Det fortsatta läget

I går efter att jag blev riktigt sur på sköterskan så vände hon ju på klacken och gick. Hon skickade sedan in en annan sköterska till mig och hon har undvikit mig hela dagen idag med. När jag kom in i sköterskerummet vände hon bort huvudet när hon fick se mig. Så jäkla oprofessionellt! Hur som helst, jag kommer inte att lägga mer energi på den människan förrän jag är klar här, då ska jag göra en anmälan och inte bara kring det utan om andra saker också. Eller så struntar jag i det.....jag har annat att lägga energi på känner jag samtidigt som jag tycker att vården är under all kritik och om de inte får klagomål finns det heller ingen förändringsmöjlighet.....

EKG visade inget i alla fall och inte de efterföljande blodproverna heller. Så det är jätteskönt att veta att det inte är hjärtat som spökar. Och med största sannolikhet handlar det om vätskan, som trycker undan organen. Idag när jag hade ätit lunch hände samma sak igen, att jag fick kraftiga bröstsmärtor och spännband över bröstet. Fick både morfintablett och spruta och det släppte en stund men kom snart tillbaks. Fick starkare morfinspruta och sen var jag däckad ett par timmar. Men det är nog första gången på länge jag var helt smärtfri!

Läkaren som skrev in mig i fredags hade jouren idag. Han var in och klämde på magen. Jag påtalade att läkaren igår sagt att de skulle ta prover från vätskan, vilket inte blivit gjort. Jag talade också om att läkaren igår sagt att katetern skulle spolas, vilket heller inte blivit gjort. Detta lovade sköterskan också att göra i går kväll, vilket hon inte gjorde. Han lovade ordna med detta sa han. Han ville också höja grundmedicineringen av morfinet, både långtidsverkande och vidbehovsmedicinen. Jag är generellt sett emot att äta morfin men nu struntar jag i allt sånt. Jag tar det jag får bara jag blir smärtfri. Orkar inte ha ont längre och spar inte på krutet alls. När läkaren var här så tog jag upp händelsen i går med kramperna i bröstet och frågade vad han tänkte om det. Han tyckte att sköterskan hade agerat korrekt. Det var inte typiska symtom för hjärtinfarkt eller lungemboli sa han och med tanke på grundproblemet, att jag har vätska i buken tyckte han inte alls att det var en felaktig bedömning. Någon rutin för hur de agerar vid bröstsmärta har de inte sa han. Han höll sköterskan bakom ryggen, det var väl inte helt oväntat. Han tyckte att det som var mest väsentligt var att jag hade fått smärtlindring. Jo, det var ju samma läkare som i fredags, som ville stoppa i mig mer och mer morfin för att ta bort symtomen utan att bry sig ett skit om varför jag hade ont. Hur som helst, så hade både han och sköterskan rätt, det handlade inte om hjärtat utan om vätskan. Det kom ju som ett brev på posten när jag efter lunchen fick samma "anfall" igen. Men som sagt, JAG tycker det är rätt skönt att veta att det inte är pumpen som bråkar när anfallen kommer.

I går vid lunchtid sa läkaren jag träffade då att katetern skulle spolas, eftersom det slutat rinna och bukvätskan fanns uppenbarligen kvar och fylldes på. Ingenting hände på hela dagen igår. I dag har jag sagt till flera gånger och varje gång har den jag sagt till att hon ska prata med sköterskan. Ingenting har hänt. Nu kan magen inte spännas ut mer "utåt" så nu blir jag bredare i stället. Jag ser grotesk ut. Bålen är som fyrkantig, jämntjock hela vägen från armhålorna ner till höfterna. Knäna är lika tjocka som låren, fötterna är som klumpar och jag blir andfådd så fort jag rör på mig.
Det är jättejobbigt att vara uppe och gå. Det är smärtsamt med all denna vätska och kroppen jobbar för högtryck. Nu ikväll sa jag till igen om spolning och den här gången kom sköterskan och skulle spola! Halleluja! Det gick inte att spola, för slangen var helt igensatt. Hon drog ut massor med blodiga slamsor från slangen som korkat igen. Det var dessutom en knix på slangen vid instickshålet. När hon fått bort slamsorna och rätat ut slangen rann det på direkt. TVÅ jävla dagar har jag gått med detta utan att ha fått hjälp! Det tog fem minuter att åtgärda. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta? Jag befinner mig på ett stort sjukhus i Sverige 2017 och jag blir mörkrädd rent ut sagt. Hur kan det få vara så här? Det känns som att jag ligger här för förvaring. Finns det ens någon planering för vilken vård jag ska ha? Kommunicerar de med varandra? Vet någon av dem varför jag är här? Jag vet det inte i alla fall. Det enda jag får hjälp med är smärtlindring. Det är inte så bara och den är jag tacksam för men jag trodde att syftet var att jag skulle få hjälp så att jag ska kunna åka hem! Om en läkare bedömer att katetern ska spolas, varför tar det TVÅ dagar innan det görs? Varför undrar ingen över att bukvätskan fylls på i buken, men inte rinner ut i katetern? Om en läkare bedömer att det ska tas prover från vätskan, varför tar det två dagar innan det görs? Jag blir så jävla ledsen rent ut sagt. Och jag är samtidigt glad och tacksam över att jag är så pass med, så att jag kan bevaka mina egna intressen.

Min avsikt är INTE att klaga och gnälla över vården för att det är roligt och jag LETAR inte fel på något sätt. Jag har varit och är kritisk till stora delar av sjukvården men min grundinställning har ändå varit att vi i Sverige har en sjukvård att vara stolt över. Framför allt specialistsjukvården. Den bilden är förändrad om jag säger så. Frågan är vart den felande länken är? Ja, det är inte mitt bekymmer och det tänker jag inte ens fundera över men jag vill absolut inte vara i deras händer. Det är också skrämmande att jag vid flera tillfällen under de här dagarna har varit riktigt ledsen, vilket ingen som kommit in i mitt rum kunnat undgå att se, och ingen har vid något enda tillfälle pratat med mig om hur jag mår. Jag är förvarad här, ingenting annat.

Usch vad jag känner mig missnöjd och kritisk. Men jag vill påtala att det även jobbar underbara människor här, som gör sitt yttersta för att ge service och omvårdnad. Men även dem är tyvärr inberäknade i att inte med ett ord intressera sig för hur jag mår. MORFIN, är svaret på alla problem på det här stället. Tragiskt, men sant.

Efter att det runnit på en stund i katetern är det återigen stopp. Jag känner mig inte så frestad att ringa efter dem och be dem spola igen, men jag får göra det. Ska be om morfin också, så blir dom glada :-)

Det här med morfin är också ett kapitel för sig. Som jag sa så vill jag inte ta medicin över huvud taget, men inser ju att jag måste. Men det skrämmer mig så in i förbenat. Så många med cancer har försvunnit snabbt när morfindoserna ökar. Morfinet sliter på kroppen. Nej, det är inte bara överdoser som tar livet av folk, höga doser morfin kör slut på kroppen i längden. Många vittnar om att anhöriga gått bort av morfinet, att kroppen inte orkar i längden. Jag vill bort från det här så snabbt som möjligt och då måste jag få bort vätskan. Vätska = smärta = morfin = kollaps

I morgon får vi se vad som händer och vad de säger på ronden. Får se om jag får behandling eller inte.....hoppas det. Skulle gärna ta dubbel- eller trippelbehandling nu så den här förbenade vätskan försvinner!

Nu ska sköterskan spola!!! Hoppas kunna sova sen. Ta hand om er där ute <3 p="">