torsdag 15 oktober 2015

Att välja alternativa metoder

Jag skulle vilja dryfta lite tankar och funderingar.......
När jag fick bc 2010 förändrades hela mitt liv och blev ett enda stort kaos. Livet förändrades till ett rent helvete och jag och Jocke mådde så fruktansvärt dåligt under en lång tid. Cancer var för oss förknippat med döden, även fast läkaren sa att man i dag räddar över 70 % av alla som får bröst cancer. Jag hade också oddsen på min sida som var yngre, jo jag räknades som ung i den bemärkelsen :-) Det var en tuff tid och det hände mycket annat i livet som var jobbigt samtidigt. Jag genomgick cellgiftsbehandling under 4 månader och därefter opererades bröstet bort i sin helhet och en tid senare fick jag strålningsbehandling. Det absolut värsta av detta var helt klart cellgiftsbehandlingen. Jag gick upp massor i vikt, tappade håret, mådde jättedåligt, hade ont i kroppen, var extremt trött och kroppen gick i dvala. Jag orkade ingenting. Den gången fick jag superstarka gifter som gick in för att döda tumören och eventuella cancerceller som fanns på andra ställen i kroppen. I dag vet vi ju att det inte lyckades fullt ut. Jag fick antihormonbehandling som jag skulle ha i tio år. Det tog flera år innan jag kände mig helt återställd från sviterna efter cellgifterna. Bland annat var kroppen svag och det tog lång tid att bygga upp orken igen. Rent intellektuellt märkte jag av att jag "inte hade alla hemma" under en lång tid efteråt. Jag fick förklarat för mig att hjärnan krymper av cellgifterna och att det påverkar tankeförmågan. Jag blev mycket stresskänslig, tappade ord, tappade tråden lätt, blev glömsk osv. När jag kände mig ganska ok efter behandlingarna började jag arbetsträna och ganska snabbt började jag jobba först 25, sen 50 och 75%. När jag ökade från 75 till 100% gick jag in i väggen. Kropp och själ packade bara ihop och var ur funktion under några månader. Ja det tog tid att komma tillbaka, men jag gjorde det till slut.

Risken för återfall var störst de första 2 åren och minskade sedan varje år. Tidigare blev man friskförklarad efter 5 år men det hade man tagit bort. Risken för återfall fanns kvar i över 10 år och mer. Genom åren har tanken på återfall dykt upp vid några tillfällen. Bland annat när jag haft ont någonstans  i kroppen som jag inte känt igen. Då har tanken funnits där. Och så fick jag ju jäkligt ont i vintras och sökte läkare, vilket jag berättat om tidigare. Då fanns oron till viss del men jag trodde inte innerst inne att jag skulle ha cancer igen......jag hade känt mig dålig under våren men trodde att det berodde på något helt annat. Jag vet att jag vid flera tillfällen när jag mådde dåligt tänkte att det känns nästan som att levern inte hänger med, att kroppen är typ förgiftad, orkeslös. Men när jag fick beskedet att jag hade förändringar i skelettet som sannolikt var metastaser, kunde jag inte för mitt liv tro att det var så. Det fanns inte i min värld. När det väl började sjunka in var min tanke att, ja ha då får vi gå igenom detta helvete en gång till då. När jag sen började googla på spridd bröstcancer blev jag varse att det inte skulle bli som förra gången, för det här överlever man inte! DEN vetskapen var tung att bära. Och det har snurrat tusentals tankar och känslor kring detta. Fösta veckorna var jag i sen sådan chock och kris att jag bara grät. Jag grät flera gånger om dagen med något undantag. Jag såg min egen begravning framför mig, tänkte ut vad jag ville att det skulle stå i min dödsannons, vilken musik som skulle spelas på min begravning.....vad jag skulle ha för kläder på min begravning....ja, allt sånt tog mycket av min tid. Och tankar på hur mina nära och kära skulle ta detta. Hur blir det för Emelie att växa upp utan en mamma? Mina barnbarn, dom är så små, kommer dom att komma ihåg mig? Jag var i ständig panik, ledsen, arg, frustrerad och rädd. Jag började söka på internet efter statistik över hur lång tid jag kunde tänkas ha kvar. Medellivslängden vid cancer i levern.....det är två år lite drygt. Så snubblade jag över en artikel om en läkare i USA som hävdade att det går att självläka cancer med hjälp av kosten. Efter den artikeln hittade jag fler och fler och då började faktiskt ett litet hopp att tändas. Ett liiiiiiitet hopp, om att allt kanske inte behöver ta slut om två år!

Sedan dess har jag haft kontakt med flera personer som har egen erfarenhet av läkning utan cellgifter. Jag har personlig kontakt med flera av dem och har tagit del av ännu fler berättelser. De flesta av dem jag haft kontakt med har haft primära tumörer som försvunnit, alltså själva ursprungstumören. Flera av dem har helt avstått cellgiftsbehandling, några har kombinerat cellgifter med alternativa metoder. Senast idag var jag i kontakt med en kvinna som har spridning till njurarna av en lungcancer. Hon berättar att hon på sju månader, genom kost och kosttillskott. Njurarna är helt fria från cancer och i lungorna finns endast ett stråk av tumören kvar. Små tumörer i lungorna är helt borta efter några månader! Läkarna står frågande och förstår inte vad som hänt. De tror inte att hennes egna åtgärder är svaret. Hur som helst är cancern så gott som borta. Denna kvinnan är inte den enda som kan berätta såna här berättelser. Som sagt, jag har direktkontakt med flera av dem och de inger hopp!

Jag törs inte tro att jag ska kunna bli frisk, men jag har en övertygelse om att jag själv kan påverka en hel del om hur länge jag kan bli kvar här. Jag tror att jag kan hjälpa kroppen att läka, att hålla cancern i schakt, att må bra längre. Ibland tvivlar jag på allting och tänker att jag lurar mig själv. Jag griper efter halmstrån och vill så gärna tro att det ska kunna ske mirakel. Men what ever, jag känner mig på något sätt ändå övertygad om att det finns saker att göra för att hjälpa kroppen.

Sedan jag började känna denna övertygelse har jag vänt mitt mående. Jag känner mig stark, pigg och jag känner tillförsikt inför framtiden. Jag tänker inte längre på min begravning eller på begravningsmusik, i alla fall inte särskilt ofta. Jag har inte längre fokus på sjukdomen och döden utan på hälsan, att bli frisk och att leva. Det är en jäkla skillnad! och det får mig att må bra. Skit samma om jag lurar mig själv, jag mår bra på vägen i alla fall. :-)

Läste en artikel om danska forskare som tror att dom kan ha hittat nyckeln till att bota all cancer. De hoppas börja prova medicinen om fem år. Fram tills dess ska jag hjälpa kroppen att läka på bästa sätt och hoppas att jag slipper medicinerna.

Som jag sagt tidigare så har jag samlat på mig en massa information om alternativ till cellgifter och jag ska redogöra för dem inom kort. Jag har förstås sållat en del, även om jag inte förkastar vissa saker så är det omöjligt att anamma allting. Vissa saker är återkommande vem man en pratar med så då tar jag det som vedertaget. Vissa saker är det bara enstaka personer som förespråkar, och då är det inte lika intressant. Jag har läst och läst, pratat med människor med olika erfarenhet och nu börjar det så smått ta form hur jag vill, behöver och ska lägga upp mitt liv och leverne :-)

Det blev ett långt inlägg idag. Hade kunnat skriva minst lika mycket till men jag ska bespara er det just nu. Ett förtydligande bara, jag tar fortfarande cellgifter!

ps: Jag har blivit vän med dr David på facebook :-)

Tack för att ni tog er igenom hela inlägget! Kram <3 p="">
 

16 kommentarer:

  1. Älskar dig så min underbara ninen❤️❤️❤️

    SvaraRadera
  2. Jag säger det igen! Vilken krigare du är!😍💪💪heja dig och kul att du sökte upp Dr David 😉kramar om❤❤/Pia

    SvaraRadera
  3. Vilken kvinna du är! Fortsätt kämpa Carina ❤

    SvaraRadera
  4. Härlig läsning Carina ☺ så härligt med ditt livsbejakande val ☺❤ kramar i kubik
    //Ulrica 🍃🌸🍃

    SvaraRadera
  5. Du är en sån fantastisk människa Carina! ♡
    Stor kram till dig ♡ / Elisabet

    SvaraRadera
  6. Vilken resa du tvingas göra men vilken kraft du hittat på vägen. Tänker på dig. /Sofie B

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Hej!
    Jag är imponerad av din styrka! Kämpa på med kost och cellgifter. De där elakingarna ska få på moppo!!
    Kram, Yvonne

    SvaraRadera