Lite blandat, precis som vädret

Idag har det verkligen varit aprilväder, både ute och inuti, i sinnet. Ena sekunden strålande solsken för att i nästa regna, sen hagla, snöa och så sol igen. Ombytligt så det förslår. Jag var i växthuset och sådde lite frön och bestämde mig för att passa på att gå en promenad när det var uppehåll. När jag fått på mig skor och jacka vräkte det ner hagel! Men jag gick ändå. Det finns alltid ursäkter till att hoppa över promenader och det har jag gjort länge nu. Måste verkligen komma igång igen!
Ja jag gick iallafall nästan 3 km i omväxlande ösregn, hagel och snö. Det kändes skönt och jag var nöjd när jag kom hem. Stannade kvar ute då det klarnat upp och var solsken och Stretchade lite. Körde sedan lite qigong och hoppade studsmatta. Ja, jag hoppade studsmatta 😂. Det ska vara bland det bästa man kan göra för att få skjuts på lymfsystemet, och det behövs! Armen är jättesvullen och stel.

Jag åkte sen in till Sala för att hämta Emelie och vi handlade lite. Hämtade paket från Organic makers då mina oljor kommit 😊. Sen var det bara mat och disk kvar innan soffan kallade.

Idag skrev jag lite på min bok. Inte går det snabbt inte. Vill så gärna skriva men när jag väl sätter mig så får jag svårt att strukturera mig. Skriver lite här och lite där och får inte någon helhetskänsla. Men det är väl så det är kanske, upp- och nedgångar. Det skrev jag lite om idag. Om upp- och nedgångar. Hur det har, och fortfarande pendlar mellan hopp och förtvivlan kring sjukdomen, tron och motivationen. Jag insåg när jag skrev att det faktiskt inte pendlar så mycket längre. Jag känner mig ganska stabil även om jag känner mig vissen och nere ibland. Har också en period nu då jag är allmänt lättirriterad över allt och ingenting. Men jag känner mig stabil i den bemärkelsen att jag faktiskt tror på det jag gör. Jag känner inte alls samma rädsla, misstro och tvivel som tidigare, även om det finns kvar till viss del. Jag känner på något sätt ett inre lugn kring min hälsa just nu, och det känns skönt. Jag känner mig inte superstressad kring sjukdomen. Jag är inte orolig hela tiden utan det känns som att jag är i ett läge "det är som det är och blir som det blir". Jag känner mig lugn i det, just nu iallafall. Jag fortsätter att söka information. Jag tar del av massor med i formation på nätet men det känns som att jag tagit del av det mesta nu. Tagit del av, en del som hastigast, en del som jag lagt åt sidan och ska läsa mer om sen, en del som bara fått passera, en del som jag tagit till mig. Det känns som att det varit för mycket och att jag inte har valt en väg och håller mig till den. Jag har tagit lite av mycket och gjort lite si och så. Det rekommenderas inte i den här branschen.

Jag har sparat en maaaaasssssa länkar kring cancer som jag ska läsa "sen". Och jag har sparat många många konversationer på messenger med människor som är i samma eller liknande situation som mig. Några av dem har jag periodvis haft mycket kontakt med. Några har jag pratat med i telefon och någon enstaka har jag träffat. Jag bestämde mig för att gå igenom alla meddelanden på messenger för att sortera bland nyttig information jag fått. Jag blev påmind om några kontakter jag haft men som jag inte pratat med på länge. Två av dem skickade jag meddelande till för att fråga hur det var med dem. Båda är borta. Döda. Nu är det många som har dött som jag fått kontakt med sen jag blev sjuk. Det väcker känslor och tankar och ikväll kände jag mig ledsen. Riktigt ledsen.

De två tjejerna som jag ikväll fick vetskap om är borta, är inga jag träffat i verkliga livet. En av dem pratade jag med i telefon ett par gånger. Men vi hade mycket kontakt på nätet. Vi delade tankar, känslor, erfarenheter. Vi peppade varann, stöttade och tröstade. Nu är dom borta. Dom också, som så många andra. Dom gjorde samma sak som jag gör vad gäller kosten, tillskott osv. Inte exakt, men till stor del. Vi hade inte exakt samma diagnoser men vi hade alla tre bröstcancer. Olika egenskaper hos tumörerna, olika behandlingar och förutsättningar men mycket var lika. Det är klart att jag tänker att det kan hända mig, precis som det hände dem. Och så kommer tvivlet in igen.  Tvivlet på att det jag gör faktiskt gör en skillnad, att det kan göra så att jag blir frisk, eller åtminstone får mer tid. Tankarna kommer återigen kring om jag är allt för naiv och lurar mig själv för att jag griper efter halmstrån. Ett stort, rent och skärt självbedrägeri? Har de rätt de där "trollen" som säger att det är humbug, bullshit och fullständigt idiotiskt det vi håller på med? "Det är då det stora vemodet rullar in"......MEN jag tänker inte låta dessa tankar och känslor bita sig fast och bli kvar! Nej nu har jag umgåtts med dem en stund och nu får de gå igen! Trevligare sällskap kan man ha och jag behöver faktiskt inte övertyga mig själv särskilt länge om att välja andra tankegångar. Det får vara som det vill med självbedrägeri eller inte. Jag mår bra av att tro på att jag faktiskt KAN bli frisk och det tänker jag fortsätta göra. Det finns dem som har gått före mig och blivit botade från obotlig spridd bröstcancer trots att de fått både cellgifter och strålning. De är inte många. Inte många alls faktiskt, vad jag vet, men vad är det som säger att inte JAG kan bli en av dem? Jag väljer att tro att jag kan det. 🙏

Allt gott ❤️