Livet gör ont nu

Gassande solsken och klarblå himmel. Jag ligger under en filt i soffan och knaprar morfin 😩. Ja jag är tvungen för att stå ut, men det hjälper inte heller. Vill inte ta hur mycket som helst men det känns som att börjar närma mig att sluta tänka på vad jag VILL och istället göra det jag BEHÖVER. Men det känns som att sjukdomen håller på att vinna, den håller på att ta över. Den tvingar mig att göra en massa saker som jag inte vill, som jag vet leder mig åt fel håll och det känns förjävligt! Det känns som att jag resignerar..... till någonting jag inte vill, något jag vet kommer att sänka min kropp och själ och som tar kål på mig snabbare. Men det är väl så den här sjukdomen är. Jag insåg försent vad jag behövde göra. Nu bestämmer inte jag längre.....jo, det gör jag ju rent teoretiskt men när smärtorna blir för stora och energin är så när som på noll, är man inte så kaxig.

Det får lov att bli cellisar igen. Jag ska ringa på måndag och be dem ordna första behandlingen så snart som möjligt. Jag minns hur det var i höstas... både jag och Jocke konstaterade att jag började må betydligt mycket bättre när jag började med cellgifter. Hur nu det är möjligt att må BÄTTRE av cellgifter. Det kanske säger något om konditionen jag var och är i. För det är samma läge nu. Precis samma.

Det är så mycket jag skulle vilja göra! Som att gå ut till min älskade man och ge honom en stor kram och tala om att jag älskar honom. Jag tar och gör det, nu på en gång. Varför skjuts upp saker till sen, man vet aldrig när och om sen blir. CARPE DIEM ❤️