Resultat av operationen

Som jag skrev i tidigare inlägg gick själva operationen bra, utan några komplikationer. Senare på kvällen kom läkaren till mig och berättade vad han hade gjort. Urologen hade mycket riktigt varit där och satt in en stent, eller slang, i urinledaren mellan njuren och urinblåsan och det hade gått bra. Det hade inte alls varit så trångt som de trott och läkaren sa att detta ingrepp blev något av profylax, dvs förebyggande åtgärd. Men nu är den på plats. Det jag inte visste innan är att denna sten ska bytas ut var fjärde månad. Det känns inget vidare måste jag säga. Jag trodde den sattes och sen satt den där. Men den slaggas igen av urinsalter och annat och måste alltså bytas ut men jämna mellan rum. Hur detta sker är en annan fråga. Jag vet att jag inte får sova vid ingreppet. Efter operationen har det kommit en hel del blod från urinledaren och mina blodvärden har sjunkit. Inte allvarligt men det verkar inte vilja ge sig. Läkaren säger att detta inte är något ovanligt så jag får lita på det.

Äggstockarna är borta och de tumörer som satt på dem. På vänster äggstock hade jag en stor cysta som läkaren inte kan säga säkert om den innehöll cancertumörer. Dock finns det en misstanke om att den innehöll den saknade njuren! Det är inte bekräftat men det kan alltså vara så att den njure jag saknar under tiden den tillverkades i fosterstadiet, hamnade lite galen kan man ju säga. Ja, det är ivägskickat på analys så jag får veta sen vad den innehöll. Klart var i alla fall att det var cancertumörer på båda äggstockarna, där fanns inga tveksamheter enligt läkaren. Så det är skönt att de är borta. Oavsett så tänker jag att kroppen nu har två tumörer mindre att jobba med, vilket borde vara en fördel för fortsatt läkning.

Tanken var ju att läkaren skulle operera bort en "fettkappa" man ha över buken. Min kappa var dock så liten, kort och tunn och han såg ingen vinning i att ta bort den. Det hade inneburit att han hade fått öppna upp buken hela vägen upp till mellangärdet och han tyckte inte det var försvarbart i förhållande till resultatet. Så den är alltså kvar intakt. Varför min var så liten kunde han inte säga, annat än att vi alla är olika. Så jag nöjer mig med det.

Sen var det detta med bukhinnan. Det har ju funnits misstanke om att jag har små blåsor på bukhinnan som orsaker bukvätska, och nu är det bekräftat. Han beskrev det som att man hade tagit en näve risgryn och strösslat över bukhinnan, så mycket knottror var det. Hundratals små knottror som är mellan 0,5 - 1 mm stora. Att de inte synt på röntgen är för att det är så små. Men, dessa är cancer och det som orsakar vätskan i buken. Om man ska hitta något positivt att säga om det så såg han även att flera av blåsorna var läkta, vilket innebär att de svarar på cellgifter. Min tes är ju att när jag fick ascites första gången och fick cellgifter så försvann ju vätskan och förmodligen skedde en läkning då. Nu när de kommit tillbaks biter inte samma cellgifter på dessa. Läkaren sa att det finns andra sorter, och inte bara cellgifter heller utan även andra läkemedel som kan avhjälpa problemet.

I går kändes det ändå ok och idag känns det skit. Idag känner jag mig ledsen och uppgiven, gråter titt som tätt och undrar om jag verkligen orkar fortsätta kämpa. I morse när ronden skulle komma var den inte "min" läkare utan den andre, som jag inte har så mycket till övers för. Det blev jag besviken över för jag föredrar min läkare och hade velat ställa frågor. Nu gick mötet med den andra läkaren bra ändå men som väntat kunde han inte riktigt svara på mina frågor. Han gjorde ett ultraljud på magen för att se om det fyllts på vätska vilket var minimalt. Det kändes bra men tanke på att jag hade känslan av att det fylldes på igen. Han har också skickat en remiss till röntgen för att sätta in en permanent kateter så att jag ska slippa stickas varje buktappning. Men en permanent kateter kan jag sköta den själv i princip och den är knappt synlig.

Så på eftermiddagen dyker "min" läkare upp. Jag började böla så fort jag såg honom och han bara log och sa att det var en vanlig reaktion. Dag ett är man oftast glad och uppåt och tacksam för att man överlevt operationen och dag två har allting sjunkit in och man gråter. Han var dock vid gott mod och gav mig lite hopp. Han tyckte det var tidiga att sätta in en permanent kateter utan tycker att nu ska jag först och främst läka från operationen. " Låt mig sen och Birgit hjälpa dig" sa han. Han tänker att det finns läkemedel som ska kunna få bort bukvätskan och det måste inte nödvändigtvis vara cellgifter. Det känns bra. Jag kände mig lite mer bättre till mods när han hade varit här. Han inger ett sånt lugn, en sån kunskap och professionalitet så det liknar ingenting! Alla läkare borde vara som han.

Jag frågade vad konsekvenserna blir av alla dessa buktappningar i längden. Det som händer är ju att vid varje tappningstillfälle förlorar kroppen ämnen som den behöver vilket dränerar kroppen på energi. Kroppen återhämtar detta men sker tappningarna ofta har den ju kortare tid för återhämtning. Sen är det vanligt att man får svårt att äta, vilket gör att kroppen inte får tillräckligt med näring, vilket ytterligare dränerar energin. Så summa summarum är konsekvenserna av bukvätska och tappningar att kroppen blir svagare och svagare.

Ja, så ser det ut. Jag hade definitivt hoppats på andra besked efter operationen men nu känns det ändå som att det kan finnas en chans att bli av med vätskan. Det är ju bara den som ställer till det för tillfället. Jag behöver lägga upp en plan, en strategi för hur jag ska boosta kroppen maximalt och få i mig så mycket näring det bara går. Kruxet är ju att jag inte har vare sig matlust, förmåga att äta eller ork att göra alla dessa juicer och smoothies. Men på något sätt ska det gå, det måste det ju göra.