Oro Och sorg

Mår inte alls bra just nu. Oron gnager i mig kring njuren och den här förbenade bukvätskan. Jag tänker att det kanske hör ihop? Ingen aning, men målar fan på väggen. Är rädd att cellgifterna förstör njuren så att den förlorar sin funktion och att det är början på det som orsakar Ascites nu. Att cellgifterna bryter ner mina inre organ är jag fullt medveten om, men nu känns det så påtagligt. Fast jag vet ju inte säkert heller att det är så, att njuren håller på att lägga av.

Mina älskade tjejer säger att dom självklart donerar en njure till mig om jag behöver. Jag är så tacksam för att dom tänker så, men frågan är absolut inte självklar för mig. Det är många aspekter kring det, om deras egen hälsa och framtida eventualiteter. Och, jag undrar ju hur sjukvården skulle ställa sig! Skulle man kosta på och göra sig besväret att genomföra en organdonation för en människa som har kroppen full i cancer? Är det ens försvarbart? Och skulle min kropp orka med det?

Nu känns det tungt igen. Jättetungt. Hamnar i moll-läge och tänker de svartaste tankarna. Ibland känns det som det får gå som det vill. Jag orkar inte kämpa. Jag orkar inte kriga hela tiden och bara få bakslag. Och ibland är det självklart att jag ska kämpa till sista andetaget. Det finns alltid hopp! Så länge det finns liv, finns det hopp. Men hopp om vadå?

Har nog aldrig känt mig så ensam som jag gör nu. Fast Jocke finns vid min sida hela tiden är det svårt att dela alla tankar och känslor. Och det blir påtagligt ensamt, smärtsamt och tungt ibland. Jag inser också att jag ÄR ensam (förutom Jocke) och det gör också ont! Det här med relationer, närhet, samhörighet och tillhörighet blir tankar och känslor som tränger sig på och det gör riktigt ont ibland. När tankarna kommer kring vad den här sjukdomen innebär, vad som komma skall och att den bistra verkligheten gör sig påmind genom komplikationer, ja då kommer de mörka tankarna. Jag går ner i källaren och blir sittandes där. Och då kommer även tankarna om relationer..... om vad som är viktigt. Hur olika vi alla är i hur vi tänker, agerar och prioriterar. Utan att kasta någon skugga på någon, vare sig på andra eller på mig själv, så kan jag bara konstatera att jag önskar att det vore annorlunda.

Jag känner en stor sorg över hur det är. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig riktigt. Jag behöver ta mig upp ur källaren snart. Det är jävligt ohälsosamt att vara där för länge. Det drar, det är fuktigt, mörkt och kallt och så jävla ensamt och sorgset. Jag behöver nog hjälp upp....

Livet. Det går upp.....och sen går det ner. Och så går det upp igen.... det är väl så livet är. Men nu har det gått neråt lite för länge. Och lite för mycket. Nu skulle jag verkligen behöva en annan riktning, om än bara lite 🙏