Tankar

De senaste dagarna har jag tänkt och funderat mycket. På livet i allmänhet och på hur olika livets lott faller ut. Människor blir sjuka, några av dem blir friska och några av dem dör. Människor vi älskar och står nära rycks ifrån oss, förr eller senare. Vi vet inte när eller hur dom rycks bort, bara att dom kommer att göra det. Och tur är väl att vi inte vet.....Det är inget vi går omkring och tänker på, att någon nära kan ryckas bort när som helst, men kanske borde vi göra det? Vi skulle behöva sätta mer värde på det vi har här och nu. Sätta värde på dem vi är nära och som vi älskar och inte bara ta dem för givna. Vi skulle behöva säga allt det där som vi vill säga men som aldrig blir av. Vi skulle behöva ringa det där samtalet vi tänkt ringa, eller besöka någon som allt för sällan får besök. Såna här tankar kommer när någon går bort eller när det händer något tragiskt men efter en kort tid så faller vi in i samma gamla mönster igen, låter livet rusa iväg och tänker att jag ska, sen.

Efter att jag blev sjuk och har tillfrisknat är det flera som har sagt till mig att jag har blivit annorlunda. En arbetskamrat sa till mig att "nu får jag lära känna dig på nytt, den nya Carina" :-). Ja, kanske är det så. Själv tycker jag inte att jag genomgått någon drastisk förändring, utan mer att jag värderar och prioriterar lite annorlunda nu än tidigare kanske. Jag går in för att må så bra som möjligt, både psykiskt och fysiskt och inser att jag inte längre kan skjuta upp saker och ting till senare. Jag anammar nog sinnesrobönen mer nu än tidigare: 

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

När det gäller min cancerresa har jag haft tur. Om man kan prata om tur när man har fått cancer.....jo, det är såklart man kan. Och tur har jag haft hittills och förhoppningsvis även i fortsättningen. Men, det finns inga garantier för någonting. Min prognos är positiv men risken för återfall finns hela tiden i mitt medvetna. Vilken dag som helst kan jag upptäcka en ny knöl eller få andra symtom som visar sig vara en spridning. Jag är väl medveten om det och jag tänker på det ibland, men det är inget som tynger mig på det sättet att jag går omkring och är rädd eller som på något sätt hindrar mig i mitt sätt att leva. Men jag tänker mer på att vara rädd om mig, att göra det jag kan för att må så bra som möjligt. Och det känns skönt! 

Lev varje dag som om den vore din sista,

Carpe Diem