Tappning av lungan

Vaknade i morse med mer smärta än igår. Fick min medicin och det kändes lite bättre Jocke och Emelie kom vid 8:30 och vi hade en mysig FM. Jocke skjutsade sedan Emelie till Eira hos Helen och Petri. Vi hade en trevlig och förtroendeingivande stund jag och Emelie och det var så skönt att ha det pratet med henne. Det handlade om henne, hennes liv och kompisar mm. Inget om min sjukdom för en gångs skull!

När läkaren kom hade Emelie åkt till Eira och Jocke var tillbaks här. Läkaren var den läkare som jag hade allra först, som hånade mig och gjorde sig rolig på min bekostnad. Hon hade också en förmåga att titta på Jocke hela tiden när hon pratade med mig, och det gjorde hon idag med.

Det finns inte tillstymmelse av empati, förståelse eller värme i den människan. Hon babblade på i 190 om deras regler, polyci mm. Hon hade unde alla sina år aldrig varit med om att någon sover under ett sånt här ingrepp! Det var som att sätta på en bandspelare på snabbspolning! Hon mal, mal och mal utan att lyssna. Till slut blev det från min sida " ja men gör vad fan ni vill då"! Jag orkade inte lyssna på hennes malande! Hon upplyste om att tanken var att cyton ska ta bort vätskan men cyton kan sluta fungera för cancercellerna muterat..... vad fan har det med det här att göra?????

Ja jag svor och var otrevlig. Som ett trotsigt barn vände jag på huvet och vägrade titta på människan. Jag vet inte hur många gånger hon sa att det inte skulle bli lätt att få röntgenläkaren att gå med på att jag sover, dessutom kräver ingreppet att jag sitter upp och det blir ännu svårare. Hon skulle kolla med röntgen en gång till. Jag upplystes om att jag inte tvingas till ingreppet och den risk jag tar om jag avstår ät att jag får fortsatt smärta och svårt att andas Tills att cyton tar ordentligt, men den kan ju sluta funka, som hon så vänligt upplyste om.

Röntgen sa nej! Dom vill kunna kommunicera med mig. Det är risker med ingreppet och dom vill inte riskera något i onödan. Jag lovades ordentligt med lugnande. 20 mg stesolid och 10 mg morfin. Jag skulle få detta i god tid. 12:50 kommer sköterskan in med medicinen och talade om att ingreppet skulle ske 13:30! Det gick ganska snabbt att räkna ut att medicinen inte skulle hinna nå maximal effekt. Men när jag väl var på röntgen var jag susig och lite loj.

Ingreppet gick bra. Första bedövningen gjorde jätteont och jag röck till så han fick sticka om. Men sen flöt det på. En jätteduktig läkare 👍. Det var verkligen inte värre än buktappning. Det är nästan så buktappning är värre....

Det var Jocke som fick mig att ändra mig och ändå gå med på tappning trots att jag inte fick sova. Naturligtvis var beslutet mitt men han kunde peppa mig på rätt sätt och fick mig att förstå att det var nödvändigt att göra det här. Tack Jocke ❤️

Jag bad läkaren om ursäkt. Jag bad om ursäkt för att jag varit otrevlig. Det gjorde jag innan tappningen ska tilläggas. Jag var fortfarande förbannad på henne men jag behöver ju inte vara otrevlig. "Jag känner ju dig och vet att du har en egen vilja", sa hon och hon sa att hon gillar det. Hon är väl medveten om att jag tycker att läkarna är motsträviga och stelbenta, sa hon, och så är det ju verkligen. Ja ja, nu är det gjort. Får se hur många gånger som kommer behövas. Jag har dock mer ont nu än jag hade innan. Och inte kommer det så mycket vätska, bara 0,7 liter. Nu får det vara stängt till i morgon så får vi fortsätta då. Nu går ögonen i kors och jag ska sova!

Tusen tack för att ni höll om mig och höll mig i handen allihop! Jocke fysiskt och ni andra mentalt! Det betyder så enormt mycket i såna här extremt svåra stunder!