Vad ska jag göra idag????

Gick upp med Emelie i morse och cyklade med henne till skolan. Hon är så underbar min lilla tjej. Vi var på markanden i går och hon köpte småsaker som ring, halsband, armband och snäckskal. I morse skulle allt med till förskolan för uppvisning :-) Hon hängde på sig alla smycken och blev så fin. Hon var så stolt och glad när vi cyklade i väg. Att hon sen även hade nya kläder på sig och slapp jackan, gjorde saken ännu bättre :-)

Jag skulle behöva städa idag, men det är fint väder. Skulle behöva ta en långpromenad också men det skulle vara skönt att sätta sig i solstolen!! MÅSTE betala räkningar iallafall, vare sig det är solsken eller inte. Så jag börjar med det så får vi se vad det blir sen. Blir nog en långpromenad i solskenet :-)

I dag har jag varit rökfri i en vecka :-) Ja, med undantag för lite lite fusk i helgen, men det smakade inte gott så det räknar jag inte :-)

Fick besked i allafall idag

Idag på eftermiddagen ringde sjuksköterskan från bröstmottagningen och talade om att min tumör är hormonkänslig. DET är bra. Då innebär det att det är lättare att förebygga återfall sedan, då man medicinerar med antihormoner. Under själva behandlingen med cytostatika kommer äggstockarnas funktion så gott som upphöra vad jag har förstått och efter den behandlingen kommer man att se till att dom fortsätter att ligga i träda i fem år till. Det innebär alltså helt krasst att jag kommer att komma i klimateriet snart......inte för att gör nåt rent fysiskt. Jag är klar med min produktion av barn :-) Och att jag slipper ha mens gör mig heller inte ett skvatt. Nej, det finns nog bara positivt med detta. Svallningar och skit som hör till kilmateriet får jag stå ut med ett tag.

Apropå cytostatika......jag kommer att tappa allt hår. På huvudet helt säkert och sannolikt även på resten av kroppen. Känns lite konstigt att tänka sig det. Jag, flinskallig utan ögonbryn och ögonfransar.....mmmm, men det finns ju peruker och make-up. Just nu känns det som en bisak att tappa håret men jag tror att när dagen väl kommer, kommer jag att tycka att det är skitjobbigt. Jag tänkte att jag skulle förbereda mig mentalt genom att klippa mig i en kort frisyr innan jag tappar det. Börja vänja mig vid det och att använda nåt på huvet. Jag tänkte faktiskt höra med frisören om dom kan klippa mig i olika frisyrer på vägen till riktigt kort....det måste dom väl kunna göra? Och då skulle jag vilja bli fotograferad i varje frisyr så att jag kommer ihåg hur jag såg ut. Kanske aldrig mer vill ha långt hår sen :-) Ja, så får det bli. Min käre sambo sa när han hörde att jag tänkte gå till frissan; "Va, tänker du lägga pengar på det när du kommer att tappa det alldeles gratis?" Han sa det förstås som ett skämt, med glimten i ögat och jag tog det precis så.

Sambon ja....det här är nog tuffare för honom än vad jag förstår. Jag är så uppe i mig själv just nu och har svårt att sätta mig in i hans situation. Han ger mig så mycket gott, så mycket han kan. Han försöker att finnas till hands, vara överseende och förstående. Ibland kan jag se i hans ögon att han har ont i själen men han försöker vara så stark. " Ett steg i taget, inte ta ut något i förskott" är hans måtto och det är så rätt. Men vissa dagar, vissa stunder är det svårare, iallfall för mig.

Förbannande väntetider

Ringer till onkologen i dag för att få veta NÄR jag ska få en tid. Sköterskan sa att jag var uppsatt på väntelista och att tid inte var utsatt ännu. Jag kommer först få en tid för "förstabesök" och sen kommer jag att få en tid för första behandlingen. Jag komemr att bli kallad någon gång under de två första veckorna i juni. Jag beklagade mig över att det tar sån tid och hon höll med men menade att det var brist på doktorer, mycket patienter och att dom prioriterar dom mest akuta först. Ja, men tack så jävla mycket. Jo, jag kan förstå det nånstans men hur sjukt är det inte? Bad också om att få provsvaret om tumören är hormonberoende eller inte men serrö det fick jag inte. Det beskedet lämnas bara ut av doktorn så det är bara vackert att vänta några veckor på det svaret med! AAGGGHHH!!!!

Joe Labero

I går var jag och sambon på Joe Labero. Det var en häftig upplevelse och två timmar svischade förbi. Helt otroligt duktig han är. Man tittat NOGA för att se hur han gör, för att avslöja nån liten detalj, men det är helt omöjligt. Kan varmt rekomendera att se honom live om möjlighet finns. Han är inte bara duktig på att trolla utan är otroligt charmig också :-)

Operation

I tisdags den 25 maj opererades jag. Man tog bort två lymfkörtlar under högerarmen och satte samtidigt in en venport. Det var på håret att jag fick sova när dom skulle in med porten. Jag fick berättat för mig att dom aldrig söver vid det ingreppet utan att det sker med lokalbedövning. Men jag hade blivit LOVAD att få sova då dom samtidigt skulle operera lymfkörtlarna. Dom fick ihop det till slut så jag fick sova hela tiden. SKÖNT.

Det är verkligen härliga människor som jobbar på operation och uppvakningen. Det är rätt människor på rätt plats. Dom är så omhändertagande och vet precis vad man behöver för att må så bra som möjligt. En stor eloge till dem.

Mådde bra efter operation. Hade lite ont men inte speciellt mycket. Var trött förståss men mådde fysiskt bra.

Onsdagen var en skitdag. Hade ont efter operationerna och tyckte allmänt synd om mig själv. Hade en del dystra tankar stundvis på dagen, varvade med nej nu jävlar få du sluta!! Kändes bättre när min kära sambo kom hem.

Behandlingsplanering

Jag fick träffa överläkaren på bröstmottagningen för att få svar på alla frågor jag har. Det kändes bra. Läkare var bra, utstrålade trygghet, kunskap och lugn. Kändes skönt. Han talade om att man vill ge cellgifter först för att stoppa och bekämpa eventuell spridning samtidigt som man minskar tumörens storlek inför operation. Han svarade på diverse frågor om cellgifter och biverkningar. Vi pratade om operation och återuppbyggnad. Vi pratade även om kommande operation av lymfkörtlar, vilket skulle ske dagen därpå. Provsvaret kommer om några veckor, då vi alltså får veta om det spridit sig. Doktorn talade också om att jag har en obulär (hette det så?) cancer vilket innebär att den växer i stödjevävnaden. Det är en mindre vanlig form av cancer men enligt doktorn samma behandling och samma prognos. Ja, då får jag tro på det!! Prognosen är ändå ganska god. Minst 87%, inklusive dem som haft full spridning.

Lite historia och bakgrund

I början av mars upptäckte jag att jag hade en förändring i bröstet. Jag tänkte inte så mycket på det just då. Det var rörigt i mitt liv just då och mycket att tänka på. Efter någon vecka tyckte min sambo att jag borde kolla upp förändringen och jag bokade tid hos familjeläkaren. Väl där fick jag remiss för mammografi. Jag fick tid den 19 april.

När jag var på mammografin tog dom en massa bilder och kände igenom mina armhålor efter svullna lymfkörtlar. En läkare skulle titta på bilderna och när det var gjort fick jag veta att jag skulle på ultraljud. Jag förstog att dom hade sett nåt som inte skulle vara där men hade varit med om detta förut då jag hade en vätskefylld systa, så oron var inte SÅ hög. Efter ultraljudet talade läkaren om att dom skulle ta en biopsi. Hon skulle gå in i bröstet och ta ett vävnadsprov som skulle skickas för analysering. Jag fick sedan en återbesökstid till bröstenheten i handen och gick till jobbet.

Det tog en stund innan jag förstog vad som just hänt. Ja, jag hade en knöl i bröstet och nu var prov taget för analysering. Kunde det vara så att jag har cancer? Tankarna snurrade på ganska bra måste jag säga. När det gått ett par dagar var mina tankar och känslor totalt i kaos. Jag fick tag i den läkare som utfört biopsin och bad henne vara ärlig med vad hon gjorde för bedömning. som väntat kunde hon inte säga någonting om vart åt det lutade men hon kunde säga att jag hur som helst, om knölen var elakartad eller ej, sannolikt kommer att behöva operera bort bröstet. En tumör är en tumör och det ska man inte ha i bröstet. Om man tar bort hela bröstet beror på hur stor knölen är i förhållande till bröstet. Alltså tänkte jag, blir jag av med hela bröstet då min knöl var stor och bröstet litet.

Jag blev sjukskriven, tack och lov. Jag hade inte klarat av att utföra mina arbetsuppgifter nåt vidare under den här tiden. Jag grät om vart annat, kände mig omväxlande normal och glad och sönk sedan ner i dom svartaste av svarta hål. Så höll det på varje dag första veckorna......och denna VÄNTAN. Jag skulle inte få komma till bröstenheten förrän den 17 maj. Det kändes som evigheter. Jag ringde några gånger och bad dom ge mig återbudstider om det blev några, vilket dom lovade. Men så blev det ju inte. Kan tänka mig att det inte är många som lämnar återbud till ett sånt ställe.....

Så kom då iallafall den 17 maj. På vägen till sjukhuset tänkte jag att jag kommer säkert att få besked om att knölen är godartad men behöver tas bort. Jag var helt inställd på att jag kommer att få en operationstid inom två veckor. Men tji fick jag.....

"Ja, du har ju lämnat vävnadsprov och det visar att du har bröstcancer. Vi tänker att du ska få cellgiftsbehandling i sex månader och sen opererar vi bort bröstet. Kom det här som en överaskning för dig? Vill du vara med i en studie? Kan du bestämma dig nu tror du? " Riktigt riktigt så här var nog inte konversationen, men nåt i den stilen och som jag upplevde den. Jag ifrågasatte behandlingsplaneringen då jag var så inställd på operation direkt och fick svaret att man beslutat om detta på en behandlingskonferans. Det var praxis att göra så här när tumören var så stor som min......men VARFÖR? Ja, det är så bestämt nu. När jag gick därifrån kändes det som om jag var i en annan verklighet, att det här inte hände mig. Jag skulle snart vakna och allt skulle vara som vanligt.

Blogga- JAG? Aldrig

Har alltid förundrats över att människor bloggar och lämnar ut sina liv till främmande människor. Har ju förstått att det fyller någon slags funktion och nu tror jag att det även kan fylla en funktion för mig. Jag har bestämt mig för att prova på att blogga. Jag tänker att det kan bli ett sätt för mig att skriva av mig om känslor, tankar och allt som händer just nu och framöver. Det blir också ett sätt för dom som känner mig att ta del av det dom vill ta del av.