Dag 7: Min bästa vän

För mig är vänner personer som står mig nära, som jag tycker mycket om och som jag delar mycket med. Den jag står allra närmast, tycker så otroligt mycket om och som jag delar ALLT med är min man. Så om jag ska benämna någon som min bästa vän så är det han. Jag omger mig för övrigt inte med så många vänner men dom jag har står mig nära och betyder mycket för mig. Tyvärr utspelar sig livet så att det inte finns så mycket tid till att träffas som jag skulle önska men jag kanske måste ta mig tiden mer än vad jag har gjort.

Min sjukdom har gett mig ett lite annat perspektiv på vänskap än jag hade innan. Några vänner har distanserat sig  medan andra kommit närmre. Och så är livet tänker jag. Vi är alla olika och klarar av att hantera svårigheter på olika sätt. Under den här perioden då jag varit sjuk har jag bearbetat en hel del som har med relationer att göra och jag tycker att det förändrade perspektivet jag fått är mer ödmjukt och förstående än innan och det känns skönt. Något jag lärt mig, eller har fått förståelse för den senaste tiden är att jag behöver vara mer öppen med vad jag vill och behöver, att folk omkring mig inte automatiskt förstår vad jag vill och behöver. Bara för att det är självklart för mig behöver det inte vara det för andra. Så, om du vill något, behöver något, förväntar dig något, så säg det. Ett vänskapsförhållande klarar av det utan problem. Och om det inte skulle göra det så är det nog inte vänskap det handlar om.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst".