Underbara timmar

Idag kom Jocke till mig tidigt. Sandra och Niklas kom på förmiddagen och vi hade några fina timmar tillsammans. Njuter så mycket av att ha dem jag älskar omkring mig ♥️♥️♥️. Läkaren Carl Werner var in till mig på fm och jag pratade med honom om vad jag kan/bör äta. Han menade att jag ska äta det jag är sugen på, oavsett vad det är. Tänk på att äta långsamt, små tuggor, tugga väl osv, och känn efter vad som funkar. Det värsta som kan hända är att du kräks, menade han. Ja men då så! Då testar vi! Jocke hade med sig matlåda så jag dök ner i den 😂. Spagetti och köttbullar med ketchup och parmesanost. Det var riktigt gott! Riktigt finskuret och jag tuggade väl. Det gick hur bra som helst 😊. Jag kräktes förvisso ett par timmar senare men det är ju inte alls säkert att det har med maten att göra.

Jag och Jocke gick ut i parken här utanför sjukhuset. Han packade in mig väl i kläder och filt i rullstol och sen gick vi ut! Det var så skönt att komma ut i solen att tårarna började rinna. Så otroligt underbart!!! Vi gick omkring i parken en stund, njöt av frisk luft, sol och värme. Nere vid dammarna gick vi ut på en brygga och satte oss en stund. Vi hade en så mysig och fin stund ♥️. Vi pratade djupa saker, sorg, minnen, kärlek. Vi skrattade och grät och situationen bara dränkte mig i en blandad känsla av stark lycka och bottenlös sorg. En avgrundsdjup sorg över att behöva lämna denna man som som gett mig så oerhört mycket i livet. Så mycket kärlek, omtanke, omsorg, lycka och glädje. Visst har det varit slitningar och påfrestningar genom åren men det är ingenting jämfört med allt gott vi har delat ♥️. Jag önskar att alla skulle få uppleva den kärlek jag fått, den är fullkomligt ovärderlig!

Sorgen över att behöva lämna alla jag älskar och som betyder så mycket för mig, blev så påtaglig där ute på bryggan. Det var som att det för första gången verkligen gick in i hjärtat och fick mig att inse att det här faktiskt händer.

Sjukdom och behandlingar börjar ta ut sin rätt och slitningarna i kropp och själ börjar ge sig uttryck. Kroppen är sliten. Den är enormt trött. Jag får nu konstgjord andning genom mediciner som håller mig där jag är. Hur länge medicinerna kommer att hjälpa vet ingen men förloppet går fort enligt läkarna. Jag börjar känna att tiden är knapp, väldigt knapp.

Jag ska ägna den tid jag har kvar till att vara bland mina nära och kära. Att vara tillsammans med dem jag älskar högst av allt, betyder allra mest. En högsta önskan är att omge mig med alla dessa underbara själar och fokusera på kärlek, smärtfrihet och värdighet.

En underbar eftermiddag i stadsparken i Sala. Kvalitetstid med min underbara, trygga och enastående man ♥️♥️♥️