Det bara kom över mig idag

när jag gjorde mig i ordning i morse. Vågen visar på tok för mycket och jag kände frustration över att det går så trögt nedåt....och det går inte ens nedåt hela tiden utan uppåt ibland också....Håret har börjat växa och är +  någon centimeter. Håret växer hur som helst och ingenting går som jag vill och det är ännu för kort för att kunna styra håret med gele eller spray....så blev jag irriterad över det också. Tänkte att jag skulle prova att använda mascara idag, vilket jag inte kunnat på länge, länge. Sagt och gjort, dom har vuxit ut en bit men är fortfarande korta, verkar iallafall komma tätt, men inte en frans växer åt samma håll!!! Och när jag står där och glor frustrerat i förstoringsspegeln så ser jag hur ögonbrynen växer! Men herregud så jag SER UT! Brynen spretar ju som en vildvuxen djungel och växen långt ner på ögonlocken.....så det blev till att noppra och noppra. Jag har alltid haft mycket hårväxt i ansiktet men nu när jag tog hand om brynen ser jag att jag har fått det där luddet som andra som fått cellgifter pratat om. Ansiktet är ju täckt av småludd!! Och på överläppen och på hakan slåss svarta strån om att ta plats. Ett tag kändes det som att jag ville gå och gräva ner mig, men mitt i all frustration så slog det mig: Snacka om att jag är på väg tillbaks till mitt "vanliga, normala" liv! Jag kan betrakta mig fri från cancer och är snart färdigbehandlad. Jag är på väg tillbaks till livet istället för att se döden i vitögat! Gud, vad jag är lyckligt lottad som kan stå där framför spegeln och bry mig om och irritera mig på HÅRVÄXT. Jag gör ju mycket hellre det än att fightas mot cancer!

Skänker en tanke till dem som inte haft samma tur som jag.