Behandling idag

Det gick bra, allt flöt på och jag sov mest. Efter behandlingen hämtade mor och far mig och vi åkte och hämtade Emelie och hon och jag blev avsläppta på Erikslunds shoppingcenter. Emelie köpte jeans, tröjor och höstskor. Och JAG köpte höstskor! Jag som har sååå svårt att hotta skor jag gillar sprang på dessa direkt jag kom in i skoaffären och dom bara skrek: KÖP MIG, KÖP MIG! Så det gjorde jag 😊. Så nöjd över att jag hittade dem. Riktigt snygga och riktigt sköna!

Vi kom hem ganska sent. Slängde ihop mat och hamnade i soffan. Hade tänkt titta på den nya serien ”Saknad” i kväll men hamnade i Emelies rum för lite mor/dotterprat. Det var mycket bättre och viktigare än tv:n😊. Hon har mycket att bära och har det tufft lillsnufflan ❤️. Det är inte lätt att vara i hennes ålder, 13, snart 14. Hormoner, kompisar, killar, skola, en sjuk mamma mm, mm. Det är tufft!

Önskar så att jag skulle kunna böra allt jobbigt åt henne men det är ju inte möjligt. Kan bara försöka finnas där och göra det bästa av situationen.

Den här sjukdomen. Den här situationen. Den tar musten ur oss ibland. Ibland kommer den plötsligt så nära och tar över. Helst de här dagarna när jag fått behandling. Min kropp och min hjärna är så påverkade av cellgifterna. Jag blir extremt trött och orkeslös, lättirriterad och arg och ilskan står inte alls i proportion till vad som utlöser den. Jag kan bli så arg och upprörd att det pulserar i tinningarna över nån sim kör illa i trafiken😳! Det är inte riktigt sunt. Och jag blir arg och irriterad över saker jag normalt inte bryr mig om. Jag försöker hålla tand för tunga, men det är jättesvårt. Det är precis som att cyton ”tar över”. Jag kan bli riktigt ”pompom” också, svårt att ta in och förstå saker snabbt. Som ex, Emelie är skyldig oss pengar och jag säger att vi kan göra så att hon får stryka hälften av summan, men då måste hon lägga dessa på att köps skydd till sin mobil (som ofta går sönder). Så åker vi och köper dessa saker till mobilen, som jag betalar och så drar jag av motsvarande summa från hennes skuld. Så, nu har hon bara hälften i skuld och JAG betalade sakerna! Det är TUR att jag inte jobbar på bank säger jag 😂. Det tog en bra stund innan jag rent logiskt förstog hur fel jag tänkte. Jag är absolut ingen Einstein men lite mer logisk än så är jag normalt. Syndromet är allmänt känt i cellgiftsträsket som ”cytohjärna”. Det är fruktansvärt jobbigt och påfrestande att känna att man inte riktigt är sig själv. Jag har många gånger hamnat i dråpliga situationer som känts pinsamma, då jag inte har fått ihop det. Men, det är bara att gilla läget just nu och göra det bästa av situationen. Men det är tufft och det sliter! 😩

Den här sjukdomen och allt som hör till den, påverkar ju mig mycket, men den påverkar också min familj och nära vänner. Jag kan bli så djupt ledsen över vad både jag och andra får lov att gå igenom på grund av detta. Jag lastar inte mig själv eller någon annan, men känner en så fruktansvärt djup sorg över hur det blivit och hur det är. Varför ska någon tvingas genomgå allt det här?