onsdag 22 februari 2017

Allvarliga och viktiga samtal

Idag har jag fått umgåtts med min faster Susse hela dagen 😊 Vi hann med både för- och eftermiddagskaffe och lunch där emellan. Trevlig dag med mycket prat och skratt. ❤ Tack för en supertrevlig dag faster. Hur var det nu, gammelmorfars syster 🤔 😂😂😂

Är extremt trött. Mycket tankar och funderingar just nu, både angående saker som händer runt omkring mig men också kring min situation med sjukdomen. Min hälsa känns ganska stabil. Magen känns av men det börjar bli en vana vid det här laget. Och jag hoppas och tror att det är bristen på enzymer som spökar och enzymerna ligger på posten och väntar på att bli hämtade. Det blir dom i morgon och sen får vi se om de är svaret på maggåtan! Men som sagt var, min hälsa känns stabil för nu. Trött men ändå ok.

De funderingar jag har kring hälsan är mest hur jag ska gå vidare. Vilken kost, vilka preparat? Metoder, behandlingar, alternativ osv.....jag har börjat lyssna på Chrisbeatcancer.com och han sa några ord som fick mig att tänka till:  "Fråga dig själv hur gärna du vill leva! Vill du undvika att dö, eller vill du leva? "  Det är ungefär som att jämföra att överleva och att leva. Det är en viss skillnad. Chris menar att kroppen skapar cancer och kroppen kan hela sig från cancer men det krävs en enorm livsvilja och livskraft. Man måste gå "all in", inga undantag utan bara ge ALLT, precis allt! Då, och först då finns det möjlighet till fullständig läkning. Även vid steg 4, dvs spridd cancer, vid spridd cancer efter cellgifter och strålning, det är fullt möjligt. Men du måste som sagt bestämma dig för att du verkligen vill fortsätta leva till vilket pris som helst.

Jag har fått frågan flera gånger om det verkligen är värt att ändra mitt liv så mycket som jag gjort? Att äta som jag gör, avstå så mycket som jag tycker om osv. Är det ett liv med livskvalitet? Ja, det beror ju på hur mycket man vill leva! Jag vet ju att om jag struntar i hur jag lever, äter och sover och stressar, så kommer jag att bli sjukare och jag kommer inte att vara med lika länge. Är det värt att äta en speciell kost, mixa med alla dessa preparat, avstå mat jag älskar osv, lägga ner timmar och åter timmar på att forska och lära mig mer om detta..... är det verkligen värt det? Jag vill svara JA på den frågan och det gör jag när jag går den. Men jag är inte i närheten av att satsa så mycket på det här med alternativ som jag "borde" vara. Som jag behöver vara för att om möjligt tillfriskna helt. Jag har skrivit om det förut, att det förmodligen handlar om mina tvivel kring att det är möjligt, att det verkligen är sant att det går. Men tänk om det går! Tänk om det faktiskt, verkligen är så att det ÄR fullt möjligt att bli helt frisk! Chris sa att det tar två år! Två år att ge precis ALLT för det här, att gå all in, helhjärtat, utan krusiduller, utan fusk, utan undantag. Två år! Är det värt det? Vad tycker du själv? Hade det varit värt det för dig? Om du vet idag att du har en dödsdom som innebär att du kommer att dö inom ett par tre år om du lever som du gör. Men om du lägger om ditt liv totalt och satsar stenhårt under två år så kommer du att överleva. Du kommer att få se dina barn växa upp, du kommer att få dela din partners liv och förverkliga era drömmar, du kommer att få följa dina barnbarn, uppleva att din son gifter sig, du kommer att finnas där, vara med alla som du älskar och som älskar dig. Är det värt det då? Sug på den......jag har människor i min omgivning som säger "om jag inte får äta det jag tycker om, inte får dricka vin och njuta av livet, då kan det vara".  Ja det är deras val. Dom kommer att leva men inte lika länge. Vill man ha KVALITET, eller KVANTITET? Eller både och! Och vad är kvalitet? Innan jag ändrade mitt liv åt jag skräpmat och drack mycket vin, hade magkatarr och halsbränna, 35 kg övervikt och orkade knappt ta mig runt Ljömsebo. Att knyta skorna var ett elände! Jag tyckte det var jobbigt att kliva ur bilen, att göra saker som krävde att jag var aktiv. Var DET livskvalitet? Att äta pizza, Donken, stuvade makaroner och mammascans köttbullar, och dricka rödtjut! Var det livskvalitet för mig? Ja det är såna här funderingar jag har och brottas med. Så klart vill jag leva och göra allt för att leva så länge som möjligt, men jag gör ändå inte vad som egentligen krävs. Är det inte dags att börja göra det nu, en gång för alla! 🤔

Idag hade jag ett allvarsamt samtal med mitt barnbarn Amanda. Det var både lite tungt, allvarsamt och ett underbart ärligt och okonstlat samtal.
A : - mormor, kan inte du vara med mig i skolan någon dag?
Jag: - vill du det? Ja det kan jag vara om du vill!
A : - ja jag vill att dom ska se att du finns för jag har berättat för dem att du snart ska dö.
Så pratade vi om sjukdomen, om döden och att man inte vet när man ska dö. Jag sa att min sjukdom är sån att jag kan bli sjukare ganska snabbt men att det också kan vara så att jag kommer fortsätta vara pigg och må bra länge till, i flera år. Att det inte går att säga, det går inte att veta.
A : - ja mormor du ser ganska frisk ut och du är ju pigg och orkar saker! Laga mat och fixa saker och så!
Det slog mig hur svårt och ogripbart det måste vara för en 8-åring att ta in detta, att jag är så svårt sjuk fast jag är så pigg och att det inte riktigt syns utanpå. Det måste vara jättemärkligt för ett barn att betrakta och uppleva någon som frisk och pigg och ändå vara medveten om att personen är jättesjuk och kan dö snart. Det blir en surrealistisk tanke och känsla. Eller så är det inte det för ett barn. Dom tar ju oftast saker för vad det är och problematiserar inte så mycket, funderar inte lika mycket som vi vuxna gör. Ja jag vet inte. Hon pratade om min sjukdom och döden på ett sätt som var så avdramatiserat. Och jag tyckte att det var så skönt att hon pratade om det på det sätt hon gjorde, och framför allt, att hon vågade ta upp frågan. Jag tror nånstansatt hon behövde kolla av vart vi befinner oss just nu. "Du är sjuk och ska dö, men när? Du ser ju frisk ut!" Och jag ska absolut vara med henne i skolan någon dag 😊

Ja det är viktigt att prata med de små liven. Att vara i verkligheten. Det är inte alltid så lätt men nog så viktigt. Men det sagt så avslutar jag den här dagen med att landa på kudden!
Allt gott och god natt ❤





2 kommentarer:

  1. Så mycket kloka tankar både från dig och barnbarn. Vilken lycka att Amanda just har dig som mormor.Kram sofie 😍

    SvaraRadera