Buktappning

Igår fm ringde läkaren för ah-teamet, Birgitta. Hon hade varit i kontakt med Kaj på kvinnokliniken och fått besked att jag kan komma upp när jag vill så tar han mig när han får tid. Jag tog upp med Birgitta frågan om inläggning eller ej. Det vänder ju aldrig, varför blir jag inte bättre? Ska jag bara fortsätta få dropp och så är det bra så? Feber i över en vecka? Vad beror det på? Jag påtalade att det känns som att jag bara ligger här och får dropp och att det är ”ok”. Läkaren kunde i princip inte svara på nånting men sa att hon skulle försöka få tag på Birgit på onkologen och rådgöra med henne. Under tiden hon gjorde det hann jag prata både med Jocke och med ah-teamet som kom. Vi resonerade fram och tillbaks och jag kom väl fram till att om jag inte kan få någon annan hjälp på sjukhuset kan jag lika gärna vara hemma. Det är hur som helst mycket skönare att vara hemma. Jag sa det till sköterskan som var här och hon höll med. ”Var där du känner dig mest trygg” sa hon. Trygg på olika sätt. Jag är ju inte otrygg på sjukhuset men jag känner mig helt klart trygg med att vara hemma sa jag. OCH, ni är ju här och ni ser ju om jag behöver in på sjukhus. Då svarar hon ” ja men många väljer ju att dö hemma”.

Är det så dom tänker? Att jag väntar på att dö? Det blev som ett slag i ansiktet. Jag är såklart inte omedveten om att jag kan vara i en ”sistaskedetfas”, men det där blev så påtagligt, burdust på något sätt. Och oväntat. Är det så, att man inom sjukvården pratar om mig i de termerna, att det snart är slut? Vad olustigt det känns, om det är så, även om det nu skulle vara sant.

Hur som helst så ringde läkare upp igen och hon hade jobbat hårt för att få tag i Birgit och ansvarig för vårdavdelningen. Hon hade inte lyckats nå Birgit men hon hade lyckats få dem att reservera en plats åt mig. Jag talade om hur jag och Jocke och personal resonerat och att jag hellre är hemma om det inte är så att sjukvården bedömer att jag bör vara inlagd. Jag hörde ingen suck, men jag är säker på att hon tänkte en stor lång suuuuuuck! Krångliga patient som inte vet vad hon vill 😂, typ.  Vi kom överens om att jag åker upp för buktappning och att vi hörs av senare.

Sagt och gjort. 13:45 var jag på avdelningen. 13:55 satt slangen på plats! Kl 15 hade det runnit ut 4 liter! Helt otroligt. Läkaren, Kaj, tyckte inte det fanns skäl till inläggning. Han är inte förvånad och inte speciellt bekymrad över min hälsostatus. Det var väntat med tanke på hur det ser ut. Det måste få ta någon eller ett par veckor till innan jag börjar känna mig piggare, menade han. Då litar jag på det. Jag sa ifrån mig vårdplatsen på avd 80 och åkte hem.

Hade frossa och riktigt ont i magen när vi kom hem. Bäddade ner mig under täcket och ett gäng filtar, tittade på farmen och sen sov jag. De kom hit och satte ett näringsdropp också på kvällen. Det kändes att jag varit utan några timmar, för magen fullkomligt skrek efter mat.

Natten har varit som vanligt, sover gott men springer på toa ca varannan timme. Skulle verkligen önska att jag kunde få i mig något att äta idag. Ska försöka med lite havregrynsgröt och havremjölk som Helen gjorde åt mig när hon var här.

Ha en bra dag och njut av tillvaron allt vad ni kan ❤️