Läkarbesök

I går var jag och träffade min onkologläkare. Besöket var extrainsatt utifrån att jag varit så dålig och tanken var att vi skulle stämma av läget och besluta om röntgen skulle tidigareläggas. Cancermarkörprovet hade inte kommit ännu tyvärr, men blodstatus var klart. Alla prover ligger bra, till och med jättebra! Mina levervärden har blivit bättre, fortfarande en observationsstjärna i provsvaret med det är en minimal förhöjning. Även mitt HB och vita blodkroppar ligget bra. Inga avvikelser kring kalium och kalcium heller. Jag äter fortfarande en medicin, Spironolactone, som är vätskedrivande och kaliumbevarande, och det ansåg hon att jag ska fortsätta med ytterligare en tid för att hjälpa kroppen att göra sig av med vätskan. Hon tänker att kroppen kan behöva hjälp ytterligare en tid och jag har ju fortfarande kraftiga stasmärken efter kläder, så jag har fortfarande för mycket vätska i kroppen. Jag fortsätter med den ett tag till.

Jag tog även upp det här med morfinet. Hon skrev ut 5 mg, den svagaste som finns, så att jag kan använda dem till nedtrappning. Hon sa att det är ovanligt att cancerpatienter blir beroende men att det händer. Det kan då vara svårt/jobbigt att bli av med de sista mg och om jag får svårt med det ska hon remittera mig så att jag får professionell hjälp. Jag tror dock inte att det behövs. Jag är så jävla envis och beslutsam om att bli av med morfinet, så jag är ganska säker på att jag fixar detta själv. Jag tänker dock inte pina mig så att jag mår för dåligt och behöver det ta tid, så får det göra det. Som min läkare sa, "ta den fighten när du är i fas", och det är så jag tänker också. Alltså, om det blir för kämpigt så väntar jag ett tag till, men jag ska gå in för att bli av med det redan nu.

Läkaren berättade att hon hade gått igenom hela min journal på morgonen för att få ett helhetsgrepp. Hon konstaterade att min sjukdom har varit ganska stabil, oavsett om jag haft behandling eller inte, och att det som utgjort ett bekymmer är just Ascitesvätskan. Vi pratade om orsaken till denna, då det inte synts något på röntgen. Hon känner sig ganska säker på att vätskan orsakats av förändringar i bukhinnan. Hon sa att det gjorts tester på bukvätskan som visar att den innehåller bröstcancerceller och detta tyder på att det finns en spridning i bukhålan, någonstans. Eftersom jag tidigare har haft förändringar i bukhinnan är det sannolikt att det är därifrån det kommer igen. Hon sa att det kan vara svårt att se dessa förändringar på röntgen då det behöver vara ganska stora förändringar för att det ska synas. När det handlar om förändringar i bukhinnan är det inte knölar utan förtjockningar av bukhinnan, eller knottror i mer eller mindre omfattning.
Vi kunde också konstatera att tumörerna i skelett och lever inte en enda gång har vuxit sedan diagnos. De har stått still eller minskat under de här dryga två åren, vilket hon sa var förvånande och inte förväntat. Hon sa att den behandling jag själv ger mig sannolikt spelar roll i detta och det kändes så jäkla skönt att hon sa så. Hon sa med ett skratt, att hon förväntar sig att jag kommer att avbryta cellgiftsbehandlingarna snart igen och återgår till alternativa metoder utifrån hur hon lärt känna mig :-) .

Läkaren berättade att hon skickat en förfrågan till bröstcancerexperten på mottagningen, (den läkare jag hade först och som jag "bråkade med" kring att få sova när de skulle tappa min lunga på vätska), om olika behandlingsalternativ för mig, eller om det finns några studier som kommit lite längre, som jag skulle kunna vara med i. Hon berättade att det kommit lite nya läkemedel som varit framgångsrika och som inte är cellgifter, men hon var osäker på nyttan av dem för min del. Hon är engagerad och vill så väl och jag högaktar henne för det. Tänk om hon för en stund skulle kunna kliva ur sin roll som landstingsläkare och kunde prata fritt om behandlingsalternativ och teorier om alternativ osv, jag tror det skulle vara hur intressant som helst :-). Men men, hon har sin profession och jag vet att hon inte kan säga vad som helst. Men det känns riktigt bra att hon utifrån sin medvetenhet om min inställning och vilja, försöker göra vad hon kan för mig. Jag litar på henne som läkare och jag respekterar henne både som läkare och person och jag känner att hon respekterar mig och mina val, även om hon inte kan gå mig till mötes i allt jag vill.

Ja, allting såg bra ut och hon bedömde att min situation just nu är stabil, vilket jag själv känner också. Vi kom överens om att jag tar en kur till, alltså tre doser cellgifter och sedan gör jag en röntgen och efterföljande besök hos henne igen för bedömning om fortsatt behandling eller inte. Det känns bra så här långt, även om det inte känns bra att ta mer cellgifter. Jag skulle så gärna vilja slippa dem....tänkt om jag kunde må så bra och få så bra resultat som jag hade första halvåret 2016. Vill verkligen dit igen....och ska kämpa för att komma dit. Jag SKA dit, så är det bara :-).