Solnedgång i Ljömsebo

Jag fullkomligt älskar att gå ner till sjön där vi bor. Det är en liten sjö, bara några hundra meter från vårt hus. Det ligger något sorts lugn här och det känns lika fridfullt varje gång jag är där. Jag är så glad att vi flyttade hit. Det är något av det bästa vi gjort, att flytta ut nära naturen, till lugnet, tystnaden.....goa grannar, dom få som är. Ja på sommaren är det fullt med folk här, men övrig tid är det vi och några hushåll till. Det är skönt att veta att det finns folk i närheten, om det skulle hända något. Det blir inte ödsligt på det sättet. Det är märkligt hur en plats kan ge sånt lugn egentligen. Vi kände det direkt vi satte foten här. Vi köpte det som sommarstuga. Det var slitet och omodernt, hade egentligen inget extra alls, men framför allt jag fastnade för både stugan och läget. Det var inget märkvärdigt alls, snarare tvärt om egentligen. Men vi längtade efter att få åka hit och ville inte åka hem när helgen var över. Det har varit mycket att göra och det har kostat på ibland, men det har varit värt varenda krona och varenda minut vi lagt ner.

Det finns mycket rådjur här, ända in på husknuten. Vi har fått berättat för oss att det finns både vildsvin och varg i området, men vi har aldrig sett någon av dem. Men i morse när jag tog en promenad mötte jag grannen, som visade mig tassavtryck som han var övertygad kom från varg. 10 meter från vår tomt! Det kändes nära... det skulle vara en jäkla upplevelse att få se en varg men jag vill nog att dom är en bit på avstånd :-)

Idag tog jag kontakt med Kerstin i Spanien igen. Känner att jag vill prata med henne lite mer och i morgon fm ska vi prata på Skype. Jag är så tacksam att hon tar sig tiden och gör sig besväret att prata med mig och svara på alla mina frågor. Om ni vill läsa om hennes cancerresa kan ni göra det här:
http://newsvoice.se/2013/06/03/min-resa-med-cancer-att-bli-frisk-genom-samarbete-med-kroppens-sjalvlakande-formaga/

Idag har jag återigen "träffat på" en kvinna som blivit av med sina tumörer i levern! Hennes läkare har sagt att hon har en obotlig cancer egentligen men läkaren vägrar tro att hon inte ska kunna bli frisk! Det är ju precis så en läkare ska vara! Förmedla tro och hopp! Viljen skillnad det blir att höra: du har en obotlig cancer och du kommer inte överleva, mot att höra: du har en obotlig cancer men jag vägrar tro att du inte ska kunna besegra den! Som sagt, tro och hopp. Samtidigt är jag medveten om att en läkare inte kan förmedla besked som de inte har teckning för och de måste naturligtvis akta sig för att lova saker, men om inte ens läkarna har det minsta hopp om att kroppen ska kunna läka, då är det svårt att inte se allt nattsvart. Iallafall till en början. Så var det för mig. Det lilla hopp jag har, har jag inte fått av sjukvården över huvud taget.

Nu kom jag osökt att tänka på ett inlägg på facebook här om dagen. En ung tjej som har spridd cancer och som undrar vart alla vänner tagit vägen. Hon beskriver att när hon blev sjuk första gången ställde många upp, hörde av sig och stöttade, men nu när hon fått återfall är dom borta och hon känner sig så ensam. Det är fruktansvärt tragiskt att det är så. När jag läste inlägget blev jag återigen påmind om hur oerhört mycket det betyder för mig att få allt det stöd av er som jag får. Ni är många som visar att ni bryr er och som stöttar mig, pushar mig, muntrar upp mig.....skrattar med mig, är arga och ledsna med mig osv. Ni visar att ni finns "bara" genom att läsa min blogg och många hör av sig genom facebook, telefon, messenger, sms osv. Någon skrev till mig: hoppas att det bär dig, allt stöd du får", och det gör det verkligen! Jag vill verkligen att ni ska veta hur betydelsefullt det är att ni finns! ❤️

En otroligt vacker låt får avsluta denna kväll! God natt och sov så gott ❤️
http://youtu.be/OoC_WGTDOXs