I dag var jag på ett läkarbesök på Onkologen.....fick träffa en läkare jag aldrig träffat tidigare. En kuf, kort och gott. Han tittade till på mig vid något tillfälle men satt mest vänd åt sidan och stirrade på en fläck på väggen....Han informerade om biverkningar av Tamoxifen, vilka inte var så roliga. Venproppar och livmoderscancer, jo jag tackar. Men fördelen med att äta Tamoxifen kontra riskerna överväger markant. Han sa så här;
"Kvinnor i allmänhet riskerar att få livmoderscancer med 0,4% och för kvinnor som äter Tamoxifen ökar risken till 0,7%." Ingen större risk alltså men ändå en fördubbling med läkemedlet. Och, risken för återfall i cancer minskar med hela 30 % så det är väl inget att fundera på. Sen var det en hel radda andra biverkningar men som goa doktorn sa så känner 50% inga biverkningar alls så vi utgår i från att jag tillhör den gruppen tyckte han. Ja, man ska inte ha negativa förväntingar utan tänka positivt :-)
Jag tog upp frågan om fortsatt sjukskrivning på deltid efter den 15 februari men det tänkte han inte skulle behövas. Han tyckte att jag var så pigg och altetisk !!! att jag ska kunna gå igång på heltid direkt. Han informerade om att flera andra jobbar heltid under hela behandlingstiden.....egna företagare och direktörer gör det tydligen så en månad efter avslutad strålbehandling tyckte han absolut att jag kunde jobba. Ja, ja vi får väl se hur det blir. Jag är inte helt pigg i kroppen och inte heller i knoppen. Känner mig fortfarande virrig ibland, tappar totalt tråden och får kämpa för att plocka upp den.....glömmer vart jag är på väg, vad jag nyss sagt, vad jag är på väg att göra, får inte ihop sammanhang ordentligt ibland. Ja, ibland är det helt enkelt bromsolja i skallen. Faktum är att dom här symtomen förvärras när jag är stressad och när det är rörigt omkring mig och någon sa att det finns risk för att det blir kroniskt om jag utsätts för för mycket stress för tidigt. Och stress, i varierande grad och i olika former är ett ofrånkomlingt inslag i mitt arbete. Ja, hur som helst så sa doktorn idag att jag ska känna mig för nu vecka för vecka och om jag inte känner mig redo att börja jobba heltid så får jag höra av mig. Det är ju några veckor kvar så jag hinner kanske återhämta mig och bli mig själv igen på den tiden....
Nja, jag vet inte om den tesen håller. Det är jättejobbigt att börja jobba igen. Det är både fysiskt och framför allt psykiskt jobbigt. Man ska vara frisk, men orkar inte lika mycket. Det krockar liksom. Prova och se vad du tycker. Kram Heidi
SvaraRadera