Kur 3 dos 3

Vilket innebär att jag fått totalt nio doser sammanlagt sen jag startade nu under hösten. Biverkningarna förväntas inte avta i takt med stigande antal, utan snarare tvärt om. Vi pratade om det, jag och sköterskan i dag när jag berättade om mina krypningar. Hon trodde absolut att det handlar om biverkningar och ville rapportera detta till min läkare för ev dosjustering. Överföringen mellan nervcellerna börjar ta stryk. Tänker på hur det påverkar alla mina inre organ 😢. Lever, njurar, binjurar, bukspottkörtel, tarmar och matsmältning, hjärna.....ja alla organ som är viktiga för överlevnad tar ju stryk av varenda cellgiftsdroppe som tillförs min kropp. Till slut kommer det att bli bristande funktioner i dem och tillslut kommer de att säga tack och gonatt. Det är så det är och det vet jag allt för väl. Det känns därför så fruktansvärt surt att fortsätta med detta. Jag vet ju att det kroppen behöver är att stärkas, inte brytas ner. Men jag måste välja mellan pest eller kolera känns det som. Att välja bort cellgifter medför bukvätska och allt det för med sig med morfin och annat som bryter ner mig. Att få bukvätska och ödem igen är ju absolut inget jag vill. Det tar bort så gott som all livskvalitet och glädje. Det innebär bara bedrövelse, smärts och ett starkt lidande för både mig och anhöriga. Cellgifterna ser till att förloppet bromsas för tillfället men i längden bryter de ner mig, sakta men säkert. Och det är så, att de kommer att sluta fungera så småning om. När vet ingen. Det kan hända i morgon eller om två år.

Just nu känner jag att jag måste välja cellgifter, jag orkar inget annat. Hur det än är så mår jag bättre med cellgifter än med bukvätska. Men vetskapen om vad det ställer till med är inte så angenäm. Jag vill verkligen försöka stötta kroppen att klara av det här på bästa sätt genom att göra vad jag kan utifrån kunskap, förmåga och ork. Jag är på gång med kosten igen men tror att jag skulle behöva gå in i konceptet mycket mer seriöst! Att äta rätt HELA TIDEN, att inte stressa, vilket innebär såååå mycket men framför allt att inte utsätta mig för frustration. Jag behöver motionera mycket mera, jag behöver sova mycket bättre och jag behöver JUICA och äta STORA mängder färska grönsaker och även en del frukt. Jag gör mycket av det här men alldeles för sällan och lite. Jag skulle behöva komma till ett beslut som jag kan stå fast vid. Det känns som att jag velat hela tiden och det blir inte bra. Jag pendlar mellan viljan att gå All in och att skita i allting och äta och leva som det faller sig. Kruxet med att välja det sistnämnda är ju flera det också men det innebär ju framför allt att det också misshandlar min kropp och får mig att må skit. Bukvätskan är sannolikt tillbaks som ett brev på posten. Pinan blir väl kortare kanske, då förloppet av komplikationer säkerligen påskyndas betydligt av ett sånt val och kroppen lägger av. Att kämpa vidare med all kraft håller mig nog vid liv lite längre .... ...
Absurda tankar egentligen. Ingen skulle behöva att ens funders i såna här banor. Det är helt sjukt egentligen. Vilka val! Men det är verkligheten för mig just nu. Hur gärna jag än önskar att det var annorlunda.

Många är de kvinnor jag lärt känna inom cancerbranschen. Någon enstaka har blivit cancerfri, några har blivit bättre, vilket innebär att de fått sjukdomen att avstanna. Men många har blivit sämre och flera har avlidit. Jag fick veta i dag att himlen fått en ny stjärna. Pernilla som drev Alternativmedicinska kliniken i Örebro har avlidit för knappt två veckor sedan 😢. Till och med hon, som hade all denna kunskap om alternativ, all utrustning och möjligheter att genomgå alternativs behandlingar varje dag, omgiven av kunniga medarbetare. Hon hade heller aldrig genomgått operation, cellgifter eller strålning vad jag vet. Inte ens hon med alla dessa positiva och fördelaktiga förutsättningar, klarade av att få kroppen att läka ut cancern. Hon hade förvisso en mycket aggressiv cancer men hon hade lyckats få bort den ur kroppen innan den sen kom tillbaks. Jag vet inte vad som hände efter att vi avslutade vår kontakt för snart ett år sedan. Men jag har förstått att hon kanske inte var helt ärlig mot mig och det var precis den känslan jag fick när jag var där, och det var den känslan som gjorde att jag valde att bryta kontakten. Ingen skugga över Pernilla, absolut inte, jag beklagar verkligen hennes bortgång och tänker mycket på både henne och hennes anhöriga. Men det visar hur oerhört svårt det är att bekämpa detta.

Jag kommer sannolikt inte ge upp! Jag kommer att fortsätta kämpa och hoppas och tro att jag har andra förutsättningar och faktorer som andra inte har. Naivt, men hoppet är det sista som sviker. Och det FINNS människor som varit i samma ”hopplösa”situation som jag och som överlevt i många, många år. Även om jag inte kan bli frisk, kan jag kanske förlänga livet. Om rätt ork infinner sig. Om rätt motivation, kämparglöd, vilja och stöttning infinner sig. Då kanske....

Det blev ett lite dystert inlägg detta, men det är så livet ser ut just nu. Som jag skrev igår är det bättre att fokusera på det positiva i tillvaron. Men detta behövde ut! Men jag har även haft mycket positivt runt mig idag. Emelie och Amanda är hemma här och jag hade en fin dag med Amanda, Erika och hennes barn. Det är jag tacksam för 🙏.

Nu ska jag gå och lägga mig. Drar på det lite. Ser inte fram mot att krypa ner i sängen länge då jag vet vad som väntar. Det blir en ond cirkel.... får se nu om krypningarna blur värre igen efter behandlingen. Då har jag isåfall ett konkret svar. God natt mina vänner, som orkat följa med ända hit ❤️