måndag 9 augusti 2010

Hungrig bitch :-)

Hade hoppats på att känna mig pigg och alert idag men icke. Jag har fortfarande ont i kroppen och känner mig slut och febrig. Kramperna i strupen har blivit bättre tack och lov. Det är vidrigt hemskt när dom sätter in. En annan biverkan, om det nu är det, men vad är det annars, är att jag får en hemsk örsprång ibland, framför allt när jag är HUNGRIG!! Och hungrig är jag ofta! Det låter heltsjukt och jag har blivit avrådd att berätta det med risk för att betraktas som helknäpp ;-), men det är faktiskt så. När jag blir hungrig får jag ont i öronen och det går sen över när jag äter. Jag hittar inte den biverkningen i FASS så jag kanske ska höra av mig till läkemedelsverket. :-) Hungern och bristen på ork att göra annat än att vara i horisontellt läge gör ju inte att kroppsmåtten blir mindre heller. Jag börjar känna mig som en knubbsäl och börjar tycka att det är skönt att bikinisäsongen är över snart :-/.

F-n vad jag vill att det ska vara oktober så att det här är över!!!! Jag vill ha tillbaks mitt liv, mitt mående, min ork, mitt hår.....mitt jobb. En sak har jag funderat en del på. Flera personer har sagt till mig att när dom fick cancer fick dom en förändrad syn på livet och blev mycket mer ödmjuka. Dom fick en större tolerans för människor och mer förståelse. Så har INTE jag blivit, snarare tvärt om! Jag har till exempel aldrig svurit så mycket i trafiken som jag gör nu. Har fått lägga band på mig ordentligt då min lilla dotter tycker så synd om alla jag skäller på. Snarare än att ha blivit mer ödmjuk har jag blivit mer intolerant, värnar mer om MIG och sätter snävare gränser för vad som känns bra för mig. Det känns på något sätt som att jag skyddar min mur på ett annat sätt nu än tidigare. Men som någon sa när jag pratade om det här att ödmjukheten kanske kommer när det här är över? När allt är över och förbi kanske jag känner en annan tacksamhet över att det har gått bra, över att jag mår bra igen, än vad jag känner nu när jag är mitt uppe i allt elände? Ja, så kanske det är. Inget jag fundera ihjäl mig över men tankar som jag har ibland, rent allmänt. Varför blir andra ödmjuka och jag bitchig? :-) Eller ännu mer bitchig som J skulle säga :-)

3 kommentarer:

  1. Ja vem blir inte bitchig när man ska kämpa mot cancermonster?
    Kram Lisbet

    SvaraRadera
  2. Du är inte ensam! Man blir dessutom extra härligt bitchig av antihormonerna ;)

    Kram Busan

    SvaraRadera
  3. ödmjukheten kommer nog med tiden Carina, när allt är över..just nu har du fullt upp med att kämpa så det är inte alls konstigt att du värnar om dig och ditt..fortsätt så tills allt är över ;)) kramar i massor <3 /Pia

    SvaraRadera