Ett år har gått

nu är det ganska precis ett år sen jag fick veta att jag hade cancer igen. Ett helt år har gått! Det känns overkligt! Tänk vilken resa det varit. Och att jag mår som jag gör idag trodde jag inte att jag skulle göra för ett år sen.

Den 22 juli 2015 vaknade jag mitt i natten av att jag fick plötsliga,  kraftiga smärtor i ryggen. Det kändes som en kniv vreds om i ryggen. Det satt i en vecka och till slut åkte jag till akuten. Och då började denna resa....

Först fick jag besked att jag hade en inflammation omkring bukspottkörteln och att det var det som orsakade smärtan. Det tog dom tillbaks sen och vad som verkligen orsakade de där krampartade anfallen vet jag inte än idag. Jag har inga tumörer i det området där kramperna var och den smärtan har inte kommit tillbaks en enda gång sen dess. Mycket märkligt, men så är det. Det var väl kroppens sätt att tala om att nåt var väldigt, väldigt fel.

Tiden efter beskedet, att jag hade spridd bröstcancer känns som en overklig mardröm. Jag minns att det kändes som att jag var i en mardröm dygnet runt. Jag grät, grät och grät. Jag planerade min begravning, planerade avsked till mina anhöriga. Och så grät jag lite till. Jag ville lägga mig i fosterställning och bara skrika rakt ut. Det gjorde jag också ibland..... Fy vilken tid det var! Jag levde i en konstant känsla av overklighet, ett mörker, helt utan hopp om en framtid.

Jag minns att jag sökte mycket på internet om överlevnadsstatistik. Läkaren vägrade att uttala sig om tid, om jag hade ett par år, eller möjligtvis fem år kvar...så jag googlade. Jag hittade nån tidsaspekt, att  medellivslängden var ca 18 månader för metastaser i levern. Det var ingen uppmuntrande läsning. Och min läkare pratade om palliativ vård = vård i livets slutskede. Det var så overkligt så det går inte att med ord beskriva det.

Så hittade jag sidor på internet, av ren slump, om människor som påstog att spridd cancer inte alls måste innebära döden. Först bläddrade jag bara förbi och tänkte att det är i USA och där tror dom på vad som helst. Jag trodde inte på det och var inte intresserad av att veta mer. DÅ var mitt enda fokus att jag ville komma igång med cellgifter och strålning så snabbt som möjligt. Jag åt morfin och var susig och ville mest ligga och halvsova i soffan. Men av någon anledning började jag läsa artiklar om folk som överlevt med hjälp av alternativa metoder. Jag hittade en e-bok, "Mot alla odds", tror jag den heter, och den började ge mig lite, lite hopp. Så sprang jag på Kerstin och hennes historia. En svensk kvinna! Som botat sig sjäkv från cancer. Inte spridd bröstcancer, men ändå! Jag hittade en sida som var flera år gammal men det fanns en mailadress till Kerstin. Jag chansade och skrev till henne och jag fick svar! DET, den kontakten, gjorde att jag ville veta mer och mer och ju mer jag sökte, ju mer öppnade sig en helt ny värld. Det är helt makalöst fantastiskt! Och allt detta, all denna kunskap har funnits hela tiden, jag har bara inte känt till den. Jag har fullständigt litat på sjukvården! Jag har förlitat mig på forskning, på läkare och sett dem som överheten, proffs, och jag har inte ifrågasatt sjukvården på det sätt jag kanske gör idag.

Ibörjan kände jag mig lite hoppfull och mycket skeptisk. Idag känner jag mig mycket hoppfull och lite skeptisk. Jag har fortfarande lite svårt för att till 100% tro på att jag ska och kan bli frisk. Jag brukar tänka att jag vågar tro att jag köper mig några fler år, det är gott nog. MEN innerst inne vill jag ju bli frisk! Helt frisk. Det vågar jag dock inte tro på fullt ut. Det finns alternativare som är sååååå övertygade om att det är fullt möjligt och jag önskar så att jag kunde känna denna övertygelse. Över 40 års hjärntvättning att den traditionella sjukvården är den rätta och enda vården ändrar man inte bara så där 😊. Jag vill ha bevis, bevis och åter bevis för att tro fullt ut. Jag skulle vilja våga tro fullt ut och det finns dom som säger att det är först då som fullständig läkning kan ske.

Det jag vet helt säkert är att jag rent fysiskt mår mycket bättre idag än jag gjort på många år. Kanske någonsin till och med. Psykiskt är det en berg- och dalbana, då jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, oro och ångest. Men jag har idag hittat ett annat lugn ändå. Jag har inte dödsångest på samma sätt som tidigare. Jag känner mig rätt lugn över tanken att det kan bli så, att jag inte lever så länge till. Jag får inte panik av tanken längre och jag är inte rädd! Men jag vill leva. Jag VILL finnas kvar, jag vill se mina barn och barnbarn i många år till. Det är mycket kvar som jag vill uppleva och uppnå. Jag är inte klar här ännu. Men om det skulle bli så att kroppen börjar spjärna emot och ge upp, ja då får jag ställa in mig på det och göra det allea bästa av tiden jag har kvar. Det känns skönt att känna och tänka så, att inte vara paniskt rädd.

Jag är helt säker på att jag mår mycket, mycket bättre idag, både psykiskt och fysiskt än vad jag gjort om jag tagit cellgifter. Jag känner mig så övertygad om att det valet jag gjorde, att avbryta behandlingen, var det bästa jag kunde göra. Jag tvekar inte en enda sekund på det. Jag lever hellre den tid jag har kvar att må bra, även om den nu skulle bli kortare. Det måendet, både fysiskt oxh psykiskt, som cellgifter skulle innebära för mig, är jag hellre utan även om det innebär kortare tid kvar. Jag har fått cellgifter förut och jag vet hur jag mådde då och det var inget liv, ingen livskvalitet och det kan jag vara utan. Någon sa till mig att, " ja, men du får ju ändå vara med! Och de dina får ha dig kvar en stund till". Ja det stämmer, men jag vill inte vara kvar och må skit konstant! Och jag tror inte att de mina skulle vilja att jag fanns kvar bara för att, om jag inte har någon livskvalitet.

Jag säger inte att jag aldrig kommer att ta cellgifter men just nu känns det sååååå långt bort! Ja faktiskt helt uteslutet, men man ska aldrig säga aldrig.

Nu ska jag krypa ner i min säng och försöka få min skönhetssömn 😊 Önskar er en god natt ❤️