar helt enkelt inte idag. Har sovit dåligt flera nätter och har ont i kroppen så jag är inte alls upplagd för fest idag. Jag vill bara vara hemma, ta det lugnt och vara med familjen så det är jag.

Trevlig kväll på er alla!

Dag 9: Min tro

Religion var inget som förekom i min familj när jag växte upp. Vi följde som de flesta andra de kristna sederna och traditionerna, men inte mer än så. Jag hade ändå en tro på att det fanns en gud fram tills att jag var tonåring. Då började jag istället söka inom New Age rörelsen. Jag var en flitig besökare hos medium av olika slag och hade en stark övertygelse om andevärldens existens bland oss levande. Jag blev spådd i kort, i händerna, av knackande bord, jag fick healing och chackrabehandling och jag var på seans. Jag sökte i det här i flera år men kom till sist på att det jag sökte var just bevis för att det jag sökte fanns. Jag har fortfarande en tro på någon form av existens utanför vår medvetande men idag är jag inte lika angelägen om att veta. Jag känner mig ganska nöjd med tanken på att det kan vara si eller så och jag letar inte vidare idag. 

Hur som helst tror jag på tomten :-)

Ha en bra dag allihop!

torsdag 16 december 2010

Så ont i lederna :-(

Jag har haft psoriasis artrit i flera år och har haft jobbigt i varierande grad i perioder men det som händer med kroppen nu har jag aldrig varit med om tidigare. Både huden och lederna slår bakut och jag gräver snart ner mig nånstans. Jag har ont från axlarna och ner till fotlederna. Värst är det i knän, höfter, ländrygg, skuldror, axlar och nacke. Handlederna och fingrarna kommer strax efter och har snart kommit i kapp.
Flera nätter i rad har jag vaknat flera gånger av att jag får ont i kroppen när jag legat i samma ställning en längre stund. De senaste dagarna har värken i lederna blivit värre och jag har blivit jättestel i hela kroppen. I natt vaknade jag 01:30 och har sen inte sovit en blund. Jag klarar av att ligga ca 15 minuter i samma ställning så jag har farit som en propeller i sängen i natt. Halv fem började det krypa i benen också så då gav jag upp. Jag gick upp och duschade, kokade kaffe och tittade på tv. Åkte med Jocke in till stan och var på strålbehandlingen 40 minuter innan dom öppnade. Som tur var startade dom tidigare och strax efter kl 8 var jag klar och åkte hem. Men sova går inte nu heller.....kan inte ligga ner :-(

Undrar om det här är kroppens reaktioner på allt den varit utsatt för med cellgifter, operation och allt vad det inneburit? Undrar om det är ett "skov" nu och sen går det tillbaks till "normalläge", eller är det här en ny fas? Man får svära ibland och nu är en sån gång: FAN, FAN, FAN....jag vill inte det här, orkar inte. Jag vill komma tillbaks, orka röra mig, promenera, vara pigg och glad, orka hålla på och pyssla och plocka hemma, göra saker med familjen, med Emelie. Senaste veckorna har gått åt samma och fel håll för det tyvärr då det bara blir värre och värre. Det finns biologiska läkemedel som man får injicerat och som hjälper mot både utslag och ledvärk och mitt hopp står till att jag kan få det. Medlen kan ge en del allvarliga biverkningar, är förstås svindyrt och skrivs ut restriktivt har jag förstått, men jag hoppas iallafall att jag "kvalar in" för att få det.

Cupcake Award

Cupcake Award

Jag har fått denna Award av min bloggvän Malin; http://gladilivet-m.blogspot.com/
Tack Malin.

Awarden innebär att välja tre favoritförfattare och ange en bok av dem, skicka vidare Awarden till fem favoritbloggar och tacka den man fått awarden av och till sist klistra in loggan på bloggsidan.

Jag är ingen storätare av böcker men läser en del i perioder. Sedan jag blev sjuk har jag inte läst en enda bok tyvärr. Jag fick flera böcker av mina jobbarkompisar men har inte klarat av att hålla koncentrationen tillräckligt för att läsa ännu. Men, det kommer :-)

Det finns många bra författare men jag har valt tre vars böcker jag sträckläst.

Torey Hayden, psykoterapeut  med specialisering på barn med selektiv mutism. Jag har läst flera av hennes böcker och måste jag välja ut en så väljer jag Rävungen. Den handlar om en djupt störd liten flicka som Torey Hayden tar sig an. Hennes böcker är skildringar från hennes erfarenheter ur verkligheten och griper verkligen tag.
Nästa författare jag vill nämna är Lotta Tell. Jag har bara läst en bok av henne och den heter " I skuggan av värmen". Det är en självbiografisk roman där hon beskriver sitt liv som missbrukare och om hennes väg tillbaks till livet. En tung och gripande bok.

Sist men inte minst väljer jag Jackie Collins som får väga upp det tunga och tragiska i föregående littratur. Jag har läst de flesta av Collins böcker och har sträckläst dem alla. Lyx, överflöd, intriger, kärlek och makt i en salig blandning där man kan drömma sig bort från verkligheten en stund känns skönt :-). Chansen är nog den bok jag tyckt bäst om. " En roman av det amerikanska "sagoriket" är berättelsen om makt, våld och lyx, men också om starka familjeband, öm kärlek och kamp för överlevnad".  

Award vill jag ge till följande bloggvänner:
2010...Livet förändras: http://bc-cancer.blogspot.com/

onsdag 15 december 2010

Dag 8: Ett ögonblick

Jag tänker inte skriva om något särskilt ögonblick utan om vad jag associerar själva orden till.  Jag kommer att tänka på att på ett ögonblick kan en persons tillvaro förändras totalt och aldrig mer bli den samma. På ett ögonblick kan du förlora en nära vän. På ett ögonblick kan ditt liv förändras genom att du får ett tragiskt besked......på ett ögonblick kan ditt liv förändras genom att du vinner storvinsten på triss, "plötsligt händer det" :-)  

Var rädda om varandra, sätt värde på det du har, bry dig om dina medmänniskor, gör det där du alltid längtat efter men som aldrig blir av, ring eller hälsa på den där vännen du inte pratat med på länge, osv. Ett ögonblick kan förändra allt.....ta vara på det du har!

tisdag 14 december 2010

Dag 7: Min bästa vän

För mig är vänner personer som står mig nära, som jag tycker mycket om och som jag delar mycket med. Den jag står allra närmast, tycker så otroligt mycket om och som jag delar ALLT med är min man. Så om jag ska benämna någon som min bästa vän så är det han. Jag omger mig för övrigt inte med så många vänner men dom jag har står mig nära och betyder mycket för mig. Tyvärr utspelar sig livet så att det inte finns så mycket tid till att träffas som jag skulle önska men jag kanske måste ta mig tiden mer än vad jag har gjort.

Min sjukdom har gett mig ett lite annat perspektiv på vänskap än jag hade innan. Några vänner har distanserat sig  medan andra kommit närmre. Och så är livet tänker jag. Vi är alla olika och klarar av att hantera svårigheter på olika sätt. Under den här perioden då jag varit sjuk har jag bearbetat en hel del som har med relationer att göra och jag tycker att det förändrade perspektivet jag fått är mer ödmjukt och förstående än innan och det känns skönt. Något jag lärt mig, eller har fått förståelse för den senaste tiden är att jag behöver vara mer öppen med vad jag vill och behöver, att folk omkring mig inte automatiskt förstår vad jag vill och behöver. Bara för att det är självklart för mig behöver det inte vara det för andra. Så, om du vill något, behöver något, förväntar dig något, så säg det. Ett vänskapsförhållande klarar av det utan problem. Och om det inte skulle göra det så är det nog inte vänskap det handlar om.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst".

måndag 13 december 2010

Bara 24 ggr kvar

Det gick jätte bra på strålningen i dag. Det känns ju inte och den korta stund man ligger och får behandling är bara några minuter. Det kliade ju förståss på näsan hela tiden men det var lugnt ändå :-) Jätte gullig personal var det också. Ja, man lär ju känna dem ganska väl när det här är klart. Efter behandlingen åkte jag hem till min kära mor och bjöd in mig själv på lunch och fick jättegod rödspätta med räksås. MUMS var det! Tillbringade sen några timmar med att åka runt i olika affärer medan jag väntade på att Jocke skulle sluta jobba. SÅ kan det dock inte fortsätta för då blir vi ruinerade ;-)

Go´ kväll kära vänner!

Första strålbehandlingen i dag

Det är lysande att bli stråladLucia! Får se om jag är självlysande i kväll :-) Kram på er och ha en bra dag.

Dag 6; Min dag

Jag hade ingen aning om vad jag skulle skriva på det här temat......min dag....alla dagar är mina men det är klart att det finns bättre och sämre dagar :-) Men en dag som ligger nära och som betyder mycket för mig är dagen då jag blev fru Sellin :-)
Det var en helt underbar dag och min man fick mig verkligen att känna att dagen var min :-)

lördag 11 december 2010

Dag 5; Vad är kärlek?

Det är inte helt enkelt att sätta ord på vad kärlek är tycker jag. Kärlek är att älska, men att älska kan vara så mycket. Jag tycker i och för sig att folk säger ”jag älskar dig” alldeles för lättvindigt i dag, att det används som en slentrianmässig fras och till och med missbrukas ibland. Man säger ”jag älskar dig” när man egentligen menar ”GUD vad rolig du är”, ”Åh vad glad du gör mig” eller ”jag tycker så mycket om dig” och så vidare. ”Jag älskar att lyssna på musik, jag älskar att resa, jag älskar att promenera i månsken”…..ja, det är uttryck för att man tycker om någonting väldigt mycket och ja, man kan ju älska saker, händelser och personer på olika sätt. När man använder ordet älska avser man en stark känsla av välbehag helt enkelt.

Kärlek är för mig en oerhört stark känsla, en stark känsla av värme och ömhet för någon som betyder mycket för mig. Känslan är abstrakt men känns även fysiskt ibland. Känslor som ”bubblar” i kroppen, det är så underbart :-) !

fredag 10 december 2010

Dag 04; Det här åt jag i dag

Ja det blir nog inte så intressant tror jag. Hastigt och lustigt blev jag varse att vi fick middagsgäster så jag lagade ordning kasslergryta. Gott blev det nog och vi blev alla mätta. Kasslergryta med curry och grädde är gott en höjdare i de flesta sammanhang. Har gått hem i de sammanhang jag gjort den och så även idag :-)
Natti natt

torsdag 9 december 2010

Inritning

I går var jag till strålbehandlingen för inritning. Jag fick ligga i "maskinen" och dom tog bilder både utanpå och innanför och kom sen fram till hur strålarna ska gå, vilket ritades in på kroppen. Fick träffa en läkare och sjuksköterska efteråt och fick information om biverkningar och "förhållningsorder" under behandlingstiden. Biverkningar är framför allt trötthet och att huden på området som strålas kan bli rött och irriterat. I övrigt var det inga konstigheter. Dom har ett drop-in system på förmiddagar och eftermiddagar så det är bara att åka dit när man själv vill inom ramen för dessa tider.

När jag satt i väntrummet i går så läste jag om att man skiljer på slumpmässig, ärftlig och genetisk cancer. När jag pratat med min läkare tidigare har vi kunnat utesluta ärftlig cancer eftersom att jag är den första i släkten som fått bröstcancer. Äggstockscancer går under samma vad gäller ärftlighet men det är det heller ingen som haft. Jag har därför utgått i från att jag har en slumpmässig cancer men det finns alltså ytterligare en aspekt med genetisk cancer. Läkaren hade svårt att förklara skillnaden för mig mellan ärftlig och genetisk jag förstog det så att man kan bära på genetiska anlag som gör att man har större benägenhet att bilda cancer, utan att det för den skull är ärftlig.......hmm....låter ju som samma sak, men hur som helst har vi haft en hel del cancer i släkten så jag ska göra ett släktträd och lämna in det för bedömning om den risken finns. Det är säkert inte så men det är ändå skönt att veta det i såfall.

onsdag 8 december 2010

För ett halvår sedan

Nu är det ett halvår sedan jag och Jocke slutade röka :-)  Det är helt ofattbart att vi klarade det till slut och till och med utan hjälpmedel. Ja, Jocke hade plåster ett par veckor och jag åt Champix ungefär lika länge. Jag blev så illamående av dem när jag började med cellgifterna så jag var tvungen att sluta. Det känns så skönt att vara rökfri, på flera sätt. Suget kryper på mig ibland men det är inte värre än att jag kan skjuta det åt sidan. Jag har varit rökare i trettio år och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har försöka sluta. Jag har provat så gott som alla hjälpmedel som finns......Nu, när jag fick en cancerdiagnos lyckades jag utan större svårigheter. Tidigare när jag har försökt sluta har jag alltid ramlat tillbaks då jag övertalat mig själv att jag bara ska ta en enda cigarett till, sen så ska jag sluta för gott. Eller så har det hänt nåt som gjort mig arg, ledsen eller upprörd och så har jag använt det som en ursäkt. Det behövdes inte mycket för att hitta orsaker till att börja igen. Men så blev det inte den här gången och jag vet inte vad som skulle kunna få mig att röka igen! Det finns inte på kartan och det är SÅÅÅÅÅÅÅ underbart skönt.

måndag 6 december 2010

Kroppen protesterar igen

Efter att ha känt att kroppen blivit allt piggare och jag orkar allt mer, har blytyngderna återvänt igen. Har mycket sämre ork i musklerna och har ont igen, både i leder och muskler och fötter och fingrar är svullna. Jag tror inte att jag har överansträngt mig, jag har tagit mina promenade men jag har inte utsatt kroppen för påfrestningar. Trodde att det här var över nu men tydligen inte. Jag märker på min psoriasis okså att kroppen inte mår bra. Suck....Jag vill vara PIGG och full av energi!!!

Dag 3: Mina föräldrar

Ja, nu är det inte dag tre längre eftersom jag inte skrivit temana på några dagar, men det får gå ändå.

Ja, mina föräldrar ja :-) Mamma Nancy och pappa Lennart. Min mamma jobbar inom vården sen många år och pappa som glasmästare. Mamma och pappa är två underbara människor som jag älskar jätte mycket. Dom ställer alltid upp och finns för barn och barnbarn så ofta dom kan. Tack för att ni finns.

söndag 5 december 2010

Lördag kväll

har jag tillbringat hos min bror och svägerska. Det är alltid lika roligt att sammanstråla med dem och vår mor och far var med också :-) Vi fick supergod mat, oxfilé och gott vin och vi spelade ett supertrevligt spel; med andra ord eller nåt sånt. Vi hade en super trevlig kväll hur som helst. Tack för att ni finns :-)

fredag 3 december 2010

I dag

I Dag ska jag åka till jobbet och träffa jobbarkompisar. Det ska bli jättetrevligt. Det bjuds på mat och underhållning och senare blir det eventuellt utgång, vilket jag dock avstår. Jag ska ta bussen hem och när man bor så här i avkroken finns det inte så många alternativ på tider att välja på. Så speciellt sen hem blir jag inte.

I Dag blev jag glad när jag vaknade i morse. Vågen visade att den saaaaakt smyger nedåt, men den går i allafall åt rätt håll :-) Blev lite mer taggad till att promenerar mera!!! :-) Jag skulle vilja gå ner några kilon tills att jag ska börja med antihormonerna för jag har förstått att det är svårt att gå ner i vikt när man äter dem. Jag ser framför mig att jag ska ha den här vikten i fem år och den tanken är hemsk! Måste lägga in en högre växel vad gäller kost och motion. Kanske ska se till att lösa det där årskortet på badhuset som jag tänkt i flera år......nu är det kanske dags att se till att det händer nåt. Många har sagt att jag inte ska bry mig om vikten just nu utan ta det sen. Haken är bara att det blir mer och mer att ta hand om "sen" och jag vantrivs verkligen med den övervikt jag har. Inga kläder passar och jag känner mig ful och otymplig.....Nej, upp till kamp mot kilona!!!

I Dag snöar det igen och det har snöat i natt men det är hittills inga massor som kommit. Den starkaste kylan har lagt sig och nu är det "bara" -8 idag. Plötsligt blev -8 milt :-) Jag ska hoppa i kläderna och ta en promenad. Ska ägna resten av dan till att förbereda till Emelies tillställning i kväll. Hon har bjudit hit några kompisar som ska äta tacos och titta på film. Jocke jublade inte när vi kom på att jag skulle bort och han får hålla ställningarna själv här hemma med ett gäng småtjejer :-) Han grejjar det nog utmärkt bra.

Ha en bra dag allihop och ha sedan en trevlig och skön helg. Kram

torsdag 2 december 2010

Dag 2; Min första kärlek

Ja, när jag gräver i mina fornminnen minns jag en kille jag träffade på Gotland. Jag var 9 och han 10 eller 11. Han hette Conny Öhman och bodde på Jungmansgatan i Visby. Jag var på semester med min farmor, farfar och faster Suss. Jag och Suss raggade upp Conny och hans kompis Tomas tror jag han hette och vi var så kära så. Vi var på Snäcks camping och klättrade upp på berget och pussades :-)  Romansen varade i några dagar tills det var dags att åka hem. Vi hade kontakt per telefon vid något tillfälle men träffades aldrig igen. Vid ett senare tillfälle, någor år eller två senare var jag till adressen där han bodde men han hade flyttat. Ja, det var min första romantiska erfarenhet :-)

(Minns du vad roligt vi hade den sommaren Suss? Humlor på burk, fästingar och Mini :-) ) Ja, jäklar....det är över trettio år sen nu, trettiotre snart. Det är inte klokt vad tiden går!

onsdag 1 december 2010

Dag 1: Presentera mig själv

Ja, det är alltid lika svårt att veta vad jag ska säga när jag ska berätta vem jag är. Jag är ju mycket, men vad är viktigt i just det här sammanhanget? Hur som helst är jag 42 år, en kvinna i mina bästa år :-) Just nu lite tillfuffsad av en cancerbehandling men är på väg att repa mig. Jag har fyra underbara barn och en bonusdotter. Sammanlagt är dom fyra döttrar och en son. Mina tre äldsta har jag från ett tidigare förhållande och den yngsta med min nuvarande man. Ja, jag är gift sedan i somras, närmare bestämt den 6 juni. Vi har varit sambo i 11 år och han är mannen i mitt liv. Ja, bredvid min son förstås :-)

När jag var tonåring drömde jag om att arbeta med utsatta människor som har det svårt, speciellt social utsatta. Mina betyg räckte dock inte till att komma in på den gymnasielinje som behövdes så jag hoppade över gymnasiet helt. Klokt beslut eller inte går att diskutera men jag var enormt skoltrött och hade inte motivation till att gå en linje som jag inte var intresserad av. Jag började jobba inom vården som sjukvårdsbiträde och jobbade flera år inom geriatriken. Jag utbildade mig sedan till undersköterska och när utbildningen var klar fick jag klart för mig att jag hade samlat på mig en hel del gymnasiepoäng som kunde ge mig behörighet till högskolan. Jag läste då några terminer till på komvux och 1999 kom jag in på socialhögskolan. Det är något jag är så glad över att jag gjorde! Jag tog examen 2002 och har sedan dess jobbat som socialsekreterare. Jag jobbar med barn- och ungdom och min huvudsakliga arbetsuppgift är att göra barnavårdsutredningar. Det är ett mycket spännande jobb. Det är lärorikt, påfrestande, omtumlande, roligt, givande, omväxlande och ja, listan kan göras lång och växlar enorm mellan olika känlsoyttringar. Jag är stolt över mitt jobb och känner att jag gör en mycket viktig insats.

Jag har inget speciellt fritidsintresse som att träna eller vara med i några kreativa grupper. Jag tillbringar den allra mesta av min fritid med min familj och gör saker med dem. Mest blir det alldagliga sysslor och inga större "happenings" men det händer så klart ibland det också. Ibland roar jag mig med att handarbeta i perioder. Sommarstugan som vi skaffade oss 2009 är ett stort intresse som jag skulle vilja kunna lägga ner betydligt mer tid på än vad som är möjligt just nu. Att kunna tillbringa så gott som hela sommaren i stugan hjälpte mig enormt mycket den här sommaren.

Livet har inte alltid varit så lätt men idag känner jag mig ganska stark. Jag har kommit närmare mig själv och ser på tillvaron med lite andra ögon än tidigare. Kanske har jag blivit lite mer ödmjuk.......ja, jag tror det. Förståelse och empati för andra har jag alltid haft lätt att känna men jag har även lärt mig att  kunna känna det för mig själv och det har gjort mig gott. Ja, med risk för att bli för djup så avslutar jag här. Det finns kanske anledning att utveckla det här med empati och ödmjukhet en annan gång.

Bloggtema

Såg på Lindas blogg  att flera bloggare använder sig av ett speciellt bloggtema just nu. Jag har kikat lite på olika bloggar som använder det och det är ganska roligt. Jag tänker använda mig av det jag också och kommer även att skriva "vanliga" inlägg. Temat ser ut så här:

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag garanterar inte att jag kommer att skriva om ett tema varje dag. Idag kanske det blir ett, två eller tre och någon dag inget alls. Det är inte ens säkert att jag kommer att följa ordningen på temana heller :-)

måndag 29 november 2010

Halv åtta hos mig

Vi är fem personer (ifrån början var vi sex men en har dragit sig ur) som ska träffas varannan månad och laga mat åt varann som på tv programmet "Halv åtta hos mig". I lördags var det min make som stog på tur och han lyckades få till en jättetrevlig kväll och jättegod mat. Tyvärr kan jag inte visa några bilder då de av någon anledning inte tas emot av servern. Vi som är gäster betygsätter sedan kvällen i sin helhet där maten naturligtvis har stor betydelse. Engagemang, struktur och värdskapet ges också mycket uppmärksamhet. Något som också är viktigt i sammanhanget är att var och en enskilt planerar och tillagar maten själv. Det blir lite mer sport då tycker vi.  Även jag som bor med Jocke skulle också vara gäst och veta så lite som möjligt. Jag hade ju en aning om vad som skulle serveras men jag var inte delaktig. Och så lämnade jag hemmetvid lunch och återkom med gästerna på kvällen. Annats hade jag nog haft enormt svårt att inte hjälpa till med dukning och allt vad stöket innebar. Vi har bestämt att göra så att man får ett övergripande omdöme på kvällen och sen skriver gästerna ner en mer ingående bedömning och betyd som vi sen visar varann när alla har haft sin bjudning. Varje gång vi träffas lägger vi 100 kr per person, vilket sen blir prispengar.

När vi kom serverades en fördrink. Jocke hade smält Japp och klätt insidan av cocktailglas och i det hällt en blandning med Doddleslikör och något ytterligare som jag inte minns vad det var, och en klick grädde. Super gott var det. Till förrätt hade han gjort en Kräftkanapé vilket var en röra med kräftor på Kavring. Mycket gott! Varmrätten bestog av smörbrödsinbakad sjötunga och lax till vilket det serverades potatistoppar och vitvinssås. Också en jättgod maträtt som Jocke hade lagt ner mycket engagemang i. Till efterrätt bjöds det på kolapudding med kaffekaramellsås. Också det var smarrigt! Jocke lyckades få till en jättetrevlig middag på alla sätt. Jag berättar inte vad jag ger för betyg här eftersom han ska få veta det först när alla har haft sin kväll.

Ja, det är ett jätte rolig och trevligt sätt att umgås som jag varmt kan rekomendera :-)

fredag 26 november 2010

Strålningen

När jag var på röntgen i onsdags fick jag även tid för att komma till strålningen för "inritning". Om jag förstog det rätt så innebär det att dom ska mäta och ställa in i maskinen hur strålarna ska riktas när jag sen får behandling. Och första behandlingen kommer jag att få den 13 december. Det innebär att jag får sista dosen den 14 januari.....har redan börjat nedräkningen :-) Bara tanken är helt obeskrivlig, att snart vara förbi det här. Jag tycker fortfarande att det känns overkligt, allt som hänt och varit sen i våras. Jag har lite känslan av att "Snart vaknar jag och allt är som vanligt"....typ...men så är det ju inte. Men hur som helst så närmar jag och vi oss slutet och livet kan återvända på riktigt. :-)

onsdag 24 november 2010

Röntgen idag

Idag ska jag till röntgen inför strålningen. Sköterskan som ringde sa att jag kommer att komma igång med behandlingen om ca tre veckor. Det innebär att jag kommer i gång före jul vilket jag känner dubbla känslor inför. Jag vill ju komma igång och få det här avklarat så snart som möjligt samtidigt som jag skulle tycka att det var skönt att få julen "orörd". Men egentligen är det ju en skitsak att haka upp sig på i sammanhanget....klart behandlingen måste gå före "julfriden". Men det är väl så att jag är så trött på att vara begränsad av den här förbenade sjukdomen och längtar verkligen efter att bara få vara. Att vi ro helt enkelt. Men det kommer ju det med. Allt har sin tid och nu är det snart jul som ska kombineras med behandling. Jag kan ju vara tacksam över att det inte är cellgifter jag ska få så att dom förstör nöjet att äta julmaten som jag har väntat på i ett år :-) Jo, jag är tacksam för det. Jag älskar julmat!!! Skulle gärna byta med min svägerska som via sitt jobb åker runt och äter julbord flera gånger i veckan ;-). Jag ska nog laga till ett "minijulbord" här nån dag då det är sååååå långt kvar till julafton! Barnen längtar efter tomten och jag efter maten :-)


Jag vill passa på att tacka för bidragen till min insamling. Det värmer så gott i hjärtat!! Tusen tack
Nä, nu ska jag göra mig klar och så småningom ge mig av till bussen i snålblåsten. Hoppas den kommer som den ska idag. På återseende!

tisdag 23 november 2010

Läkarbesöket i går

Jag skulle ta bussen in till stan var det meningen. På grund av bussförseningar och ändrade planer om vart Jocke skulle hämta mig fick jag en timmes frisk promenad i snöblåsten. Det var riktigt skönt faktiskt.

Väl på sjukhuset fick jag träffa en jättetrevlig läkare.  Han undersökte min hals genom att föra in en lååååång slang med kamera genom näsan. Jag fick tack och lov bedövning först så det kändes knappt. Killade lite och var obehagligt men smärtfritt. Bedövningen fick jag i form av näsdroppar. Det har jag aldrig varit med om förut. Det kändes lite märkligt att tappa känseln i näsan och en bit ner i halsen. Men det gick snabbt över....
Hur som helst så konstaterade läkaren att det såg bra ut i halsen. Han kunde inte säga vad svullnaden på halsen är men det är ingen tumör, inget som är farligt och kräver ingen vidare utredning. Tanken från min onkologläkare att det kan vara brässen kan inte kostateras men heller inte uteslutas. Så, jag blev inte så mycket klokare men det är så klart skönt att höra att det inte är något farligt. Jag hade dock lite dubbla känslor över att dom inte tog någon biopsi.....det vill jag ju helst slippa samtidigt som det känns som en trygghet att veta att en analys visar att den är ofarlig och inte bara en läkares antaganden. Det handlar väl återigen om mitt kontrollbehov och svårigheter att lita på sjukvården. Men jag ska lägga ner det här för tillfället. Jag måste lita på att det inte är cancer eller nåt annat dödligt, så jag avvaktar och ser.

Idag ska jag börja städa och göra i ordning för första advent. Det ska bli mysigt att sätta upp alla stjärnor och adventsstakar :-).

söndag 21 november 2010

Ingen inspiration

Idag har jag ingen inspiration till någonting. Känner inte för att göra någonting alls men skulle verkligen behöva plocka och städa lite. Känner inte för nåt.....känns lite visset. Emelie och Jocke är på badhuset och jag tror att jag ska sova tills dom kommer hem. I morgon ska jag till "öron, näsa, hals" och ta prov på halsen. Usch, vill verkligen inte inte bli stucken igen men har väl inget val om jag vill veta vad det är för knöl.

Nej, gäsp.....sängen kallar!

fredag 19 november 2010

Insamlingen till cancerfonden

Insamlingen till cancerfonden som jag startade i september går lite trögt. Målen är att uppnå en summa av 5000 kr till den sista december och ännu har jag inte gett upp hoppet. Min svägerska och mina döttrar la ut insamlingen på facebook vilket även jag nu har gjort och det gav lite resultat men betydligt mer behövs. Jag hoppas och tror att vi tillsammans kan komma ända fram till målet om vi hjäls åt. Varenda öre är viktig!

Jag vill tacka alla er som bidragit och till alla er som bidragit och fortsätter att bidra till insamlingen. STORT tack och många kramar till er!

onsdag 17 november 2010

Jag glömde berätta

att läkaren idag talade om att operationen visade att jag hade tre tumörer i bröstet! Två av dem var jättesmå, bara några millimeter stora och man kan inte säga om dom var rester som setat ihop med den stora tumören eller om det var två "egna" tumörer. Jag tyckte det var lite obehagligt att höra detta och att inte veta om det var egna tumörer. Hur som helst är dom borta nu och det är ju det som är det viktigaste. 

Dagens läkarbesök

var ett av de mest positiva jag varit på. Jag fick träffa "min" onkologläkare, Helena Björneklätt, och hon är bara så bra. Hon inger lugn, trygghet och framför allt professionalitet. Det känns som att hon vet vad hon pratar om till skillnad från andra läkare jag träffat.

Jag fick ÄNTLIGEN besked om HER-2 och det var NEGATIVT :-) :-) Tack någon där uppe för det! Nu kan vi lägga den oron åt sidan helt och hållet. Helena berättade att tumören var extremt hormonkänslig och därför kommer jag att få antihormon Tamoxifen när strålningen är avslutad. Jag kommer nu att få en kallelse till röntgen då dom ska skiktröntga min överkropp för att beräkna hur strålarna ska riktas. Jag kommer sen att få prova ut en speciell ställning som jag ska ligga i vid strålningen. Det kommer att ta några veckor innan allt är klart så frågan är om jag hinner komma igång före jul. Jag kommer att få strålning varje vardag under tre½ eller fem veckor. beroende på hur höga doser dom kan ge vid varje tillfälle. Det har tydligen att göra med hur man är skapt och hur stora riskerna är för att skada andra organ. Ja, ja det visar sig. Det känns som att det kvittar bara det blir bra. 

Helena trodde absolut att min värk i kroppen och att jag samlar på mig vätska är biverkningar av cellgifterna. Upp till ett år kan dessa sitta kvar i kroppen i varierande omfattning. Jag var på ultraljud av hjärtat i går och det visade att hjärtat pumpar som det ska. Tydligen är vänstra hjärthalvan förstorad men det är inget som har någon betydelse för någonting, vare sig nu eller sen. Det var skönt att höra. Hon tittade även på svullnaden jag har på halsen och ska undersöka röntgenbilderna för att kontrollera om det kan vara Brässen som återupplivats! Tydligen har man precis som kalvar en Bräss när man är barn och som sen "försvinner" i takt med ökad ålder. I samband med cellgiftsbehandling kan den här brässen återupplivas och kan då synas utanpå halsen. Tydligen extremt ovanligt men Helena hade varit med om det och skulle kontrollera om det kan vara det i mitt fall. Om det inte är det får jag en remiss till "öron, näsa, hals" för provtagning. Fick även en remiss till Hudmottagningen då min psoriasis har exploderat över hela kroppen. Hoppas forskningen har gått framåt även på den fronten sen jag var där sist, vilket var ca tio år sen. Något borde ju ha hänt kan man tycka.

Det kändes så skönt när vi gick i från sjukhuset idag. Det kändes för både mig och Jocke som att nu är det "bara" strålning och rehabilitering kvar. Prognosen blev ännu bättre än tidigare då her-2 var negativ och nu vågar vi tro på en positiv fortsättning. Nu vågar vi tro på att jag kommer att bli helt frisk!

måndag 15 november 2010

Lung helg

Helgen har passerat i ganska lugn takt. I lördags var jag hem till min dotter Sandra och mitt underbara barnbarn och njöt av dem några timmar. Vi hade en jätteskön och trevlig dag. I går var jag till min pappa på farsdags kaffe. Emelie och Natalie kom in till Jocke på morgonen med frukost och paket.  Så gulliga :-)

I morgon ska jag på ultraljud av hjärtat. Ska bli skönt att få veta om det pumpar som det ska. Jag hoppas och tror ju det. Jag tror att jag samlar på mig vätska av någon annan anledning men vad den kan vara har jag ingen aning om. På onsdag ska jag sen träffa min onkolog och hoppas du får besked om HER-2 anlaysen.
Rörligheten i armen har blivit sämre igen :-(.  Ena kvällen kunde jag röra armen i princip obehindrat och jag kände inte alls av den där "strängen". Morgonen  därpå var jag jätte stel igen och strängen gjorde jätte ont. Märkligt....så nu känns det som att jag har börjat om igen. Stretscha, stretscha, och åter stretscha. Tur jag inte har så mycket annat att göra om dagarna ;-)

I dag är det grått ute och regn. Tror jag håller mig inomhus och gör ingenting, (förutom att stretscha då :-) ). Det är rätt så skönt ibland.

fredag 12 november 2010

Bättre och piggare

Smärtorna i armen har blivit mycket bättre och nu har jag snart nått målet med rörligheten i armen. Känner mig också betydligt piggare i både kropp och själ. I går var jag ute och gick i en timme och det var så skönt. Det vore synd att säga att det gick fort men jag tog mig runt den sträckan jag hade tänkt :-) Idag har jag trängingsvärk i vaderna men det kan jag leva med. 

Jag skjutsade maken till jobbet i morse och var sen och hälsade på jobbet. Alltid lika roligt att träffa dom glada själarna där :-) Det kommer nog bli oftare när jag börjar med strålningen och åker in till stan betydligt oftare.

Nu ska jag ut på promenad och samtidigt fundera över vad vi ska ha till middag i kväll. Ha en fortsatt trevlig fredag.

onsdag 10 november 2010

Läkarbesöket idag

avlöpte bra, ja till och med över förväntan. Vi fick besked att dom fått bort tumören med god marginal så inga cancerceller borde finnas kvar. Jag kommer ändå att få strålning, för säkerhets skull och det är väl lika bra även om det blir tuffa veckor. Dom hade tagit bort 6 lymfkörtlar och alla var friska!!! :-) Hurra för det beskedet. Det kändes riktigt gott. Däremot fick jag inget besked om den förbenade HER-2 analysen. Det verkar gå troll i det provet. Det var inte klart idag men borde komma om några dagar. Jag fick en tid hos onkologen inför strålningen redan nästa vecka så jag får besked om her-2 då, förhoppningsvis. Strålningen kommer dock inte att komma igång förrän om ett par, tre veckor, enligt kirurgen. När strålbehandlingen är avslutad kommer jag att få antihormonbehandling under fem år för att förebygga återfall då tumören var hormonkänslig.

Ja, det var nog det hela för idag. Jag är glad för beskedet att det inte finns någon spridning till lymfkörtlarna, men det har faktiskt inte varit något jag oroat mig för. Borde kanske ha gjort det, men nu slapp jag ju det! Det känns ganska bra och positivt i dag :-)

En stor utmaning

I morse när jag tittade ut trodde jag inte det var sant. Så mycket snö!!! Flera decimeter och vägarna är oplogade. Vägen till busshållsplatsen som är nån km känns oändligt lång just nu. Spelar ingen roll om jag tar cykelbanan eller bilvägen då båda är oplogade :-( Promenaden tar normalt 7-8 minuter och sen jag fick bly i benen tar det 20 minuter. Nu med flera dm snö.......ja, jag chansar på att det tar lite drygt 30 minuter och hoppas hinna med bussen. På återseende!

tisdag 9 november 2010

Är det inte det ena så är det det andra

Jag väntar fortfarande på kallelse för ultraljud av hjärtat. Har inte hört ett ljud ännu. Svullnaden i kroppen har iallafall gått ner lite men jag har fortfarande några liter kvar att bli av med. Svullnaden i halsen har jag också kvar. Den har vare sig bilvit större eller mindre och stör mig inte annat än att jag vill veta vad det är. Vätskefylld fettvävnad känns inte helt övertygande.....framför allt då det var något läkaren kunder tänka sig att det var. I går fick jag tillbaks den där vidriga smärtan i musklerna igen efter att ha varit ganska bra i några dagar. Jag tog två 20 minuterspromenader i lördags och funderar på om det kan vara därför? Att det är någon typ av träningsvärk i allafall.....ja, jag vet inte. Börjar känna mig minst sagt frustrerad över att inte veta varför kroppen mår som den gör.

Jag har varit jättenoga med att göra mina övningar med armen efter operationen och hade fått upp rörligheten nästan som innan. Så en dag fick jag enorma smärtor i armen. Det känns som att det är en sena som går i från armhålan och ner i handleden och som är alldeles för kort. Det gör SÅÅÅ ont. Ett vanligt fenomen efter att man opererats i armhålan säger dom på bröstenheten. "Ät alvedon, massera och stretscha". Jo, jag får göra det men det gör så ont! Riktigt vad detta är för något vet man inte riktigt enligt bröstenheten, därom tvista de lärda sa hon :-/. Ja, ja....i morgon ska jag träffa läkaren och få besked om analysresultatet. Får då också veta om tumören är HER-2 positiv, om jag ska få antihormoner och strålning. Det allra bästa vore om jag får tre negativa besked, alltså att den är her-2 negativ, att jag inte behöver antihormoner eller strålning. Då kan jag bara börja vänta på att livet ska bli återställt igen och det längtar jag så mycket efter!!! Oddsen är väl dock inte allt för stora för TRE negativa besked men ett eller två är inte fel det heller :-)

måndag 8 november 2010

Underbar helg

Helgen som var tillbringade jag och älskade maken i stugan, helt själva. Det var ett välbehövligt avbrott från vardagen för oss alla, även för Emelie som tillbringade helgen med sin syster. Emelie hade varit på Mc Donalds, varit på Bio och på badhuset så hennes helg var fullspäckad. Jag och Jocke tog det betydligt lugnare. Vi gjorde bara det som föll oss in för stunden och det var inte så mycket :-) Promenerat i solen, lagat god mat, spelat kort....tittat på tv. I lördags kväll tog vi fram grillen och var sin solstol och satt ute hela kvällen. Helt underbart skönt. Det var minusgrader och en helt stjärnklar himmel. Med rätt kläder och nära grillen var det riktigt skönt. Vi satt ute till klockan var mitt i natten. Ja, vi hade en kanonhelg och det enda felet med den var att den tog slut för fort :-)

torsdag 4 november 2010

Lite bättre idag

I går var en "bentung" och tröttsam dag. Tog det lugnt och sov nästan hela eftermiddan. Det var riktigt skönt faktiskt. Brukar inte kunna sova ordentligt på dagarna men igår var det inga problem. I dag känns det något bättre i kroppen. Är nog lika svullen men har inte lika ont. Ska försöka mig på att gå en promenad idag. Kanske blir det en busstur in till stan för att lämna av dottern som ska vara hos kusinen Alice. Helgen ska hon sen tillbringa med sin syster Helén. Hon behöver lite tid utan sina föräldrar, ha lite extra roligt och tänka på andra saker än en sjuk och trött mamma. Hon tar enormt mycket ansvar över mig och är så mån om att jag ska ha det bra. Det kryper fram ibland att hon är orolig för mig, orolig för att jag ska dö. Hon tycker att jag har varit sjuk så länge och att jag alltid är trött och har ont.  Det rör sig nog mycket tankar hos henne och jag är så glad och tacksam över att hon har så lätt för att prata om det hon tänker och känner, även om inte allt kommer ut. Det är inte lätt att vara liten och försöka förstå allt som händer.

tisdag 2 november 2010

Inte Struma !

Läkaren ringde på förmiddan och talade om att vare sig röntgen eller blodproverna visade på struma. Läkaren tror att det är vätskefylld fettvävnad! Ja, mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Men det är väl enormt mycket man aldrig hört talas om och som kan vara sant ändå :-) Läkaren hade varit i kontakt med onkologen angående svullnaden i kroppen och det ska enligt dem inte bero på cellgifterna längre utan kommer sig av något annat. Det var ovanligt att man samlar på sig vätska av cellgifter även om det förekommer men så här lång tid efteråt hade de aldrig hört talas om. Onkologen skulle iallafall ta kontakt med läkemedelstillverkaren och höra sig för. Jag kommer att få en tid för ultraljud av hjärtat för att kontrollera om felet kan sitta där.

Att ha en massa symtom är en sak men att inte veta varför man har dem är en annan. Det känns ändå bra att läkaren tar mig på allvar och försöker leta efter orsaken. Den här svullnaden och värken i musklerna håller på att ta kål på mig snart. 

måndag 1 november 2010

Phuuust, säger jag

Var till kirgurgen och tömde ur 4 dl. Sticket kändes inte alls men när hon drog upp vätskan gjorde det ont. Inte så mycket men jag har blivit enormt känslig för smärta senaste tiden. Så fort det gör minsta lilla ont förvandlar jag känslan till ENORM dom första sekunderna innan jag tillåter mig att verkligen känna efter. Och när jag väl gjorde det idag så var det inte så farligt. Kommer inte att vara nervös om jag behöver göra om det.

Fick träffa en läkare som hastigast och blev remitterad till röngen av hals och lungor. Läkaren tyckte att knölen satt för långt ner för att vara struma men kunde inte säga någonting om vad hon trodde det kan vara. Jag tog även upp med henne om svullnaden i kroppen, vätskan jag samlar på mig och hon kunde inte säga nåt om det heller. Det kan bero på att hjärtat inte orkar riktigt sa hon, men sa sen inget mer om det. Vi ska avvakta resultatet av röntgen första och främst. Det var en datortomografi jag fick göra och fick kontrast. Sköterskan hittade inget kärl i armvecket och stack i handleden istället. Det var bland det värsta jag varit med om i stickväg. När hon väl var inne med nålen så sprack kärlet och hon skulle börja om. Efter hot om att lämna britsen försökte hon igen i armvecket och hittade ett kärl till slut.....Fy F-N vad trött jag är på provtagning, oro, smärta, väntan.......

söndag 31 oktober 2010

ONT i kroppen

Har svullnat och har ont kring såret. Har fått en tid på kirurgen i morgon och ska tömma ur vätska. Är livrädd för att det ska göra ont men orkar samtidigt inte ha den här svullnaden och smärtan hela tiden. Jag har fortfarande skärande smärthugg där tumören setat i bröstet. Hade såna tidigare men trodde inte jag skulle ha det efter operationen eftersom tumören är borta. Blir lite orolig att dom inte fått bort allt och att det är tumörhugg jag känner. Vad lätt det är att trilla dit i såna tankar hela tiden........

Har även jätte ont i kroppen. Det känns som varenda muskel i kroppen gör ont, till och med i händerna. Antar att det är träningsvärk men tycker inte att jag har gjort nåt som ska ge så här ont. Gick i rask takt i fredgs men inte alls långa sträckor. Men det kanske räcker nu när musklerna legat i dvala så länge? 
Knölen på halsen är kvar och har blivit större. Jag pratade med sköterskan om det när jag ringde om tiden och hon skulle prata med läkaren om provtagning. Får se om jag får göra det i morgon när jag är där.
Känner mig lite off idag på grund av att jag har ont. Hoppas det blir bättre snart och att jag får mer ork i musklerna.

fredag 29 oktober 2010

Svullnad på halsen

I går upptäckte jag att jag har en svullnad på halsen. Den sitter precis vid/under halsgropen. Jag har någonstans läst att cellgifter kan orsaka struma. Letade som en galning efter information om detta på nätet i går kväll men hittade inget. Vet inte vart jag fått det ifrån. När jag läste om symtom på struma, med underproduktion så hade jag de flesta symtom, men de är ju desamma som biverkningar av cellgifterna......Kanske handlar det snarare om att jag samlar på mig vätska? Svullnaden gör inte ont och besvärar inte på nåt sätt annat än att den finns där. Och det känns inte som att det är en svullnad från halsen utan att det snarare sitter på undersidan av huden. Jag ska avvakta helgen och se hur det utvecklar sig innan jag gör någon sak av det här iallfall. 

Kände mig lite piggare i kroppen i några dagar tidigare i veckan men nu har benen återigen blivit blytunga. Inte lika tunga som tidigare, men nästan. Trodde inte det skulle komma tillbaks nu då jag inte får cellgifter längre men så var det tydligen inte. Vätskan jag har samlat på mig blir jag inte av med och det börjar bli enerverande måste jag säga.....

Jag har ju psoreasis artrit och eksemen har nu blossat upp över hela kroppen. Under cellgiftsbehandlingarna blev de utslag jag hade bättre dagarna efter kortisondoserna men kom sen tillbaks i större styrka. Nu, de senaste veckorna och framför allt senaste veckan, dundrar dom fram med stormsteg. Tack och lov håller sig lederna relativt lugna. Inte mer besvär än vanligt och inget "skov" just nu. Tänk om man kunde få åka till solen i några veckor och återhämta kraft och energi för kropp och själ! Vad härligt det skulle vara :-)  Jag ska söka rehabilitering på Sätrabrunn en vecka, och det är inte fel det heller :-)

onsdag 27 oktober 2010

Tack mina nära kära


Fick lektyr och rosor av min älskade dotter förra veckan. Tyvärr hann rosorna vissna innan jag kom på att jag skulle fotografera dem.....men en liten ros fick vara med. Fick också lektyr och MASSOR av godis av min älskade bror och hans familj. Dom tycker att jag ska lägga på mig några kilon till innan jag börjar tänka på figuren :-)  Hann äta upp det mesta av godiset innan jag kom på att jag skulle fotografera :-) 


Vackra blommor kom min kära svåger och kära svägerska med i helgen :-)


Fick detta fina armband och ett handskrivet brev !!! :-) av min älskade moster med posten i måndags.  ( Armbandet finns att beställa på Lindas blogg och gynnar cancerfonden ) 


Den här vackra buketten fick jag med blombud av mina älskade föräldrar i tisdags :-) Dom lyser upp i höstmörkret med sina vackra färger.


Höstbild, inpå husknuten.........för första gången någonsin känner jag inget vemod inför hösten. Det känns bara så friskt och vackert med alla färger.


Och vintern är i antågande.....frost på altanfönstren långt in på förmiddan. Kan inte påstå att jag längtar efter vintern men kalla vinterdagar med mycket snö och solsken är nåt speciellt :-) Varm choklad och prickikorvmacka i pulkabacken är härligt!

Telefonsamtal med bröstenheten

I går hade jag ont under armen och kring operationsområdet. Gjorde inte många handtag i syfte att vila och inte utsätta kroppen för påfrestning. Tog en promenad och lagade mat, det var nog det jag gjorde. Förutom att prata i telefon i flera timmar :-) Apropå promenad så kunde jag gå lite längre i går och i lite snabbare takt. Jag gick i samma takt i 15 minuter innan benen sa i från och då vände jag hemåt igen. På vägen hem fick jag stanna några gånger men det kändes ändå stor skillnad på orken mot i går. På eftermiddan sen fick jag ont i kroppen. Ungefär som träningsvärk och jag antar att det var just det jag hade. 

Jag var lite orolig i går att jag hade överansträngt armen då det började göra ont. Kände också att svunnaden ökat lite och "gäddhänget" under armen började spänna. I morse ringde jag till bröstenheten för att försäkra mig om att allt är som det ska, vilket sköterskan också bekräftade. Jag har inte överansträngt armen, det är nästan omöjligt sa hon, så länge jag inte lyfter tungt. Svullnaden och spänningar är vätska och jag är välkommen till kirurgen för att tömma ur detta. Nej tack sa jag, om det inte är absolut nödvändigt. Det har med att göra hur besvärad jag är så jag avvaktar ett tag till. Är inte ett dugg sugen på att få nålar inkörda i området för att tappar ur vätska.....usch, nej så får jag allt ha mer besvär än så här. Kroppen tar hand om vätskan själv men det tar tid, ja då får det ta lite tid.

Det kändes bra att prata med sköterska då jag vet att jag inte behöver oroa mig. "Var som vanligt, rör armen och gör allt du brukar förutom tunga lyft och ät alvedon om du har ont". Det kändes bra :-) ( Innebär det att jag måste hänga tvätt och städa här hemma? Jocke behöver kanske inte få veta ALLT? ) ;-)  Skämt å sido.....jag är så TRÖTT på att inte orka och klara av saker som jag normalt klarar så jag ser FRAM mot att få storstäda och stryka Jockes trettioelva skjortor! Det kommer säkert inte att hända fler gånger i livet men ändå!

Ha en skön höstdag!

tisdag 26 oktober 2010

VILL DU HJÄLPA TILL?

Det här inlägget är kopierat från Lindas blogg.

Kvinnliga småbönder är jordens fattigaste – och har världens tuffaste jobb. Ofta försörjer de ensamma hela familjen och arbetar med kroppen hela dygnet. Kooperation utan gränser har just nu fokus på detta viktiga ämne och dom vill samla in 100 000 kronor för att hjälpa fattiga kvinnor i bondesamhällen så att dom får chansen att ta sig ur fattigdomen och DU kan hjälpa till!


Allt du behöver göra är att göra ett litet test som består av sju frågor. Testet handlar om detta ämne och är skapade för att ge information, kunskap och engagemang. För varje person som svarar på dessa 7 frågor skänker en utav deras partnerföretag 5 kr till verksamheten. Så allt du behöver göra är att skänka 1-2 minuter av din tid för att hjälpa dessa kvinnor, det har du väl råd med? Om du därefter väljer att tipsa dina vänner om det så donerar du ytterligare 5 kr.

GÖR TESTET HÄR! (sprid gärna vidare)

Ingen infektion

Svullnaden och rodnaden var inte så farligt när jag vaknade i går morse och det ser bra ut i dag med. Så någon infektion är det nog inte på gång tack och lov. Det ser ut att läka som det ska och det känns bättre för varje dag. Jag är flitig med mina övningar och rörligheten blir bättre och bättre. Jag samlar på mig vätska kring operationsområdet och är svullen i armen men inte så att det är nån fara. Det är svårt att låta bli att använda armen för mycket. Det gör ju inte ont när jag lyfter eller utför monotona rörelser så jag glömmer bort mig hela tiden. Igår kände jag på eftermiddan att jag använt armen för mycket så idag ska jag ta det lugnare. Det kan nog vara värt att göra det nån vecka till så att jag inte får betala dyrt för det sen i form av lymfödem.

I går tog jag en promenad i solen och det var så härligt. Jag kunde gå i skaplig takt, iallafall bara lite under normal promenadtakt i 20 minuter utan större problem. Fick stanna och pausa några gånger då jag fick mjölksyra i benen men det var stor skillnad mot hur det varit tidigare. Kände mig så glad då jag tänkte att nu har det vänt och cellgifternas effekter börjar avta. Men idag har jag bromsolja i benen igen och superont i fötterna. Orkar inte stå längre tid än det tar att bre en macka. Men det kanske kan bero på att jag höll på för mycket igår? Jag ska iallfall ta en promenad senare idag då det gör gott för både kropp och själ.

Jag fortsätter att samla på mig vätska. Eller behåller det jag redan samlat rättare sagt och jag blir inte av med det. Furixen har inte speciellt stor effekt tyvärr. Det verkar som att jag får vänta ut det här och under tiden stå ut med att känna mig som en flodko.

Efter månader av att befinna mig i en kokong av cancer och cellgifter känns det som att jag börjar vakna upp ur en dvala. Två etapper av den här resan är avklarad och det känns som att jag så sakteliga börjar skymta mitt liv där framme och det känns så JÄKLA bra. Det enda smolket i bägaren just nu är ovissheten om det här förbenade HER-2 svaret. Men med alla tummar och tår hoppas jag att jag för en gång skull på den här resan tillhör majoriteten, vilka är negativa på provet.

Ha en bra dag allihop.

söndag 24 oktober 2010

Svullen och röd

Har blivit mer svullen runt såret idag och det är rött och lite varmt......verkar inte bättre än att det är en infektion på gång :-( Får se hur det ser ut i morgon om jag måste åka och visa upp det.

Mår annars bra. Känner att jag fått tillbaks lite styrka och energi :-) Tog en promenad igår för första gången på länge! Sover illa dock, då jag bara kan ligga på rygg och har ont i ländryggen. Men det kanske ger sig när jag börjar röra mig mer och får tillbaks nån muskel.

lördag 23 oktober 2010

Lite mer om operationen och läget

Orkade inte skriva så mycket i går så jag berättar lite mer om operationen och runt omkring idag.

Hela bröstet är alltså borttaget och 10-20 lymfkörtlar i armhålan. Det som togs bort är skickat på analys och om tre veckor får jag besked om körtlarna var friska och om olika faktorer kring tumören. Operationen tog 1½ timme och jag mådde ganska bra direkt jag vakande. Fick morfin tills jag var helt smärtfri, vilket var himmelriket då :-) Jag har fortsatt mått ganska bra och har inte haft speciellt ont. Har inte haft så mycket funderingar heller än, men jag antar att det kommer. Jag fick dränage för att leda ut sårvätska och hade det tills jag skulle åka hem. Att ta bort det, var nog det mest smärtsamma under sjukhusvistelsen. Det gjorde riktigt ont trots bedövning men tack och lov gick det fort.

Jag fick med mig en special bh hem och en vadderad bröstprotes. Jag kommer att få prova ut en riktig protes sen i väntan på rekonstruktionen. Jag har fått ett rörelseprogram som jag ska göra två gånger om dagen och jag har som avsikt att slaviskt följa det. Men när jag rör mig i vissa lägen känns det som att såret spricker på insidan. Har inga synliga stygn utan invändiga som kroppen själv gör sig av med. Hur som helst gör det djävulskt ont ibland, känns som det sprätter upp såret. Det gör att jag blir rädd att röra mig. Och så kluckar det i armen när jag rör mig......blir orolig att jag ska drabbas av ödem men vet att det är vanligt att samla vätska så här nära inpå operationen. Nåt jag är lite förundrad över är att jag inte ska någon förband alls över såret. Har bara fått "Steristrip", typ tejpremsor över såret. Trodde att jag skulle ha kompress åtminstone en vecka men det behövs inte enligt sköterskan. Lydig som jag är så finner jag mig i vad sjukvården säger och litar på att dom vet vad dom gör :-)

Nu vill jag bara att livet ska återgå till det normala. Så normalt det kan bli. Jag får vänta på rekonstruktionen nu och innan dess kommer det inte att kännas vare sig normalt eller särskilt bra tror jag. Men så bra det går....att bli "jag" igen, slippa biverkningar av cellgifterna och slippa smärtan. Att så sakteliga börja jobba igen...Jag vill ha tillbaks mitt liv helt enkelt. Jag VET att det inte kommer ske i morgon och jag vet också att jag behöver låta det ta sin tid, att jag behöver ge mig själv tid att samla mig, samla kraft och energi. Och det ska jag göra.

Tack alla mina nära, kära, vänner och "Cybervänner" för att ni finns och stöttar mig. Tack för allt stöd och omtanke. Utan er hade jag inte klarat det här. Alla besök, telefonsamtal, sms och kommentarer på nätet betyder så mycket och värmer så gott. Stora kramar till er! Och Jocke, du är fantastisk, vet du det? Det finns inga ord för hur mycket jag älskar dig. Jag är så glad att jag har dig.

fredag 22 oktober 2010

Operationen avklarad

Är nu hemma igen från sjukhuset och mår ganska bra. Opererades i går morse. Allt gick enligt planerna och det har inte tillstötit någonting oväntat. Jag mådde ganska bra efter operationen men var så klart mycket trött och hade ont. I dag har jag nästan inte ont alls, bara när jag rör mig i vissa lägen. Är trött men mår som sagt ganska bra.
Skönt att det här är gjort. Nu är det bara att vänta på att livet så sakteliga ska återgå till det normala, även om det är en bit kvar innan det målet är nått. Fick förresten svar på skelettröntgen idag och den visade inga tecken på metataser :-) Det tackar vi för! Har en återbesökstid hos läkaren om tre veckor och får då besked om HER-2 och om jag ska få strålbehandling. Nu ska jag krypa ner i sängen. Kram på er

onsdag 20 oktober 2010

Hela dagen på sjukhuset

Tillbringade så gott som hela dagen på sjukhuset för provtagning och undersökningar. Jag hade ingen vätska i lungorna så operationen blir av, tack och lov. Var en stund till jobbet och träffade några av mina kära kollegor. Saknar er så mycket och det är alltid lite roligt att träffa er!!
I kväll har jag haft mina kära barn och mitt barnbarn här på middag. Det är också alltid lika roligt att träffa dem och få rå om dem en stund. Det blir alldeles för sällan och framför allt nu när jag mått som jag gjort/gör. Men det kommer snart bättre tider :-) I morgon bär det av, nästa etapp på den här resan. Snart i mål :-)

God natt och sov gott mina vänner. Jag vet att jag har flera tummar som hålls i morgon och det tackar jag för :-) Kramar till er alla

tisdag 19 oktober 2010

Igår var en tung dag i flera bemärkelser

Igår när jag vaknade var kroppen som en spärrballong fortfarande så jag ringde sjukhuset och frågade vad jag skulle göra. Jag fick veta att hjärtat blir ansträngt när man samlar på sig mycket vätska varför det var angeläget att komma till rätta med det till operationen. Fick en telefontid med jourhavande på eftermiddan, vilken ordinerade ökad Furixdos och mycket vätska. Fick veta att det är viktigt att tillföra kroppen elektrolyter när man får vätskedrivande, vilket bland annat finns i saft, juice och coka cola. Bra att veta. Jourläkaren blev mycket förvånad när han fick veta att ingen blodanalys var planerad inför operation så han remittrade mig. Då jag blir andfådd när jag rör mig blev jag också remitterad till lungröntgen för att se om jag har vätska i lungorna. Viktigt att veta inför operation sa läkaren och jag hoppas att det inte kan innebära att operation flyttas om jag har vätska där.

På förmiddagen i går var jag på skelettröntgen. Att ta mig från bilen och till röntgen var en utmaning och jag fick gå fram och tillbaks två gånger då jag jag först skulle ha kontrast och sen komma tillbaks för bilder. Kroppen blir helt slut efter en sån utflykt och jag borde nog ha nöjt mig med sjukhuset och sen bara vilat. Men efteråt åkte jag för att köpa nya byxor, vilket var ett måste då sista paret gått sönder. Jag hade tänkt att köpa ett gäng jeans i olika storlekar, pröva hemma och sen lämna tillbaks dom jag inte skulle/kunde ha. Väl i butiken kändes det onödigt så jag bestämde mig för att pröva jeansen. När jag väl fått av mig mina och på de nya byxorna var jag helt slut i kroppen och var andfådd som om jag sprungit flera mil. Byxorna jag fått på mig var för små men det fanns inte en chans att jag provade ett par till så jag tog ett nr större och hoppades att dom skulle passa. Jag skulle köpa ett par byxor till som det var rea på och som jag inte skulle få byta eller lämna tillbaks men efter att jag nästan brytit i hop i affären var expediten vänlig nog att skriva på kvittot att jag fick byta ändå. Det är nog svårt att förstå hur det kan vara en sån påfrestning att köpa byxor. Jag tror att det helt enkelt blev för mycket på en och samma dag då jag hade gått ganska långa sträckor under dagen, för att vara mig just nu. Kände mig så frustrerad, arg och ledsen över hela situationen. Åkte hem till mor efteråt och fick lite tröst en stund vilket kändes bra. Tack för att du finns mamma!

Insamlingen till cancerfonden har stått still ett tag men här om dagen kom det in två bidrag igen. Tack mor och anonym för det :-)

söndag 17 oktober 2010

Sååååå svullen

Jag sväller bara mer och mer i kroppen. Fötterna är som ballonger och vadern värker. Hur myckt vätska kan man samla på sig? Och hur länge? Tar kroppen stryk av det här? Det är helt sanslöst.....Jag ska till röntgen i morgon men vet inte om jag kommer att få på min skorna. I dag är det en omöjlighet i allafall. Suck, det här är inte det minsta roligt.

fredag 15 oktober 2010

Blytung igen

Ja, nu är det precis som efter tidigare behandlingar dags för perioden då kroppen blir blytung. Musklerna känns som om dom förtvinar och varje steg är en utmaning. Har även ont i lederna och domningarna i händer och fötter har spridit sig några centimeter till. Det börjar bli otympligt att utföra vissa moment med händerna, som att skära och hacka med kökskniv. Grovmotoriken är dålig och Finmotoriken är obefintlig. Medicinen jag fick mot vätskan i kroppen hjälper inte längre. Har dubblat dosen men svullnaden i kroppen är oförändrad. Känner mig som en knubbsäl som knappt får på sig skorna. Vad jag nu ska med dom till eftersom jag inte orkar gå ut......Oj, vad eländig jag låter. Ja, det känns eländigt också men det måste väl ta ett slut snart. Det har ju bara gått två veckor sen sista behandlingen så än så länge kan jag inte förvänta mig att det ska vända. Jag hoppas att jag känner mig lite piggare nästa vecka inför operation. Det gör ju inget om jag har lite krafter.

Apropå ingenting så tycker jag att håret har börjat växa. Har fått stubb över nästan hela huvet. Det är blandat med tunna ljusa fjun och grova svarta :-) Ska bli spännande att se hur det kommer att se ut. Det som är mindre roligt just nu är att håret växet precis rakt upp! Även på sidorna ställer sig stråna uppåt ! Ja, jösses säger jag bara. Jag kanske kommer att se ut som en hottentott när håret väl kommer tillbaks :-)

Ha en skön dag i solen!

onsdag 13 oktober 2010

Fått röntgentid också

Nu i kväll ringde en sköterska från sjukhuset och erbjöd mig en röntgentid för skelettet redan på måndag. Snabba ryck måste jag säga. Skönt att det kan vara åt det hållet också ibland :-)

Fått operationstid

Träffade läkaren idag och det var inga konstigheter. Jag tog upp att jag fått ökad smärta i ländryggen och i höfterna och att jag hade en intenvis smärta i morse som gjorde att benet inte bar mig. Jag fick remiss för en ny skelettröntgen för säkerhetsskull. Bröstet kommer som förväntat att tas bort i sin helhet och dom kommer även att ta bort mellan 10 och 20 lymfkörtlar. Jag fick tid för operation torsdagen den 21 oktober. Skönt att jag fick tid så snabbt. Det skulle inte kännas bra att få gå och vänta. Jag kommer troligen bara att behöva ligga kvar en natt på sjukhuset, om allt går som planerat och det gör det ju :-) Frågan är hur lång tid det tar att repa sig efteråt så att man blir något så när funktionsduglig igen. Har planerat en resa till Malmö veckan efter.....är det ens att tänka på? Ja, vi får se hur det blir med den saken.

Inte förrän nu har det nog riktigt gått upp för mig vad som väntar med operation. Jag har nog förskjutit det och inte tagit det till mig på allvar. Nu känns det rent ut sagt för djävligt. Jag vill inte, vill inte, vill inte!!!!!!!!!! Skit

Läkarbesök idag

I dag ska jag till kirurgen, inför operationen. Jag har inte större förväntningar på vad besöket kommer att innebära förutom att jag hoppas att jag får med mig en operationstid när jag går därifrån. Jag är inställd på att beskedet kommer att stå fast, att hela bröstet kommer att tas bort. Sen hoppas jag också att dom ska kunna säga att svaret på de prover som tas vid operation kommer inom en kort tid, inte flera veckor. Har läst lite olika på nätet. Vissa har fått svar några dagar efter operation medan andra fått vänta flera veckor.

I morse när jag vaknade hade jag en kraftig värk i ena höften. När jag klev upp vek sig benet så att jag ramlade omkull. Kan bara stödja på benet när jag går på tå!  Vad har hänt????Har aldrig varit med om nåt liknande. 

tisdag 12 oktober 2010

Från och med nu

ska jag verkligen gå in för att se lite mer soft på tillvaron och inte irritera mig så mycket. Ska försöka bli lite mer förstående och ödmjuk.....Fokusera på det som är bra och inte lägga en massa energi på sånt som är mindra bra och roligt. Allt går att se från den positiva sidan och för både mitt och andras välbefinnande ska jag "sluta kissa i badkaret". "Sluta kissa i badkaret" är ett uttryck som användes i en föreläsning jag var på om att hantera besvärliga personer. Att kissa i badkaret hade innebörden att låta sitt dåliga humör och beteende gå ut över andra. Nej, fram för hälsosamma hormoner, endorfiner och enzymer genom att vara LUGN, HARMONISK, GLAD OCH POSITIV!!! (Inga fler försäljare ska få sina fiskar varma här inte.)

Stora kramar till er alla! 

måndag 11 oktober 2010

Telefonsförsäljare

Någonting som kan få mig irriterad är alla dessa telefonförsäljare som ringer i tid och otid, morgon som kväll, vardag som helg. Och det är inte bara EN som ringer utan en hel dröse. Nu har dom även börjat att massuppringa flera personer samtidigt för att spara tid, vilket innebär att telefonen ofta ringer några signaler och när man svarar är det ingen där......fruktansvärt irriterande. Ja, jag har gått med i NIX och det blir ju en enorm skillnad. Men fortfarande är det försäljare som ringer och nu den senaste tiden är det framförallt försäkringar som ska säljas. Är det fler än jag som blivit uppringd ett flertal gånger med förfrågan att teckna cancerförsäkring????? Bara under de senaste två veckorna har jag blivit uppringd inte mindre än tre gånger och även fått skriftliga erbjudanden. Irritationsfaktorn blir allt högre i takt med att fler försäljare ringer och idag när en krake ringde var jag otrevlig och fick dåligt samvete efteråt. Han kunde ju inte veta att jag HAR cancer och därför inte KAN teckna någon försäkning, ens om jag vill....han kunde heller inte veta att han var den andra I DAG och den tredje i raden som ringt och frågat om just försäkringar...... Han blev varse på ett lite burdust sätt. Jag fullkomligt avskyr den här telefonförsäljningen och blir SÅ frustrerad över att jag inte kan värja mig från den.

Mina kära kollegor

I går fick jag besök av en kollega och hennes familj. Hon hade med sig denna korg som mina arbetskamrater samlat ihop till mig. Korgen innehöll  vin, böcker, marmelad, kaffe, choklad, ljus, nagellack, body butter, blomstercheckar, hemlagad chutney och en skyddsängel. Dom är så goa mina kollegor och det här var verkligen uppskattat. Tack så mycket till er alla!

söndag 10 oktober 2010

Fredagen var en riktigt dräpare.

Låg i sängen hela dagen och sov mestadels. Släpade mig upp på kvällen och låg i soffan, tills jag släpade mig tillbaks in i sängen igen. Lördag morgon var jag som en ny människa :-) Nja inte riktigt NY kanske, men piggare. Och i dag är jag ytterligare snäppet piggare! Så skönt! Vänta nu på att dom andra biverkningarna också ska vända, framför allt domningar i händer och fötter och ont naglarna. Smaklökarna börjar så sakteliga vakna till liv igen men har ytterligare ett tag kvar. Vätskeansamlingen hålls kontollerat genom Furix, tack och lov. Luktsinnet är ett av sinnena som spelar lite spratt ibland. Vissa dagar står jag inte ut med parfymer eller andra starka lukter. Vissa dagar tycket jag att folk luktar illa om dom inte precis klivit ur duschen :-/. Ja, det är märkliga saker som händer med både kropp opch sinnen ska jag säga. 
Nu ska jag dirigera min make hur han ska möblera om i vardagsrummet :-) Kanske skickar i väg honom på en shoppingtur också, vem vet ;-)

fredag 8 oktober 2010

Grå, grå grå

Känner mig som vädret idag, grå och tung. Ska nog sikta på att krypa under täcket och göra ingenting alls tills mina kära kommer hem i eftermiddag. Pust, suck och stön...........

torsdag 7 oktober 2010

Mormors lilla charmtroll















Denna lilla ljuva trollunge förgyllde min tillvaro på förmiddagen idag. Hon är som en frisk fläkt lilla Amanda :-)

Snart ett minne blott :-)

Värken i kroppen har nu gjort sitt intrång på riktigt igen. Det är nåt helt otroligt vad ont det kan göra. Det känns som nålar sticks in i leder och muskler. Tack och lov vet jag ju att det går över om några dagar och sen hoppas jag slippa uppleva detta igen. Har också en vidrig smak i munnen och blåsor på tungan. Äckligt men uthärdligt. Jag kan bli riktigt riktigt sugen på något ibland. Som igår blev jag toksugen på brunabönor och falukorv, jo faktiskt :-) och lagade ordning det på kvällen. Väl vid bordet sen smakade det rent ut sagt illa. Första tuggan kan jag förnimma hur det egentligen smakar men sen blir smaken helt förvanskad. Såååå frustrerande!  Men, som sagt var, det går över :-)

måndag 4 oktober 2010

Tack och lov för Furix :-)

Då jag samlat på mig stora mängder vätska började jag äta Furix i lördags. I dag visar vågen hela 5.5 kilo mindre än i fredags. Helt otroligt!!! Trodde inte man kunde samla på sig så mycket vatten men det kan man tydligen. Skönt är det att bli av med det iallafall. Får nu på mig skorna igen :-)
I övrigt mår jag ganska bra. Än så länge känner jag bara av tröttheten i kroppen, att det bränner i händer och fötter och domningarna sen tidigare. Smaken är lite förvanskad men inte så mycket. Jag har däremot sovit extremt dåligt dom senaste dagarna. Skönt att jag kan vila på dagarna. Idag känns det som att tv:n blir min bästa kompis. Ha en bra dag allihop!

lördag 2 oktober 2010

Sista behandlingen avklarad!

Fick min sista behandling igår så nu är en milstolpe avklarad. Det känns skönt att veta att alla symptom och biverkningar sakta med säkert kommer att avta om ett par tre veckor. Sen väntar etapp nr två, dvs operation. Jag hoppas att det kommer att bli av inom fyra fem veckor. Efter operation kommer sedan strålningen under fem veckor. Känns lite halvjobbigt att åka till sjukhuset varje dag under fem veckor men det är ju samtidigt en nödvändighet för att minska risken för att det kommer tillbaks i bröstet/bröstbenet. Ja, det här med spridning är ett kapitel för sig och något som upptar mycket av min tankeverksamhet just nu. Försöker att inte tänka i negativa tankebanor men det är svårt ibland. Rädslan finns ju där och kommer sannolikt vara min följeslagare under några år. Det gäller väl att lära sig att hantera rädslan och inte låta den ta för mycket plats. Det finns ju så mycket gott, bra och positivt att lägga energi på istället för att slösa bort den.....

Nu väntar en tripp till stugan. Ska bli skönt att komma ut i naturen en stund. Kram till er alla

fredag 1 oktober 2010

Läkarbesök igår

Var och träffade läkaren inför behandlingen, DEN SISTA! Och hör och häpna så var det "min" läkare Helena jag fick träffa. Vi pratade om hur behandlingstiden sett ut och de biverkningar jag haft. Rapade upp de jag har just nu, vilka är att det bränner i handflator och fotsulor, fingrar och tår är bortdomnade. Jag är extremt trött i musklerna och rätt så trött i allmänhet också. Och så svullnaden i kroppen förstås. Helena sa att allt var symtom på biverkningar av behandlingen men att det var ovanligt att man får just dom här! Det förvånade mig att hon sa så för så gott som alla jag har kontakt med som genomgått behandling har uppgett samma eller liknande symtom. Ja, ja....hur som helst då fick jag vätskedrivande. Helena trodde dock inte att dom skulle hjälpa så mycket men jag vill absolut prova. Det räcker så bra med alla kilon jag gått upp ändå och den här vätskan jag samlar på mig gör att det stasar av kläderna på kroppen. Vigselringarna är inte att tänka på att ta av sig och dom bäddas in i fingret mer och mer, vilket jag börjar bli lite orolig för. Inte roligt om jag måste klippa upp dom :-/.

Jag tog upp med Helena det uteblivna provsvaret HER-2. Hon beklagade att det blivit som det blev och försäkrade att hon levt rövare med patologen både i Västerås och i Uppsala, men det hjälper ju föga. Analysen är ju fortfarande inte genomförd, vilket KAN innebära att jag borde ha mediciner osm jag inte får. Helena hade aldrig varit med om detta tidigare, att en biopsi inte kan analyseras och kunde inte svara på hur det kommer sig heller. Hon HOPPAS att det ska gå att analysera det material som opereras bort men det finns en risk för att tumören är helt borta och då går det inte att analysera!!! Vilken paradox! Här pumpas det in cellgifter i kroppen för att tumören ska minska och helst försvinna. Och om den nu gör det kan det bli något negativt eftersom man då missar viktig information om eländet. Om tumören är positiv behöver jag få herceptin. Om jag inte får det ökar risken för återfall. Att ge herceptin "ifall att", vilket skulle kunna bli fallet om tumören är borta och inte går att analysera, skulle innebära att man ger en behandling som kostar 300000 kr, kanske i onödan. Ja ha, OK? Då får man väl göra det då, eller? Eller ska jag få riskera att få återfall på grund av att man vill spara pengar? Ska man hårddra det hela kan det här slarvet från patologen innebära att jag dör!. Så fan heller, jag tänker strida allt vad jag kan för att få det där herceptinet till varje pris så tillvida dom inte kan analysera och säga att det är helt säkert negativ. Helena förstog det och sa till sist att hon inte bryr sig om pengarna men att det måste vara medicinskt försvarbart att ge mig det utan att man VET att jag behöver det och det lät som att hon utan större mankemang skulle skriva ut det. Ja, är det inte det ena så är det det andra. 

Jag var förresten till kuratorn på onkologen i fredags och jag fick rådet att skicka in en skrivelse till patientnämnden om mina synpunkter om hur det har fungerat, eller inte fungerat under den här tiden. Hon berättade att det är förändringar på gång om flera av sakerna jag är missnöjd med så det känns ju bra. Att jag fått träffa så många olika läkare trodde hon dock var en olycklig omständighet just under sommaren. Fick dock en kallelse till kirurgen och ska då få träffa en ny läkare, igen. Det blir det tredje på kirurgen och den sjätte som varit inblandad hittills.

Ja, den 13 oktober ska jag till kirurgen. Jag kommer förmodligen att få operationstiden ganska snart efter det. Enligt Helena kommer det inte att bli fråga om någon tårtbitsoperation, vilket någon av de andra läkarna pratat om. Då tumören varit så stor finns det risk att det ligger enstaka cancerceller kvar i vävnaden och därför måste allt tas bort. En egen reflektion jag har gjort är att det inte kan vara möjigt med en tårbit iallafall eftersom tumören är så gott som borta nu och efter sista behandlingen finns den kanske inte alls kvar, så vad ska man då ta bort för tårtbit? Jag har i och för sig hört talas om kvinnor som fått genomgå flera operationer då man tagit lite i taget, men det låter inte som ett lockande alternativ det heller. Ja, hur man än vänder sig har man rumpan bak!

I dag, mina vänner får jag min SISTA behandling :-) Det känns så j-vla bra och skönt, samtidigt som det är lite "läskigt". Tankar som far i huvet är om giftet verkligen har kommit åt i alla skrymslen och vrår? Rädslan för spridning har vuxit under den senaste tiden av någon anledning och jag tror att det beror på att jag snart inte kommer att få dessa gifter som har ihjäl eventuella parasiter. Men nu ska jag försöka att fokusera på det positiva och det är ju att behandlingen är klar, vilket innebär att jag sakta men säkert kommer att må allt bättre om några veckor, att jag blir mer mig själv och får tillbaks mitt hår. Jag längtar verkligen efter mig själv och mitt liv. Kramar till er alla.

lördag 25 september 2010

Svullen och tung i kroppen

Fingrarna känns som prinskorvar, ögonen är svullna och hela kroppen känns otroligt "stind". Vart kom det ifrån? Brukar kunna svullna i händerna i bland men vet inte om det har varit så här nångång. Musklerna blir trötta av så gott som ingenting. Det räcker med att jag står upp så börjar musklerna tröttna efter några minuter. Kroppen känns som bly och benen är som klumpar att ta sig fram med. Kan nätt och jämt ta mig upp för trappen här hemma. Tur jag inte behöver gå i den så ofta. Jag har sen några veckor tillbaks fått domningar i fingrar och fötter. Undrar om det beror på den ökade dosen av Taxotere?

Vi var i stugan i dag och deltog i höststädningen. Jag fick på min lott att köra bilen när vi åkte runt och samlade upp ris och sly. Det var helt ok arbetsuppgifter och det enda jag klarade av. Det känns så fel på nåt sätt att inte kunna hjälpa till och göra mer, men det är som det är. Jag får ta igen det sen när jag är frisk :-)

Ha en trevlig lördagkväll. 

torsdag 23 september 2010

Tankar om identitet

Jag läste här om dagen i en blogg om bröstcancer om hur identiteten får sig en törn när man är sjuk. Jag har inte tänkt på mycket på det tidigare, om ens alls faktiskt. Men jag började fundera över vad det har inneburit för min egen del och kom fram till att det skett enormt stora förändringar på flera plan. Bara det faktum att jag har en sjukdom är en stor förändring i mitt liv och som tar enormt mycket plats just nu. Behandlingen jag genomgår för med sig en hel del förändringar i mitt liv, ja i både mitt och min familjs liv. Tidigare jobbade jag heltid, sprang i ekorrhjulet jobba, äta och sova. Helger som sprang snabbt förbi och som inte räckte till för att hämta tillräckligt med energi och att göra det man ville. Då, när jag var i just det där tänkte jag inte så mycket på det. Jag tog vardagen för given, som dom flesta andra. Nu, är hela min tillvaro annorlunda och jag är inte den jag var förut. Mitt liv har ett annat innehåll idag och hela min identitet är i princip satt i karantän.

Jag har tidigare jobbat heltid och har haft ett stort engagemang i mitt jobb. Jobbet har tagit mer än heltid i anspråk av min tankeverksamhet varje dag. Jag har presterat, haft ansvar, haft inflytande över andra människors livssituation. Jag har ingått i ett arbetslag, haft arbetskamrater, deltagit i det sociala samspelet. Mitt jobb och alla aspekter det för med sig har haft en enormt stor del i mitt liv, som jag aldrig tidigare på det här sättet har insett vidden av. Hur viktigt det har varit för mig och för den jag är, för min identitet. Efter flera månader utan att ingå i det sammanhang som varit så stor del i mitt liv, blir det påtagligt att jag har tappat en del av min identitet. Nu går jag hemma hela dagarna. Vaknar när jag själv vill, gör vad som faller mig in på dagarna när jag har den orken. När jag inte har orken ligger jag mest i sängen och tittar på tv. Jag har fått en ny vardag, som inte är jag och som jag för övrigt inte trivs med.

Andra delar av min identitet som är mycket påverkade är, ja, alla delar. Som mamma, kvinna, partner, vän… you name it. Jag har väl inte varit något högaktiv mamma tidigare heller men aktiviteten i dagsläget är sorgligt låg. I perioder orkar jag så gott som ingenting. Jag vill bara understryka att jag inte anklagar mig själv för att det är som det är utan jag är fullt medveten om att det beror på min behandling. Icke desto mindre påverkar det både mig och min omgivning och kan kännas bedrövligt tungt och sorligt ibland.

Som sagt, mammarollen ligger på en nivå som har mer att önska. Det är många saker jag inte orkar och det är många saker som tar enorma krafter av mig att göra men som jag klarar av. Det som jag lider mest av är att jag inte orkar vara social. Jag orkar inte med samspelet! Det låter kanske konstigt för den som inte varit med om detta, men det är enormt jobbigt att samspela med andra ibland. Vissa perioder går det bättre än i andra, då jag bara blir irriterad när jag behöver ingå i ett samspel som är mer avancerat än att jag inte behöver prata. Ibland fungerar jag som om jag vore autistisk och det är inte jag. Jag tycker normalt om att prata och pratar gärna för mycket. I vanliga fall, när jag är mitt normala jag är det så. Förändringen som skett är ibland påtagligt påfrestande och tung att acceptera. Jag hoppas bara att jag blir mitt gamla vanliga jag så snart som möjligt igen.

Hela familjen påverkas naturligtvis av att jag är sjuk och relationerna utsätts för stora prövningar emellanåt. Trots att alla vet vad det handlar om, varför det är som det är, är det ändå tungt ibland. Ansvar och praktiska sysslor omfördelas, humör går upp och ner, planerade aktiviteter ställs in och känslor av trötthet, uppgivenhet och frustration infinner sig ibland. Liksom känslor av tillförsikt för framtiden, förståelse och kärlek i massor. Ja, upp och ner, fram och tillbaks alltså.  Och oron trycker sig på emellanåt och tär lite extra på psyket. Tänk om…..vad händer då? Orkar vi det? Hur länge? Osv. Ibland skränar tankar som ”varför just jag, varför vi? Vi förtjänade inte det här, men vem gör det? Och ibland är de dominerande tankarna att självklart går vi igenom det här med hälsan och livet i behåll. Självklart blir jag frisk och livet återgår så småningom till det vanliga igen. Självklart blir det så. Tankar och känslor åker berg och dalbana från dag till dag. Ibland, eller oftast kan jag inte sätta fingret på varför jag mår som jag gör just den dagen. Det blir bara så och så får det vara. Helt klart är att hela situationen, sjukdomen, behandlingen och allt vad det för med sig, har förändrat mig, oss och den vardag vi lever i på ett ganska radikalt sett. Inte bara av ondo ska påpekas för det har även fötts en del gott av allt som händer.

Ibland känner jag mig riktigt vissen över att jag har gått upp i vikt och tappat håret. Jag avskyr spegelbilden av mig själv dom dagarna och ser absolut inget positivt i den alls. Och andra dagar kan jag le lite åt spegelbilden. Ja, det är verkligen inte jag i den och tack och lov kommer jag inte att se ut så här i all evighet. Håret är en stor del av identiteten. Tänk vad hemskt det är när man varit hos frissa och luggen blivit alldeles för kort. Man lider varje gång man ser sig i spegeln under några dagar tills man vänjer sig. För det gör man ju. Det är annorlunda att inte ha något hår alls och inget jag vill vänja mig med. Jag har också svårt att förlika mig med dessa sjalar och andra huvudbonader. Det är inte jag! Det är inte så att jag är bedrövad över att inte ha något hår, för jag vet ju att det växer ut igen. Att vara flinskallig är ett faktum som jag inte rår på och det är bara att gilla läget.
Ett annat faktum som bara är att acceptera är sviterna av cellgifterna som gör tankeverksamheten avtrubbad. Viss virrighet och glömska ingår normalt i min personlighet och ibland kan det till och med vara oroväckande illa . Men det som inträder nu i samband med behandlingen har en annan karaktär. Glömska, okoncentration och förvirring är ibland så påtaglig att det är ett riktigt handikapp. Jag kan ibland förlika mig med att ”Hissen åker inte ända upp, alla hästar är inte hemma, det lyser fast ingen är hemma, alla chips är inte i påsen” osv. Jag känner inte igen mig själv i vissa sammanhang. Ibland blir det så påtagligt att det inte är jag!

Ja, den här sjukdomen har en förmåga att invadera och påverka varenda skrymsle av livet. Ja, det är faktiskt så. Inte nog med att den invaderar kroppen rent fysiskt, den tränger sig även in i det psykiska och emotionella. Inte heller personligheten, identiteten eller relationerna lämnas ifred från intrång.