Sinnesro

Jag mår inte så bra idag. Inte bra alls faktisk. Funderar över vad det är för mening med allting. Varför händer det som händer? Meningen med livet, sjukdom, elände och lidande. Vad finns det för rimlig mening med allting???

Livet är just nu en enda lång kamp, en kamp som jag inte kan vinna! Mitt liv består av sjukdom, behandlingar, rädsla, sorg, förtvivlan....istället för glädje över det jag har i livet, tacksamhet, förväntan, att njuta av livet. Är det det här som är kvar nu? Den sista tiden av livet, ska det bestå av all den här "skiten"? SÅ trött på allting! Trött på att vara i det här sammanhanget! Någon sa till mig en gång att jag skulle ta cellgifter för att "få vara med". Jo, det är klart att jag egentligen vill, men vilken kvalitet har jag på livet och tillvaron?!!! Det är inte cellgifterna i sig som orsakar mitt tillstånd just nu, utan sjukdomen i sig och alla konsekvenser av den. Det suger verkligen! Det var inte så här jag ville ha mitt liv! Det var ju tänkt att jag och Jock tillsammans med Emelie skulle få och ha det bra nu. Att kunna njuta av livet och tillvaron. Att ge Emelie det hon behöver, att finnas där, stötta, uppmuntra....coacha henne in i vuxenlivet. Det var meningen att vi skulle fixa huset så att vi får det bra, att få så som vi vill ha det. I vårt paradis ❤️ Vi skulle plöja ner pengar i boendet så att vi får det som vi vill och sen skulle vi resa! Det var ju tänkt att jag skulle engagera mig i mina barnbarn! Att skämma bort dem lite, att tillbringa tid med dem....göra roliga saker som man gör med en mormor.

Istället kretsar livet kring behandlingar, buktappning, orkeslöshet, planering av begravning och tankar på döden.....smärta....fysisk, psykisk och känslomässigt.....att göra klart och förbereda för vad som komma skall. Det gör så ont! Och det känns så tungt allting. Ingen livsenergi, bara överlevnad. Det är skillnad på att LEVA och att ÖVERLEVA.

Jag skulle vilja leva i nuet! Jag skulle vilja leva här och nu, ta tillvara på det jag har omkring mig. Vara glad och tacksam för att jag är här, att jag kan krama dem jag älskar. Att jag orkar åka till Hälla med mamma. Att jag ska få fira jul med alla mina nära och kära. Jag vill njuta av varje gång jag har förmånen att få vara tillsammans med och kunna kram mina barn och barnbarn. Jag borde väl vara glad och tacksam för allt det här. Jag VILL verkligen känna så men det gör bara ont. Tanken att jag inte ska vara med dem, följa dem, stötta och krama dem, gör så ont! Jag MÅSTE komma ur detta destruktiva vemod! Men hur? Jag har inget recept på det 😩.

NOTE TO SELF:
Skärp dig nu, Carina! Du är dina tankar! Du styr över hur du tänker! Omprogramera dig nu och se till att LEVA så länge du kan! Njut av dagen. FÅNGA dagen och ta till vara på livets goda stunder!!! Pronto! Kapich! Basta!  ❤️🙏❤️

💫 "Gud, ge mig sinnesro 💫

Att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan

💫 Och förstånd att inse skillnaden" 💫