torsdag 10 juni 2010

Bara några ord

När jag fick besked om att jag har en tumör, rasade min tillvaro fullständigt. Utan att ha fått besked "visste" jag att den var elakartad och målade fan på väggen. Dom första veckorna gick jag i en dvala, tankarna snurrade hejdlöst och jag grät och grät och grät. När jag sen fick besked att tumören var elakartad, hade jag på något sätt redan börjat bearbeta det. Visst var beskedet ändå tungt och svårt, för någonstans längst inne fanns det ju hopp om att det inte var nåt allvarligt. Men jag tyckte att jag var ganska förberedd. Den första veckan efter beskedet var värst, att berätta för alla, framför allt för barnen, att samla ihop tankar och känslor, att acceptera att jag är sjuk fast det inte känns så. (Jag vet faktiskt inte om jag fullt ut vekligen har förstått och accepterat att jag är sjuk, det kanske inte kommer förrän behandlingen börjar, jag vet inte.) Men sen var VÄNTAN värst av allt. Att inte få besked om resultatet av provtagningarna, ovissheten om det har spridit sig, väntetiden att få komma till läkare och inga besked om när jag ska få behandling. För mig var det helt fullständigt obegripligt att jag ska gå med en elakartad tumör i flera veckor utan att någon har koll på den, ingen operation och ingen behandling......och den kan när som helst och hur som helst sprida sig. Jag har varit både arg och ledsen och ibland faktiskt uppgiven. " jag skiter i det här, det får gå som det vill, jag orkar inte bråka". Bråkat har jag kanske inte gjort men jag har legat på, ringt, ställt frågor, varit arg och ledsen på den stackare som råkat svara just du....Och är det någonting jag skulle vilja förmedla till sjukvården så är det TYDLIGARE INFORMATION!!!
När man får ett cancerbesked hamnar man i kris och chock och kan kanske inte ta in hur mycket information som helst. Men för mig hade det varit en ENORM hjälp att redan ifrån början fått veta hur det kommer att se ut, hur det går till, vem gör vad och när osv. Då hade jag inte behövt lagt så mycket energi på det, i onödan. Energi och oro ödslar man med ändå så det räcker. Jag tänker framföra mina synpunkter till bröstenheten så får dom göra vad dom vill med dem sen.

"Vilken inställning man har till sin sjukdom kan påverka prognosen". Det har jag läst och hört sen dag ett och har känt lite panik i bland över vilken inställning jag haft innerst inne, framför allt i de perioder som varit kolsvarta. Jag har varit rädd för att hamna och bli kvar i uppgivenhet, rädsla, ångest, att jag inte ska känna nån "kämparanda". Men jag gör faktiskt det nu, även innerst inne. Jag är inställd på att det närmaste halvåret mer eller mindre kommer att bli jobbigt och tungt, men det finns inget annat än att ta sig igenom det. Bara att bita ihop och kavla upp ärmarna :-) " Jag kom, jag såg, jag segrade" !!! (eller hur det nu är ;-) )

1 kommentar:

  1. Veni, vidi, vici tror jag visst att det är och det är klart att du kommer segra Carina! Du har en enorm inneboende styrka och det har du visat på fler än ett sätt tidigare. Du är en fantastisk mamma, varit ensamstående, pluggat till socionom och pendlat och haft barnen hemma..du kommer även att klara detta, det är min övertygelse..
    Jag förstår din frustration och jag lovar att jag hade gjort samma sak, ringt skällt grinat etc etc bara för att få veta!! man vill veta, även om det är tunga svar...du har en tuff uppgift framför dig men du kommer klara det. Jag är med dig i tanken, varje dag, kram //Pia

    SvaraRadera