Nu är det tufft

Tyckte jag mådde bättre igår, men det gick över idag. Fy fan säger jag, jag orkar inte mer. Jag orkar inte må så här. Jag orkar inte, men vad har jag för val? Känns som att jag bara gnäller och klagar, men ja, det är så här det är och känns just nu.

Den här vätskan gör mig galen! Den gör mig till fånge i min egen kropp. Jag orkar och klarar nästan ingenting! När jag har fysisk ork och företar mig något får jag betala för det direkt genom att kroppen sväller upp som en spärrballong och jag blir däckad. Det blir svårt att känna glädjen att kunna göra saker när det är så. Idag är kroppen mer svullen än igår, så jag kan väl dra slutsatsen att cellgifterna inte gör sitt jobb fullt ut än iallafall. Idag är jag svälld högt upp i magen och det trycker mycket på andningen. Har svårt att andas när jag inte ligger ner, har ett enormt tryck i huvet och huvudvärk. Tanken på, eller rädslan för stroke poppar upp igen......

Lika mycket som kroppen lider, lider själen. Jag har aldrig mått så här dåligt tidigare. Ångest har fått ett nytt ansikte. Både ångest inför sjukdom, begränsningar, död, efterlevande......och ångest över skeenden i livet. Saker och ting ställs på din spets och människor visar sitt rätta jag. Det gör så ont, så fruktansvärt ont att inse vissa saker. När jag behöver stöd som mest, när jag är som mest sårbar och trasig, då får jag en loska i ansiktet. Hur förhåller man sig till det i en sån här situation? Lägger det åt sidan? Låtsas att det inte finns? Stoppar huvet i sanden? Om det vore så enkelt.

Jag känner att livet rinner ut. Det är så det känns. Det rinner ifrån mig. Jag vet att det är destruktivt, men det är så jag känner. Det är så jag upplever min situation just nu. Har jag veckor kvar? Månader? Eller är det dagar? Jag vet, jag ska inte tänka så! Men jag tänker så. Känner så. Jag vet att jag kanske känner så för att energin är på noll, och jag behöver göra allt jag kan för att öka energin, livslust och motivation. Men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag tycker att jag gör det jag kan, nu kan jag bara vänta på att det vänder.......

Förlåt för dessa ord, som jag förstår är tunga för några av er att läsa. Men det är så här jag mår just nu och jag tänker inte låtsas som något annat.