När kroppen ska läka är det viktigt att den inte utsätts för stress, själslig och emotionell stress. Kropp och själ samverkar och påverkar varandra till en mycket stor del, mycket större än vad jag har förstått tidigare. När kroppen är stressad utsöndras kortisol som påverkar flera kroppsfunktioner negativt, bland annat immunförsvaret. Därför är det så viktigt att inte utsätta sig för stress när kroppen behöver all energi den kan få för att läka. Men hur skyddar man sig mot det? Mot livet? Händelser som händer i livet? Människor, relationer, känslor!
Sen jag blev sjuk igen har jag läst mycket om hälsa. Jag har börjat förstå samband mellan kropp och själ på ett annat sätt, på ett djupare plan. Jag blickar tillbaks på mitt liv och kan konstatera att det har funnits en del inslag som utgjort negativ stress. Det har vi alla, mer eller mindre. Ingen är förskonad från livets vedermödor men vi får olika stora doser och vi klarar av att hantera dem på olika sätt, både bra och mindre bra sätt. När jag tittar tillbaks kan jag i dag förstå att olika situationer och händelser har påverkat mig på ett sätt jag tidigare inte sett, eller förstått. Ja jag vet att jag låter kryptisk nu men det är inte situationerna eller händelserna i sig som är intressanta här och nu, utan det faktum att de har legat och påverkat, orsakat stress och därmed påverkat på olika sätt. Både psykiskt och psykiskt.
Livet fortsätter att göra anspråk på att få utgöra påfrestningar. Som om den här sjukdomen inte självt skulle utgöra tillräckligt....Man skulle ju kunna tycka att om man får en obotlig, dödlig sjukdom så borde man förskonas från allt annat. Men så funkar det ju naturligtvis inte! Livet fortsätter ju typ som vanligt där bredvid, i en värld parallell med min. Och där händer det saker så klart, på gott och ont. Och jag måste klara av att hantera det. Det var viktigt förr men det är ännu viktigare nu.
Jag måste lära mig att hitta mitt inre lugn. Att lära mig leva i nuet. Att ta dagen som den kommer. Att njuta av det jag har, av det som är bra. Att låta det förflutna vara, att inte rota och grubbla, att inte skuldbelägga vare sig mig själv eller andra. Att inte ta på mig ansvar som ligger hos andra, att inte göra mig själv till någon som ska ställa till rätta "mission impossible". Det är inte lätt. Det är en utmaning av stora mått för mig. Jag har alltid varit en tänkare och analytiker och ibland en grubblare. Allt söndertänks då in i minsta detalj och det är ibland det värsta tänkbara scenariot som utspelar sig.....och det stressar mig enormt mycket.
Meditation, yoga, mindefullness, djupandning......är alla bra sätt att lära sig slappna av, stressa av och att hitta sitt inte lugn. Jag ägnar alldeles för lite tid till det. Ingen alls rättare sagt! Men jag måste förändra det, jag måste verkligen göra det på riktigt, nu på en gång. Qi Gong kanske vore något! Ja, det ska jag undersöka närmare!
Alla kämpar vi med nånting. God natt alla fina människor. ❤️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar