tisdag 6 februari 2018

Buktappning

Igår fm ringde läkaren för ah-teamet, Birgitta. Hon hade varit i kontakt med Kaj på kvinnokliniken och fått besked att jag kan komma upp när jag vill så tar han mig när han får tid. Jag tog upp med Birgitta frågan om inläggning eller ej. Det vänder ju aldrig, varför blir jag inte bättre? Ska jag bara fortsätta få dropp och så är det bra så? Feber i över en vecka? Vad beror det på? Jag påtalade att det känns som att jag bara ligger här och får dropp och att det är ”ok”. Läkaren kunde i princip inte svara på nånting men sa att hon skulle försöka få tag på Birgit på onkologen och rådgöra med henne. Under tiden hon gjorde det hann jag prata både med Jocke och med ah-teamet som kom. Vi resonerade fram och tillbaks och jag kom väl fram till att om jag inte kan få någon annan hjälp på sjukhuset kan jag lika gärna vara hemma. Det är hur som helst mycket skönare att vara hemma. Jag sa det till sköterskan som var här och hon höll med. ”Var där du känner dig mest trygg” sa hon. Trygg på olika sätt. Jag är ju inte otrygg på sjukhuset men jag känner mig helt klart trygg med att vara hemma sa jag. OCH, ni är ju här och ni ser ju om jag behöver in på sjukhus. Då svarar hon ” ja men många väljer ju att dö hemma”.

Är det så dom tänker? Att jag väntar på att dö? Det blev som ett slag i ansiktet. Jag är såklart inte omedveten om att jag kan vara i en ”sistaskedetfas”, men det där blev så påtagligt, burdust på något sätt. Och oväntat. Är det så, att man inom sjukvården pratar om mig i de termerna, att det snart är slut? Vad olustigt det känns, om det är så, även om det nu skulle vara sant.

Hur som helst så ringde läkare upp igen och hon hade jobbat hårt för att få tag i Birgit och ansvarig för vårdavdelningen. Hon hade inte lyckats nå Birgit men hon hade lyckats få dem att reservera en plats åt mig. Jag talade om hur jag och Jocke och personal resonerat och att jag hellre är hemma om det inte är så att sjukvården bedömer att jag bör vara inlagd. Jag hörde ingen suck, men jag är säker på att hon tänkte en stor lång suuuuuuck! Krångliga patient som inte vet vad hon vill 😂, typ.  Vi kom överens om att jag åker upp för buktappning och att vi hörs av senare.

Sagt och gjort. 13:45 var jag på avdelningen. 13:55 satt slangen på plats! Kl 15 hade det runnit ut 4 liter! Helt otroligt. Läkaren, Kaj, tyckte inte det fanns skäl till inläggning. Han är inte förvånad och inte speciellt bekymrad över min hälsostatus. Det var väntat med tanke på hur det ser ut. Det måste få ta någon eller ett par veckor till innan jag börjar känna mig piggare, menade han. Då litar jag på det. Jag sa ifrån mig vårdplatsen på avd 80 och åkte hem.

Hade frossa och riktigt ont i magen när vi kom hem. Bäddade ner mig under täcket och ett gäng filtar, tittade på farmen och sen sov jag. De kom hit och satte ett näringsdropp också på kvällen. Det kändes att jag varit utan några timmar, för magen fullkomligt skrek efter mat.

Natten har varit som vanligt, sover gott men springer på toa ca varannan timme. Skulle verkligen önska att jag kunde få i mig något att äta idag. Ska försöka med lite havregrynsgröt och havremjölk som Helen gjorde åt mig när hon var här.

Ha en bra dag och njut av tillvaron allt vad ni kan ❤️

13 kommentarer:

  1. Men vilket sätt av sköterskan från AH-teamet att uttrycka sig! Hon kan inte ha tänkt för fem öre... Koppla bort det hon sa, lyssna på läkaren i stället!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att jag ska dö och att jag vill avsluta här hemma är inget som skrämmer mig att prata om, men det var inte DET jag pratade om med henne där och då, utan nåt helt annat. Var väl därför jag blev lite ställd.....

      Radera
  2. Det är så omänskligt och kallt att utrycka sig över en människans liv.Vem vet kanske hon( sköterskan)förolyckas och dör imorgon.Ja,ingen vet.Jag begriper mig inte hur hon tänkte sig ,klart man ska kunna prata saker och ting men inte på det sättet.

    SvaraRadera
  3. Sköterskan är helt analfabet vad gäller etik och saknar empati. Eller så trodde hon att du redan har ventilerat frågan med övriga i teamet och inte skulle överraskas. För dem alla vi med kronisk cancer är mer eller mindre döende oavsätt hur vi själva tolkar situationen. Jag träffade då och då en kollega som sa att det var hemskt att jag levde och bara väntade på att dö. Ironiskt nog dog hon nyligen i stroke. Livet som döden är oförutsägbara. Fokusera på det dr.Kaj sagt, det låter mer sannolikt. Försök att äta småå portioner och oftare. Risgrynsgröt med kanel, välling med lite manukahonung o.dyl, bovete flakes med äppelmos, quinoa med blåbär. Nyttigt, lättlagat och lättsmält och ger dig en härlig smak och energi. Och goda lena näringsdrycker!
    Hoppas du får en god natts sömn efter buktappningen och är piggare imorgon bitti. Kramis🐘🥀

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vet inte hur hon tänkte men det kändes inte som att vi var i samma samtal. Tack snälla du för tips om kost. ❤️

      Radera
  4. Du behöver inte ta illa upp Carina för att sköterskan nämnde ordet död, det betyder väl ändå inte att du ska dö i morgon. Se det som en inbjudan att prata om ett jobbigt ämne. Själv tänker jag en del på hur det ska bli när jag är i livets slutskede. Frågan är ju inte om vi ska dö utan när. Jag har spridd trippelnegativ bröstcancer och behandlingsmöjligheterna är begränsade, för dig Carina finns flera möjligheter. Jag vill gärna vara förberedd i tanke och även i handling när den dagen kommer så det inte uppstår panik för någon.//Kram Ullis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle inte säga att jag tog illa upp Ullis, men var definitivt inte beredd på det svaret fär och då. JAG pratade om vårdbehov och deras kompetens att bedöma när och om jag behöver sjukhusvård. Det var DET vi pratade om. Jag har absolut inga problem med att prata om döden och vi har pratat om hur vi vill ha det. Ventilerar gärna det med ah-teamet vid tillfälle, men det här var inte ett sådant tillfälle. Lite känsla för när man pratar om olika saker kan man behöva ha som professionell kan jag tycka!

      Radera
    2. Förstår att du blev ledsen, arg och mådde dåligt av samtalet Carina. Man är alltid två i ett samtal och hon uppfattade kanske att det var läge. Många har svårt att prata om döden och forskning visar att svårt sjuka personer inte sällan ger små otydliga signaler till vårdpersonalen när de har behov av att prata om svåra frågor. Kan vara så att sjuksköterskan uppfattade situationen sådan men i det här fallet var det fel, hon är ju inte tankeläsare heller. Patienterna i studien upplevde inte sällan att dom inte kunde ta upp existentiella frågor utan att de blev avvisade i sina försök. Det är ju inte etiskt försvarbart heller kan jag tycka. Hoppas du kan släppa den trista upplevelsen Carina//Kram Ullis

      Radera
  5. Tänker på dig Carina. Kram Annika

    SvaraRadera
  6. Carina! Hur mår du? Har tänkt på dig mycket.❤️❤️ Kram Jenny

    SvaraRadera
  7. Du har inte skrivit nu det sista?!hur är det?

    SvaraRadera
  8. Hoppas allt är bra med dig, trevlig helg! Kram patPatri

    SvaraRadera