Ingen propp men trista besked

Jocke och jag åkte till sjukhuset på morgonen. Började på akutröntgen och gjorde ett ultraljud på benet. Läkaren kunde inte se någon propp så den diagnosen föll. Vi gick vidare till kvinnokliniken och träffade min hjälte, Kaj 😂. Han fick min senaste hälsouppdatering och itifrån att jag haft smärtor och kramp i bröstet gjorde han ett ultraljud över hjärtat för att se om jag hade vätska i hjärtsäcken, vilket jag inte hade. Han tittade även på buken och lungorna. Det var tomt i den vänstra men 6-8 dl i den högra, precis som tidigare. Han tyckte inte att vi skulle ta bort vätskan idag då jag inte har några bekymmer av den. Han tittade även på buken och inte heller den innehåller vätska. Varför är magen då så svullen och stenhård???

Enligt Kaj är det sjukdomen som breder ut sig. Cancercellerna växer och ställer till det i tarmarna så det troligtvis inte finns något passage kvar alls. Det innebär att den vätska tarmarna själva producerar inte rinner undan utan blir kvar och spänner ut tarmarna. Över tarmarna ligger cancercellerna och det är dem jag känner på magen som stenhårda.

Detta går inte att operera och inte medicinera. Det är bara att vänta och se vilken utveckling det blir. Jag blir mycket fundersam över vad som kommer att hända med tarmarna. Vätskan dom kommer att fortsätta samlas där, vad orsakar den? Ökad smärta sa Kaj, och den kan medicineras bort. Men själva vätskan? Antingen går ju tarmarna sönder eller så är de så elastiska att jag kommer att få en enorm buk! Det oroar mig som attan det här! Jag frågade Kaj när vi var där men jag tyckte inte jag fick något svar, eller så tog jag inte in. Men Jocke fick ingen rätsida på det han heller så..... jag bad sköterskan ta med frågan till läkaren Birgitta för att se om hon har nåt bra svar. Någon före mig borde väl ha varit med om det här kan jag tycka.

Ja, besök i Västerås börjar få sämre vibrationer numera. Det tillstöter något mindre roligt hela tiden 😢. Att det skulle börja gå åt det här hållet har jag ju vetat men inte så snart. Jag trodde att jag skulle komma igång mer nu när jag kom hem. Jag trodde jag skulle få några veckor för att bara umgås med dem jag älskar. All den här smärtan har jag i min enfald trott varit tillfällig och att den skulle gå tillbaks av sig själv. Naiva tankar kanske, men det var det jag gick in i när jag kom hem. Nu inser jag att det inte är så. Det går åt fel håll helt enkelt och det finns inte mycket mer än smärtlindring att
”behandla med”.

Idag ska jag iallafall försöka njuta av dagen. Det ska bli kanonväder och jag hoppas kunna sitta ute i solen lite. Kanske knata på grusvägen en liten stund. I eftermiddag kommer mor, far, bror och Kajsa och käkar lite mat. Det ska bli trevligt.

Hoppas ni får en bra dag ♥️