Fick besked i allafall idag

Idag på eftermiddagen ringde sjuksköterskan från bröstmottagningen och talade om att min tumör är hormonkänslig. DET är bra. Då innebär det att det är lättare att förebygga återfall sedan, då man medicinerar med antihormoner. Under själva behandlingen med cytostatika kommer äggstockarnas funktion så gott som upphöra vad jag har förstått och efter den behandlingen kommer man att se till att dom fortsätter att ligga i träda i fem år till. Det innebär alltså helt krasst att jag kommer att komma i klimateriet snart......inte för att gör nåt rent fysiskt. Jag är klar med min produktion av barn :-) Och att jag slipper ha mens gör mig heller inte ett skvatt. Nej, det finns nog bara positivt med detta. Svallningar och skit som hör till kilmateriet får jag stå ut med ett tag.

Apropå cytostatika......jag kommer att tappa allt hår. På huvudet helt säkert och sannolikt även på resten av kroppen. Känns lite konstigt att tänka sig det. Jag, flinskallig utan ögonbryn och ögonfransar.....mmmm, men det finns ju peruker och make-up. Just nu känns det som en bisak att tappa håret men jag tror att när dagen väl kommer, kommer jag att tycka att det är skitjobbigt. Jag tänkte att jag skulle förbereda mig mentalt genom att klippa mig i en kort frisyr innan jag tappar det. Börja vänja mig vid det och att använda nåt på huvet. Jag tänkte faktiskt höra med frisören om dom kan klippa mig i olika frisyrer på vägen till riktigt kort....det måste dom väl kunna göra? Och då skulle jag vilja bli fotograferad i varje frisyr så att jag kommer ihåg hur jag såg ut. Kanske aldrig mer vill ha långt hår sen :-) Ja, så får det bli. Min käre sambo sa när han hörde att jag tänkte gå till frissan; "Va, tänker du lägga pengar på det när du kommer att tappa det alldeles gratis?" Han sa det förstås som ett skämt, med glimten i ögat och jag tog det precis så.

Sambon ja....det här är nog tuffare för honom än vad jag förstår. Jag är så uppe i mig själv just nu och har svårt att sätta mig in i hans situation. Han ger mig så mycket gott, så mycket han kan. Han försöker att finnas till hands, vara överseende och förstående. Ibland kan jag se i hans ögon att han har ont i själen men han försöker vara så stark. " Ett steg i taget, inte ta ut något i förskott" är hans måtto och det är så rätt. Men vissa dagar, vissa stunder är det svårare, iallfall för mig.