Svullen och tung i kroppen

Fingrarna känns som prinskorvar, ögonen är svullna och hela kroppen känns otroligt "stind". Vart kom det ifrån? Brukar kunna svullna i händerna i bland men vet inte om det har varit så här nångång. Musklerna blir trötta av så gott som ingenting. Det räcker med att jag står upp så börjar musklerna tröttna efter några minuter. Kroppen känns som bly och benen är som klumpar att ta sig fram med. Kan nätt och jämt ta mig upp för trappen här hemma. Tur jag inte behöver gå i den så ofta. Jag har sen några veckor tillbaks fått domningar i fingrar och fötter. Undrar om det beror på den ökade dosen av Taxotere?

Vi var i stugan i dag och deltog i höststädningen. Jag fick på min lott att köra bilen när vi åkte runt och samlade upp ris och sly. Det var helt ok arbetsuppgifter och det enda jag klarade av. Det känns så fel på nåt sätt att inte kunna hjälpa till och göra mer, men det är som det är. Jag får ta igen det sen när jag är frisk :-)

Ha en trevlig lördagkväll. 

Tankar om identitet

Jag läste här om dagen i en blogg om bröstcancer om hur identiteten får sig en törn när man är sjuk. Jag har inte tänkt på mycket på det tidigare, om ens alls faktiskt. Men jag började fundera över vad det har inneburit för min egen del och kom fram till att det skett enormt stora förändringar på flera plan. Bara det faktum att jag har en sjukdom är en stor förändring i mitt liv och som tar enormt mycket plats just nu. Behandlingen jag genomgår för med sig en hel del förändringar i mitt liv, ja i både mitt och min familjs liv. Tidigare jobbade jag heltid, sprang i ekorrhjulet jobba, äta och sova. Helger som sprang snabbt förbi och som inte räckte till för att hämta tillräckligt med energi och att göra det man ville. Då, när jag var i just det där tänkte jag inte så mycket på det. Jag tog vardagen för given, som dom flesta andra. Nu, är hela min tillvaro annorlunda och jag är inte den jag var förut. Mitt liv har ett annat innehåll idag och hela min identitet är i princip satt i karantän.

Jag har tidigare jobbat heltid och har haft ett stort engagemang i mitt jobb. Jobbet har tagit mer än heltid i anspråk av min tankeverksamhet varje dag. Jag har presterat, haft ansvar, haft inflytande över andra människors livssituation. Jag har ingått i ett arbetslag, haft arbetskamrater, deltagit i det sociala samspelet. Mitt jobb och alla aspekter det för med sig har haft en enormt stor del i mitt liv, som jag aldrig tidigare på det här sättet har insett vidden av. Hur viktigt det har varit för mig och för den jag är, för min identitet. Efter flera månader utan att ingå i det sammanhang som varit så stor del i mitt liv, blir det påtagligt att jag har tappat en del av min identitet. Nu går jag hemma hela dagarna. Vaknar när jag själv vill, gör vad som faller mig in på dagarna när jag har den orken. När jag inte har orken ligger jag mest i sängen och tittar på tv. Jag har fått en ny vardag, som inte är jag och som jag för övrigt inte trivs med.

Andra delar av min identitet som är mycket påverkade är, ja, alla delar. Som mamma, kvinna, partner, vän… you name it. Jag har väl inte varit något högaktiv mamma tidigare heller men aktiviteten i dagsläget är sorgligt låg. I perioder orkar jag så gott som ingenting. Jag vill bara understryka att jag inte anklagar mig själv för att det är som det är utan jag är fullt medveten om att det beror på min behandling. Icke desto mindre påverkar det både mig och min omgivning och kan kännas bedrövligt tungt och sorligt ibland.

Som sagt, mammarollen ligger på en nivå som har mer att önska. Det är många saker jag inte orkar och det är många saker som tar enorma krafter av mig att göra men som jag klarar av. Det som jag lider mest av är att jag inte orkar vara social. Jag orkar inte med samspelet! Det låter kanske konstigt för den som inte varit med om detta, men det är enormt jobbigt att samspela med andra ibland. Vissa perioder går det bättre än i andra, då jag bara blir irriterad när jag behöver ingå i ett samspel som är mer avancerat än att jag inte behöver prata. Ibland fungerar jag som om jag vore autistisk och det är inte jag. Jag tycker normalt om att prata och pratar gärna för mycket. I vanliga fall, när jag är mitt normala jag är det så. Förändringen som skett är ibland påtagligt påfrestande och tung att acceptera. Jag hoppas bara att jag blir mitt gamla vanliga jag så snart som möjligt igen.

Hela familjen påverkas naturligtvis av att jag är sjuk och relationerna utsätts för stora prövningar emellanåt. Trots att alla vet vad det handlar om, varför det är som det är, är det ändå tungt ibland. Ansvar och praktiska sysslor omfördelas, humör går upp och ner, planerade aktiviteter ställs in och känslor av trötthet, uppgivenhet och frustration infinner sig ibland. Liksom känslor av tillförsikt för framtiden, förståelse och kärlek i massor. Ja, upp och ner, fram och tillbaks alltså.  Och oron trycker sig på emellanåt och tär lite extra på psyket. Tänk om…..vad händer då? Orkar vi det? Hur länge? Osv. Ibland skränar tankar som ”varför just jag, varför vi? Vi förtjänade inte det här, men vem gör det? Och ibland är de dominerande tankarna att självklart går vi igenom det här med hälsan och livet i behåll. Självklart blir jag frisk och livet återgår så småningom till det vanliga igen. Självklart blir det så. Tankar och känslor åker berg och dalbana från dag till dag. Ibland, eller oftast kan jag inte sätta fingret på varför jag mår som jag gör just den dagen. Det blir bara så och så får det vara. Helt klart är att hela situationen, sjukdomen, behandlingen och allt vad det för med sig, har förändrat mig, oss och den vardag vi lever i på ett ganska radikalt sett. Inte bara av ondo ska påpekas för det har även fötts en del gott av allt som händer.

Ibland känner jag mig riktigt vissen över att jag har gått upp i vikt och tappat håret. Jag avskyr spegelbilden av mig själv dom dagarna och ser absolut inget positivt i den alls. Och andra dagar kan jag le lite åt spegelbilden. Ja, det är verkligen inte jag i den och tack och lov kommer jag inte att se ut så här i all evighet. Håret är en stor del av identiteten. Tänk vad hemskt det är när man varit hos frissa och luggen blivit alldeles för kort. Man lider varje gång man ser sig i spegeln under några dagar tills man vänjer sig. För det gör man ju. Det är annorlunda att inte ha något hår alls och inget jag vill vänja mig med. Jag har också svårt att förlika mig med dessa sjalar och andra huvudbonader. Det är inte jag! Det är inte så att jag är bedrövad över att inte ha något hår, för jag vet ju att det växer ut igen. Att vara flinskallig är ett faktum som jag inte rår på och det är bara att gilla läget.
Ett annat faktum som bara är att acceptera är sviterna av cellgifterna som gör tankeverksamheten avtrubbad. Viss virrighet och glömska ingår normalt i min personlighet och ibland kan det till och med vara oroväckande illa . Men det som inträder nu i samband med behandlingen har en annan karaktär. Glömska, okoncentration och förvirring är ibland så påtaglig att det är ett riktigt handikapp. Jag kan ibland förlika mig med att ”Hissen åker inte ända upp, alla hästar är inte hemma, det lyser fast ingen är hemma, alla chips är inte i påsen” osv. Jag känner inte igen mig själv i vissa sammanhang. Ibland blir det så påtagligt att det inte är jag!

Ja, den här sjukdomen har en förmåga att invadera och påverka varenda skrymsle av livet. Ja, det är faktiskt så. Inte nog med att den invaderar kroppen rent fysiskt, den tränger sig även in i det psykiska och emotionella. Inte heller personligheten, identiteten eller relationerna lämnas ifred från intrång.

Låååång sovmorgon

I dag vaknade jag inte förrän kl var 11. Kommer inte ihåg när jag sov så länge senast. Och vet inte varför heller då jag somnade ganska tidigt i går och har sovit bättre än på länge. Det var hur som helst ganska skönt att sova hela förmiddan :-) Tog en promenad i solen på eftermiddan då jag hämtade Emme på fritids. Det är så skönt att ha fått tillbaks lite av orken :-)

Kärt besök idag



Fick besök av min kära mor idag. Hon hade med sig denna vackra orkidé till mig.

Hon hade med sig en snygg och tuff jacka till Emme. Jätteglad blev hon för den :-)
 
Tack snälla mamma och mormor!!

Ordkontroll

Det är många som tycker att det är krångligt med ordkontrollen för att kunna skriva ett inlägg. Nu har jag tagit bort den funktionen för att det ska bli enklare. Hoppas på fler kommentarer nu :-)

Recept på Kasslergratäng

Måste bara lägga ut ytterligare ett favoritrecept. Har bjudit på detta vid flera tillfällen och det är alltid uppskattat.

6-700g kassler i skivor. Lägg i ugnssäker form.
2 gula lökar
En paprika
Färska champinjoner efter smak, ca 5-6 st medelstora brukar jag ta.
Fräs detta tillsammans och blanda sedan i:
1 dl köttbuljong
2 msk tomatpuré
1 msk senap
3 dl gräddfil
salt och peppar
Blanda i hop detta och höll över kasslern. Låt stå i ugnen i ca 20 min på 175 c .

Recept på gratinerad kyckling

Här kommer det efterfrågade receptet på gratinerad kyckling.

4 kycklingfiléer
1 pkt bacon stekt i strimlor
1 påse fransk löksoppa
3 dl matlagningsgrädde (funkar med mjölk också)
3 dl cremefraiche

Bryn filéerna och lägg i ungssäker form. Stek bacon i strimlor och fördela över filéerna Strö över en påse fransk löksoppa. Blanda grädde och cremefraiche (Ha ev i lite soya för att få fin färg) och höll över så att det täcker filéerna Späd ev med mjölk.

Gratinera i nedre delen av ugnen i 175 c i 40 min. Servera med bandspagetti och grönsallad.