Det blev en bra dag 😊

Hade besök av Magnus och hand lilla tjej Jacki idag. Det var jättetrevligt och mysigt. Vi åt en jättegod linssoppa som Magnus hade recept på. Mycket prat och lite lek med små apor blev det 😊
Åkte till Owe på EM och fick välgörande healing. Det blev en massa prat där med,  även det välgörande och jag kände att jag fick lite mer motivation och inspiration av pratet med honom! Tack Owe ❤️
När jag kom hem på kvällen hade Jocke och Emelie plockat, städat och gjort fint och mysigt och tänt ljus. Det var riktigt välkomnande och skönt att komma hem 😊 Tack mina älskade för att ni finns och gör allt ni gör för mig ❤️

Känner mig lite bättre till mods idag. Fick ett sms av pappa också som gav mig lite ny styrka. Älskar dig pappsen ❤️

Dagen idag

Vaknade utsövd och pigg 6:40. Mådde fysiskt bra och gick upp för att kolla vikten och att träffa min älskade dotter innan hon skulle iväg till skolan. Så började de där negativa tankarna genomsyra hela mig. Såg allt som inte låg på sin plats, saker som ska läggas undan, katthår överallt, hittade inte mina jeans, vågjäveln visade 1kg plus redan, jag tog potatismjöl istället för bikarbonat i vattnet för att basa kroppen (!!!) , ja jag genomsyrade mig själv med negativ energi. Bestämde mig för att boka av både Magnus och Owe idag och bara sitta i min fotölj och tycka synd om mig själv. Men sen kom jag att tänka på gårdagens "note to self":  "Skärp dig nu, Carina! Du är dina tankar! Du styr över hur du tänker! Omprogramera dig nu och se till att LEVA så länge du kan! Njut av dagen. FÅNGA dagen och ta till vara på livets goda stunder!!! Pronto! Kapich! Basta!  ❤️🙏❤️"

Så det ska jag anamma idag, nu, på en gång. En text som jag fick av en fin person i Alingsås, Maj, för många år sen och som jag tycker är så fin är denna:

💫❤️💫
Dagen idag är en märklig dag

Den är din

Dagen igår föll ur dina händer 

Den kan inte få annat innehåll än du redan gett den

Men dagen idag, den har du

Den kan du fylla med vad du vill

Använd dig av det

Dagen idag är en underbar dag

Den är din!
💫❤️💫

Sinnesro

Jag mår inte så bra idag. Inte bra alls faktisk. Funderar över vad det är för mening med allting. Varför händer det som händer? Meningen med livet, sjukdom, elände och lidande. Vad finns det för rimlig mening med allting???

Livet är just nu en enda lång kamp, en kamp som jag inte kan vinna! Mitt liv består av sjukdom, behandlingar, rädsla, sorg, förtvivlan....istället för glädje över det jag har i livet, tacksamhet, förväntan, att njuta av livet. Är det det här som är kvar nu? Den sista tiden av livet, ska det bestå av all den här "skiten"? SÅ trött på allting! Trött på att vara i det här sammanhanget! Någon sa till mig en gång att jag skulle ta cellgifter för att "få vara med". Jo, det är klart att jag egentligen vill, men vilken kvalitet har jag på livet och tillvaron?!!! Det är inte cellgifterna i sig som orsakar mitt tillstånd just nu, utan sjukdomen i sig och alla konsekvenser av den. Det suger verkligen! Det var inte så här jag ville ha mitt liv! Det var ju tänkt att jag och Jock tillsammans med Emelie skulle få och ha det bra nu. Att kunna njuta av livet och tillvaron. Att ge Emelie det hon behöver, att finnas där, stötta, uppmuntra....coacha henne in i vuxenlivet. Det var meningen att vi skulle fixa huset så att vi får det bra, att få så som vi vill ha det. I vårt paradis ❤️ Vi skulle plöja ner pengar i boendet så att vi får det som vi vill och sen skulle vi resa! Det var ju tänkt att jag skulle engagera mig i mina barnbarn! Att skämma bort dem lite, att tillbringa tid med dem....göra roliga saker som man gör med en mormor.

Istället kretsar livet kring behandlingar, buktappning, orkeslöshet, planering av begravning och tankar på döden.....smärta....fysisk, psykisk och känslomässigt.....att göra klart och förbereda för vad som komma skall. Det gör så ont! Och det känns så tungt allting. Ingen livsenergi, bara överlevnad. Det är skillnad på att LEVA och att ÖVERLEVA.

Jag skulle vilja leva i nuet! Jag skulle vilja leva här och nu, ta tillvara på det jag har omkring mig. Vara glad och tacksam för att jag är här, att jag kan krama dem jag älskar. Att jag orkar åka till Hälla med mamma. Att jag ska få fira jul med alla mina nära och kära. Jag vill njuta av varje gång jag har förmånen att få vara tillsammans med och kunna kram mina barn och barnbarn. Jag borde väl vara glad och tacksam för allt det här. Jag VILL verkligen känna så men det gör bara ont. Tanken att jag inte ska vara med dem, följa dem, stötta och krama dem, gör så ont! Jag MÅSTE komma ur detta destruktiva vemod! Men hur? Jag har inget recept på det 😩.

NOTE TO SELF:
Skärp dig nu, Carina! Du är dina tankar! Du styr över hur du tänker! Omprogramera dig nu och se till att LEVA så länge du kan! Njut av dagen. FÅNGA dagen och ta till vara på livets goda stunder!!! Pronto! Kapich! Basta!  ❤️🙏❤️

💫 "Gud, ge mig sinnesro 💫

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

💫 Och förstånd att inse skillnaden" 💫

Behandling nr fem och julklappar

Idag klarade jag av femte behandlingen! Allt gick bra och smärtfritt. Kära Mikaela kom och pratade bort EB stund ❤️ Efteråt kom mamma och hämtade mig och vi åkte till Hälla Köpcentrum och handlade. Inte jättemycket folk och jag hittade några julklappar som jag köpte. Skönt! Mor bjöd på mat, en jättegod räksallad 😊 Tack mor ❤️

Jocke hämtade mig på Hälla efter jobbet och vi var och handlade. Var trött på kvällen och somnade som vanligt i soffan.

Nu ska jag sova och invänta kärt besök av Magnus och hans lilla dotter i morgon ❤️
God natt på er ✨🌜💫

Buktappning nr 5

Var på dagvården redan kl 10. Mådde så fruktansvärt dåligt, bara grät och grät. Bad om att få ett eget rum, vilket de ordnade. Det kändes betydligt bättre att böla i enrum än i väntrummet 😥. Hade en dag då känslorna invaderade mig, då allt kändes skit, meningslöst, hopplöst och så fruktansvärt orättvist. Jag har människor omkring mig som inte mår bra och även det kröp fram och vred om i hjärtat så det skvätte om det. Ja, fy det var en tuff dag. Det var skönt att få några timmar för mig själv där på rummet och när Jocke kom bröt jag ihop en stund. Min stora trygghet, min klippa, mitt allt ❤️ Men sen "skärpte jag till mig" och fokuserade på vad som komma skall, sticket! 

Fick 10 mg stesolid. Allvarligt! Det hjälper inte ett dugg! Ändå fick jag dubbel dos mot förra gången. Jag bad om morfin, vilket jag fick sist men blev hänvisad till det jag har utskrivet. Som tur var hade jag burken det mig och sköterskan sa att jag kunde ta 10 mg. Jag tog 30.....blev trött och lite dåsig men egentligen kände jag inte mer än när jag bara tar 10 mg. Däremot mådde jag fruktansvärt illa några timmar senare, vilket förmodligen berodde på den höga dosen 😖

Fick träffa en ny läkare på röntgen. Hon var minst lika bra och skicklig som den förra! Tack och lov så gick det fort och gjorde inte så ont. 🙏 Den smärta som var gick snabbt över och slangen satt snabbt på plats. Var på dagvården några timmar och flyttades sen till avdelningen för att tappa ur det sista. Det blev ca 4 liter. Röntgenläkaren hälsade via mig till personalen att de skulle lossa på bandaget o h dra ur slangen en bit när det slutat rinna, för att om möjligt få ur lite till. Slangen måste ju lugga i vätskan för att få ur den. Men det ville dom inte. Dom gör inte så fick jag till svar. Det var synd, för jag känner att det finns vätska kvar. Skulle tippa på att det är minst en liter till. Får väl ta det nästa gång, för det lär bli fler gånger 😩. 

Det jag önskar allra mest just nu är att cellgifterna ska göra sitt så att vätskan försvinner! Det blir sakta bättre men jag tycker det kan gå snabbare 😊 Men jag får vara tålmodig.....kan inte påverka det så mycket iallafall, eller inte alls! 

Idag är det daga för behandling igen. Nr 5 i ordningen. Skönt att jag brukar vara ganska pigg ett par dagar efteråt då jag skulle behöva få lite gjort. Mamma ska följa med mig och handla på EM och jag hoppas få klart med nån julklapp eller två! 

Önskar er alla en fin dag ❤️

En ny vecka, nya tag

Idag har jag känt mig lite piggare och har mått bättre. Angelica kom på förmiddagen och vi var ut och tog en promenad med hennes hundar. Det var kallt men soligt och det var så skönt att komma ut. Kul och trevligt att ha sällskap på promenaden också 😊

Har pysslat lite med julklappar idag och lagat lite mat. Gjorde egen bearnaisesås och den blev så god. Det är då kul varje gång jag lyckas få till det. Gångerna är många då jag fått kasta allting efter att ha misslyckats flera gånger. Men den här gången gick det bra som sagt!

I morgon är det buktappning igen 😩 Jag hade önskar samma läkare som förra gången men det gick inte att få till. Ska vara på dagvården kl 11 och premedicineras och ska inte vara på röntgen för sticket förrän kl 13:30. Jag ifrågasatte hur det ska hinnas tappas ur med tanke på att dagvården stänger kl 16 och det brukar alltid ta 6-7 timmar att tappa. Jag kommer flyttas till avdelningen på EM sa hon och ev kan jag bli inlagd 😳 Men det vill jag inte, jag ska åka hem! Angelica är så snäll så hon kommer och är med mig hela dagen och skjutsar mig hem sen. Jocke behöver åka med Emelie till ridningen så det var skönt att det gick att ordna så här.

På onsdag är det behandling igen. Jag har känt av sista behandlingen betydligt mer än tidigare. Mycket tröttare och ont i händer och fötter, som brännskador nästan. Har även ont i kroppen. Och tappar håret....inte tagit bort det ännu....snart 😬

Idag har det kommit liiiiite liiite snö! Det ligger ett puder på marken och bara det lilla gör att det ser trevligare ut 😊

Trevlig kväll på er ❤️

Heavy Thoughts

Sedan en tid tillbaks har det skett en förändring hos mig, både i min kropp och själ, och det är inte till det bättre. Kroppen är utsatt för större påfrestningar och jag vet inte riktigt vad det innebär och hur det påverkar min hälsa på sikt. Eller ja, sikt.....på sikt vet jag ju vad det kommer att innebära, men jag vet inte hur de fysiska förändringarna kommer att påverka och påskynda förloppet.

Ibland känns det så fruktansvärt overkligt! Jag vet att jag är allvarligt sjuk, jag vet att jag har en obotlig sjukdom och jag vet att min tid är begränsad! Jag VET allt det där men det KÄNNS så o renligt. Det är som att det inte handlar om mig utan om någon annan. Den där känslan man har, att det händer andra men inte mig....men nu handlar det om mig och det känns overkligt på något sätt. Jag VET men vill stoppa huvudet i sanden.

När jag blev sjuk igen förra året ramlade jag först ner i ett avgrundsdjupt svart hål! Hela tillvaron rasade sönder och samman och allting var fullständigt kaos. I takt med att jag började intressera mig för alternativmedicin började jag ändå få ett hopp. Även om jag nog aldrig trott att jag ska bli frisk så trodde jag att jag skulle vinna tid. Jag tänkte att det inte var någon omöjlighet att få kanske 10 år till om allting gick som det skulle. I perioder glömde jag nästan bort att jag var sjuk. Jag mådde så bra och kände mig frisk. Kanske friskare och piggare än på många år. Jag hade framgångar med mitt val! Tumörerna stog still eller minskade. Hoppet ökade, glädjen och lyckan fanns där och jag vågade tro!

Sen kom bakslaget. Mer spridning och en kropp som kroknar, som töms på energi, kraft och ork. Jag tunnar ur, börjar se för eländig ut utan kläder. Från att ha haft 35 kg övervikt ser jag nu mager ut! Mager! Sjukligt tunn....och kraften försvinner i takt med vikten. Och livsenergin, livskraften, viljan, hoppet och tron, den mentala orken. Kropp och själ sitter ihop. Kropp och själ påverkar varann, i allra högsta grad. Just nu avspeglar min fysiska hälsa mitt inre mående och jag skulle så gärna vilja att det vände! Jag skulle vilja få tillbaks orken, viljan och lusten att kämpa! Att verkligen KÄMPA! Jag har ju så många anledningar och skäl att kämpa vidare för! Hur hittar jag tillbaks? Jag tänker varje dag att i morgon ska jag ta nya tag! I morgon ska jag göra både det ena och det andra. Så gör jag lite halvdant och så orkar jag inte och bestämmer mig för att ta nya tag i morgon. Idag funderade jag mycket på hur det kommer sig att det är så här, att jag har tappat drivkraften. En del är att jag mår fysiskt sämre och det försurar sinnet också. Men jag känner framför allt att jag har tappat en del av TRON! Tron på att jag kan förändra och påverka min kropp och hälsa genom alternativ medicin. Kan jag verkligen göra och påverka så mycket att det gör en skillnad som har betydelse? Verklig, betydelsefull betydelse? Jag vet inte vad jag ska tro längre......

Alla råd jag fått och får, är jag jätte tacksam för men de är så enormt många och olika. Vissa säger si, andra säger så. Vissa saker har jag trott stenhårt på och får sen information att det inte har nån som helst effekt! Så är det med flera saker och källorna är källor jag litar på. Hur ska jag förhålla mig till det? Det känns som att det är ett enda virrvarr, ett hopkok av massa antaganden, tyckanden och föreställningar. Men stämmer någonting över huvud taget? Jo, det vet jag att det gör. Jag känner mig säker på att det vi stoppar i oss påverkar vår kropp och hälsa, men isåfall omfattning att jag ska kunna vända mitt sjukdomsförlopp, det känner jag mig tveksammare till.

Om man får cancer första gången och det inte finns någon spridning tror jag att det finns möjligheter att påverka. Men när det finns spridning och framför allt spridning av just bröstcancer, tror jag att det är betydligt svårare! Jag har kontakt med några personer på nätet som botat sig själva med hjälp av alternativa metoder men INGEN av dem har haft spridd bröstcancer! Varför nu den sorten ska vara så svår! Men så verkar det vara iallafall. Jag tänkte för ett år sen att jag minsann skulle visa sjukvården att dom hade fel när dom sa att det inte gick att bota spridd bröstcancer. Nu känner jag mer att dom nog har rätt trots allt.

Det känns orättvist. Varför ska just jag, just vi, drabbas av det här? Har vi inte haft prövningar så det räcker? Tydligen inte......Tanken på att Emelie ska behöva växa upp utan sin mamma är outhärdlig. Att jag inte ska få vara med och ta del av allt som ska hända henne, stötta henne, vägleda och uppmuntra....få se henne ta studenten, flytta hemifrån, gifta sig, få sitt första barn.....jag går sönder i hela kroppen när jag tänker på det. Jag vet hur viktig min mamma var för mig när jag gick igenom allt detta, och jag skulle så gärna vilja att Emelie ska få ha sin mamma med sig genom livet i många år till. Jag har barn och barnbarn som jag älskar så högt och som jag vill dela livet med! Mina nära och kära....Min älskade man, min bästa vän och livskamrat som jag älskar och delar allt med! Det gör så fruktansvärt ont att tänka tanken att jag ska lämna dem. Och att jag inte ska vara här och hjälpa dem att bära sorgen när jag är borta! Mina nära, mina älskade, mitt liv! Tanken på vad dom går igenom och vad de ska behöva gå igenom är så smärtsam!

Jag vet att de tankar jag har är en naturlig del av det som är och det som händer. Det GÖR förbannat ont och det måste det få göra. Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det, att sätta ord på känslorna. Det är inga hemligheter och det är inte så att det man inte pratar om finns inte. En fördel, om man nu ska leta såna i en sån här situation, är att vi alla kan börja bearbeta det som komma skall tillsammans. Ord kan sägas, frågor kan ställa, saker kan göras osv, om man vill. Jag kan också förbereda mig, ta till vara på tiden på bästa sätt osv. Jag kan fundera över vad som är viktigt för mig, vad jag vill förmedla och lämna efter mig osv.

Det blir så tydligt och påtagligt nu i skrivande stund, vikten av att verkligen ta till vara på tiden! Att leva här och nu! Att inte fastna i sorgen, att inte låta sorg och förtvivlan få företräde. Sorgen och förtvivlan finns ständigt närvarande på något sätt men det är viktigt att inte låta dem ta över tillvaron. Att leva i nuet, att göra saker som vi mår bra av och skapa fina minnen.

Jag ska verkligen verkligen verkligen försöka att återfå kämparglöden och att leva här och nu och ta tillvara på tiden och kärleken med dem jag älskar ❤️❤️❤️