lördag 15 oktober 2016

Tankar.....och känslor

I morse när jag var ute och promenerade sköljdes jag plötsligt över lusten att gråta! Det bara kom från  ingenstans. Jag kände en sån oerhörd glädje och tacksamhet över att kunna gå i denna underbara miljö. Njuta av den kalla luften, se de vackra bladen på träden som skiftar färg. Hästar som går och betar i hagen. Till och med lukten av hästskit kändes angenäm. Det luktade liv, natur och var i sin rätta miljö. Sjön låg blank och stilla och det var så oerhört vackert! Tänk att vi har förmånen att bo och njuta av allt det här! Jag är lyckligt lottad. Jag har det bra på det sättet.

Jag älskar mitt Ljömsebo. Här är vårat hjärta, vår själ och lugn och ro. Inte alls märkvärdigt egentligen men det är VÅR oas! Där vi hämtar kraft, ork och energi.

En underbar människa som delvis jobbar som fotograf ska fotografera mig och några ur familjen i morgon. Alla kan tyvärr inte vara med😢 men det går inte att göra så mycket åt. Vi hade tänkt fota i Västerås men under min promenad stod det ju helt klart att vi ju naturligtvis måste vara i Ljömsebo! Vart annars? Så, så blir det nu, det är jag så tacksam för 😊

På förmiddagen städade vi ur växthuset. När jag rensade ur jorden kom det över mig att jag måste påminna Jocke om att han måste odla tomaterna och gurkorna på andra platser nästa år, sk växelbruk, ifall jag inte är med nästa år. Jag minns att jag tänkte så förra året också, men iår fick jag ju vara med odla 😊 Jag hoppas att jag får vara med nästa år också. Eller jag måste vara det. Jag måste det.....

Jag var in och läste i min journal på nätet ikväll. Läkaren från kvinnokliniken hade skrivit att jag var angelägen om att kunna fortsätta jobba 50 % och att jag inte ville vara tvungen att ta morfin. Hans slutsats var att jag saknar sjukdomsinsikt! 😳

 Jag började fundera en del på det där. Jag tycker absolut inte att jag saknar sjukdomsinsikt, för jag är fullt medveten om att jag har en allvarlig, obotlig och dödlig sjukdom. Det VET jag, frågan är om jag har accepterat det? Mitt motstånd till behandling, smärtlindring, sjukskrivning osv, det kanske egentligen handlar om ett förnekande? Att inte se sanningen i vitögat, att vägra acceptera fakta? Kanske vore det bättre för alla inblandade, både mig själv och mina nära, att bara acceptera att det är som det är och bara njuta så mycket vi kan av tiden som är kvar? Tänk om jag kämpar och kämpar mot någonting som är fullständigt omöjligt? Då kastar jag ju bort min tid att njuta av livet! Att njuta av alla människor jag älskar, att verkligen insupa allt jag har och kan av det goda i livet.

Dalai Lama:

"Människan offrar hälsan för att tjäna pengar, 
sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. 
Hon är så angelägen om sin framtid
att hon inte njuter av nuet. 
Följden blir att hon inte lever i nuet
och inte heller i framtiden. 
Hon lever som om hon aldrig ska dö
och så dör hon utan att nånsin ha levt". 

Kloka ord från en klok man och mycket tänkvärda! Nej jag är absolut inte på väg att ge upp, inte alls, men det är nödvändigt att sätta saker och ting i perspektiv och ur olika aspekter!

Nu ska jag krypa i säng! Ser fram mot morgondagen då jag dels får träffa barn och barnbarn och också min tidigare kollega Magnus, som ska fotografera oss! Har inte träffat honom på flera år och det ska bli såååå roligt att träffa honom! 😊

Trevlig fortsättning på kvällen kära ni ❤️

1 kommentar:

  1. Bra att du kunnat röra på dig och varit aktiv, det ökar välbefinnandet. Känner igen dina tankar, ibland upplever jag en stor hopplöshet. Nu väntar jag på röntgen och det gör inte det hela bättre. Sen är det ju väntan på svar också... Hoppas du haft en bra söndag.//Ullis

    SvaraRadera