Ett kapitel om drän

Mådde pyton nästan hels dagen igår. Kräktes och mådde illa, kunde inte dricka eller äta. Från den ens sekunden till en annan rusade sköterskorna in och sa att transportören var här och skulle ta mig till röntgen. Vilken röntgen? Ingen visste. Jag blev livrädd att dom skulle sätta in ett permanent drän för ascitesen, för det görs på röntgen. För ett sånt ingrepp vill jag vara förberedd och premedicinerad då jag är livrädd. Nu visade det sig att de bara skulle titta med ultraljud hur mycket vätska jag har och hur det ser ut. Det finns en del vätska men buken har skapat som fack med skiljeväggar och därför skulle jag inte bli hjälpt av ett sånt dränage. När läkaren fick veta att vätskan dessutom minskat i volym tänkte hon att dränage inte är aktuellt. 

När jag kom till avd igen kräktes jag rejält och fick illamåendemediciner. Mådde betydligt bättre. Rätt var det var kom Emelie in på rummet 😊. Hon hade tagit tåget till Västerås och nu var både hon och Jocke här ♥️. De stannade en timme och det var en supertrevlig, mysig och energigivande stund! ❤️❤️❤️

Det finns en sjuksköterska här som jag har dubbla känslor kring. Hon far fram som ett yrväder, pratar högt och gällt, pratar på både in- och utandning och har mycket bestämda åsikter. Ibland står hon och sliter sitt hår för att hon är förvirrad och säger att hon inte kan vara på flera ställen samtidigt. Ja, lite hysterisk ibland kan man säga. Skäller gör hon också. Jag larmade på klockan för att jag ville ha något mot illamående och då fick jag en harang om läget på huvudändan och bla bla bla. Hon malde på länge och väl och jag kände mig som 7 år 😏.  Men, hon är kompetent! ”Den bästa syrran du kan hitta”, sa en annan sköterska. Så jag nöjde mig med det 😊. Så igår skulle hon ta bort mitt bukdrän som suttit en vecka. 

Jag var livrädd att den vuxit fast och att det skulle göra ont. Jag fick lugnande och smärtlindring innan. Hon ville börja innan läkemedlen börjat verka och jag sa till att jag känner inget av medicinerna. -jag lovar att du inte känner något, jag har gjort det här så många gånger och jag är duktig på det här! Jag talade om att jag är rädd och vill att hon respekterar det. - självklart säger hon. 

Så börjar hon slita i tejpen och var inte det minsta försiktig. Så gick hon loss med slangen och sa åt mig att räkna till tio. Hon ryckte i slangen ungefär som man försöker dra i gång en gräsklippare med snöre. (Något överdrivet men det kändes så)  Slangen hade fastnat och människan SLITER! Hon fick ge upp för den satt för hårt. - du ska få morfin, så mycket morfin jag nånsin kan ge dig, så försöker vi igen sen.  Det där sen bävade jag för, var jätterädd 😱😢. Hon gav mig morfin 17:30 och kl 19:40 frågade jag om hon inte skulle göra klart. Jag har inte ett spår av minne att hon dragit dränet, så hon knockade mig rejält med elefantdosen.  Fy fan vilken pärs det var. Att allting ska behöva göra så förbannat ont hela tiden! 

Idag ska katetern tas bort. Det har jag gjort förut och det kändes knappt. På måndag får jag en ny venport. Det låter så bra att jag blir ciderad (näst intill sövd) men vis av erfarenhet vet jag ju att det inte blir så eftersom jag kräks. Det var så när jag tog bort och satte dit slangen i halsen iallafall. Jag fick dock tillräckligt med smärtlindring, lugnande och lokalbedövning för att inte känna någonting och hoppas på samma sak nu. 

Den här morgonen startade med kräkningar. Skulle vara så trevligt om den inte fortsätter så! 

Ha en bra dag ❤️❤️❤️