Fredagen var en riktigt dräpare.

Låg i sängen hela dagen och sov mestadels. Släpade mig upp på kvällen och låg i soffan, tills jag släpade mig tillbaks in i sängen igen. Lördag morgon var jag som en ny människa :-) Nja inte riktigt NY kanske, men piggare. Och i dag är jag ytterligare snäppet piggare! Så skönt! Vänta nu på att dom andra biverkningarna också ska vända, framför allt domningar i händer och fötter och ont naglarna. Smaklökarna börjar så sakteliga vakna till liv igen men har ytterligare ett tag kvar. Vätskeansamlingen hålls kontollerat genom Furix, tack och lov. Luktsinnet är ett av sinnena som spelar lite spratt ibland. Vissa dagar står jag inte ut med parfymer eller andra starka lukter. Vissa dagar tycket jag att folk luktar illa om dom inte precis klivit ur duschen :-/. Ja, det är märkliga saker som händer med både kropp opch sinnen ska jag säga. 
Nu ska jag dirigera min make hur han ska möblera om i vardagsrummet :-) Kanske skickar i väg honom på en shoppingtur också, vem vet ;-)

Grå, grå grå

Känner mig som vädret idag, grå och tung. Ska nog sikta på att krypa under täcket och göra ingenting alls tills mina kära kommer hem i eftermiddag. Pust, suck och stön...........

Mormors lilla charmtroll

Denna lilla ljuva trollunge förgyllde min tillvaro på förmiddagen idag. Hon är som en frisk fläkt lilla Amanda :-)

Snart ett minne blott :-)

Värken i kroppen har nu gjort sitt intrång på riktigt igen. Det är nåt helt otroligt vad ont det kan göra. Det känns som nålar sticks in i leder och muskler. Tack och lov vet jag ju att det går över om några dagar och sen hoppas jag slippa uppleva detta igen. Har också en vidrig smak i munnen och blåsor på tungan. Äckligt men uthärdligt. Jag kan bli riktigt riktigt sugen på något ibland. Som igår blev jag toksugen på brunabönor och falukorv, jo faktiskt :-) och lagade ordning det på kvällen. Väl vid bordet sen smakade det rent ut sagt illa. Första tuggan kan jag förnimma hur det egentligen smakar men sen blir smaken helt förvanskad. Såååå frustrerande!  Men, som sagt var, det går över :-)

Tack och lov för Furix :-)

Då jag samlat på mig stora mängder vätska började jag äta Furix i lördags. I dag visar vågen hela 5.5 kilo mindre än i fredags. Helt otroligt!!! Trodde inte man kunde samla på sig så mycket vatten men det kan man tydligen. Skönt är det att bli av med det iallafall. Får nu på mig skorna igen :-)
I övrigt mår jag ganska bra. Än så länge känner jag bara av tröttheten i kroppen, att det bränner i händer och fötter och domningarna sen tidigare. Smaken är lite förvanskad men inte så mycket. Jag har däremot sovit extremt dåligt dom senaste dagarna. Skönt att jag kan vila på dagarna. Idag känns det som att tv:n blir min bästa kompis. Ha en bra dag allihop!

Sista behandlingen avklarad!

Fick min sista behandling igår så nu är en milstolpe avklarad. Det känns skönt att veta att alla symptom och biverkningar sakta med säkert kommer att avta om ett par tre veckor. Sen väntar etapp nr två, dvs operation. Jag hoppas att det kommer att bli av inom fyra fem veckor. Efter operation kommer sedan strålningen under fem veckor. Känns lite halvjobbigt att åka till sjukhuset varje dag under fem veckor men det är ju samtidigt en nödvändighet för att minska risken för att det kommer tillbaks i bröstet/bröstbenet. Ja, det här med spridning är ett kapitel för sig och något som upptar mycket av min tankeverksamhet just nu. Försöker att inte tänka i negativa tankebanor men det är svårt ibland. Rädslan finns ju där och kommer sannolikt vara min följeslagare under några år. Det gäller väl att lära sig att hantera rädslan och inte låta den ta för mycket plats. Det finns ju så mycket gott, bra och positivt att lägga energi på istället för att slösa bort den.....

Nu väntar en tripp till stugan. Ska bli skönt att komma ut i naturen en stund. Kram till er alla

Läkarbesök igår

Var och träffade läkaren inför behandlingen, DEN SISTA! Och hör och häpna så var det "min" läkare Helena jag fick träffa. Vi pratade om hur behandlingstiden sett ut och de biverkningar jag haft. Rapade upp de jag har just nu, vilka är att det bränner i handflator och fotsulor, fingrar och tår är bortdomnade. Jag är extremt trött i musklerna och rätt så trött i allmänhet också. Och så svullnaden i kroppen förstås. Helena sa att allt var symtom på biverkningar av behandlingen men att det var ovanligt att man får just dom här! Det förvånade mig att hon sa så för så gott som alla jag har kontakt med som genomgått behandling har uppgett samma eller liknande symtom. Ja, ja....hur som helst då fick jag vätskedrivande. Helena trodde dock inte att dom skulle hjälpa så mycket men jag vill absolut prova. Det räcker så bra med alla kilon jag gått upp ändå och den här vätskan jag samlar på mig gör att det stasar av kläderna på kroppen. Vigselringarna är inte att tänka på att ta av sig och dom bäddas in i fingret mer och mer, vilket jag börjar bli lite orolig för. Inte roligt om jag måste klippa upp dom :-/.

Jag tog upp med Helena det uteblivna provsvaret HER-2. Hon beklagade att det blivit som det blev och försäkrade att hon levt rövare med patologen både i Västerås och i Uppsala, men det hjälper ju föga. Analysen är ju fortfarande inte genomförd, vilket KAN innebära att jag borde ha mediciner osm jag inte får. Helena hade aldrig varit med om detta tidigare, att en biopsi inte kan analyseras och kunde inte svara på hur det kommer sig heller. Hon HOPPAS att det ska gå att analysera det material som opereras bort men det finns en risk för att tumören är helt borta och då går det inte att analysera!!! Vilken paradox! Här pumpas det in cellgifter i kroppen för att tumören ska minska och helst försvinna. Och om den nu gör det kan det bli något negativt eftersom man då missar viktig information om eländet. Om tumören är positiv behöver jag få herceptin. Om jag inte får det ökar risken för återfall. Att ge herceptin "ifall att", vilket skulle kunna bli fallet om tumören är borta och inte går att analysera, skulle innebära att man ger en behandling som kostar 300000 kr, kanske i onödan. Ja ha, OK? Då får man väl göra det då, eller? Eller ska jag få riskera att få återfall på grund av att man vill spara pengar? Ska man hårddra det hela kan det här slarvet från patologen innebära att jag dör!. Så fan heller, jag tänker strida allt vad jag kan för att få det där herceptinet till varje pris så tillvida dom inte kan analysera och säga att det är helt säkert negativ. Helena förstog det och sa till sist att hon inte bryr sig om pengarna men att det måste vara medicinskt försvarbart att ge mig det utan att man VET att jag behöver det och det lät som att hon utan större mankemang skulle skriva ut det. Ja, är det inte det ena så är det det andra. 

Jag var förresten till kuratorn på onkologen i fredags och jag fick rådet att skicka in en skrivelse till patientnämnden om mina synpunkter om hur det har fungerat, eller inte fungerat under den här tiden. Hon berättade att det är förändringar på gång om flera av sakerna jag är missnöjd med så det känns ju bra. Att jag fått träffa så många olika läkare trodde hon dock var en olycklig omständighet just under sommaren. Fick dock en kallelse till kirurgen och ska då få träffa en ny läkare, igen. Det blir det tredje på kirurgen och den sjätte som varit inblandad hittills.

Ja, den 13 oktober ska jag till kirurgen. Jag kommer förmodligen att få operationstiden ganska snart efter det. Enligt Helena kommer det inte att bli fråga om någon tårtbitsoperation, vilket någon av de andra läkarna pratat om. Då tumören varit så stor finns det risk att det ligger enstaka cancerceller kvar i vävnaden och därför måste allt tas bort. En egen reflektion jag har gjort är att det inte kan vara möjigt med en tårbit iallafall eftersom tumören är så gott som borta nu och efter sista behandlingen finns den kanske inte alls kvar, så vad ska man då ta bort för tårtbit? Jag har i och för sig hört talas om kvinnor som fått genomgå flera operationer då man tagit lite i taget, men det låter inte som ett lockande alternativ det heller. Ja, hur man än vänder sig har man rumpan bak!

I dag, mina vänner får jag min SISTA behandling :-) Det känns så j-vla bra och skönt, samtidigt som det är lite "läskigt". Tankar som far i huvet är om giftet verkligen har kommit åt i alla skrymslen och vrår? Rädslan för spridning har vuxit under den senaste tiden av någon anledning och jag tror att det beror på att jag snart inte kommer att få dessa gifter som har ihjäl eventuella parasiter. Men nu ska jag försöka att fokusera på det positiva och det är ju att behandlingen är klar, vilket innebär att jag sakta men säkert kommer att må allt bättre om några veckor, att jag blir mer mig själv och får tillbaks mitt hår. Jag längtar verkligen efter mig själv och mitt liv. Kramar till er alla.