I dag är första dagen på resten av mitt liv

Nyår....nytt år och nya tag! En summering av 2016 är för min del att det har varit, trots allt, ett hyfsat bra år. Jag tycker nog att 2015 var ett år som mer gick i negativt tecken då vi fick besked om min sjukdom och allt vad det innebar. 2016 innehöll blandat med positivt och negativt. De första åtta månaderna av året var ju ganska bra, med flera positiva besked kring sjukdomen. Tumörerna i levern och i bukhinnan gick tillbaks och i skelettet stog det still. DET var positiva besked. Jag mådde fysiskt ganska bra också och hade mycket energi och ork.

Vi hade en fin semester under våren, sommaren var helt ok. Emelie började på högstadiet och ny skola, vilket var spännande. Ja, trots sjukdom och viss oro för framtiden så var första delen av året ändå ok. Hösten var lite värre när magen började krångla och jag skulle ljuga om jag påstod att det inte varit fruktansvärt jobbigt. Dels med magen, smärtorna och vätskan i buken och också det faktum att jag kände mig tvingad att börja med cellgifter igen. DET känns tungt och smolkar ner 2016 för min del. Och tillväxten av tumörerna på äggstockarna också. Det ger mer smolk i bägaren förstås. Hösten och vintern 2016 har inte varit något vidare, helt ärligt. Positivt är ändå att det i slutet av året börjat vända till det bättre. Vätskan i buken avtar och jag har sluppit tappningar sedan mer än en månad tillbaks. DET är skönt och så positivt. Att jag slipper äta morfin, slipper smärtor i magen, att jag börjar få tillbaks energi och att jag börjar känna lite mer lust att återuppta kampen, är positivt. Och en bra ingång i 2017.

Det är med blandade känslor jag tänker på det nya året och vad det kommer att ha med sig. En del av mig känner entusiasm inför att ta nya tag, gå in för att stärka kropp och själ och sikta på att läka så mycket det går. Jag hoppas att vi ska kunna resa snart. Jag hoppas att vi får en fin vår och sommar. Jag längtar efter att få börja odla och göra ordning i mitt växthus. Jag hoppas att jag ska orka göra ordning på tomten, i rabatterna, plantera blommor och växter som jag har längtar efter. Men jag känner också en oro.....för vad detta år ska föra med sig.

Man ska inte ta ut något i förskott, framför allt inte bedrövelser, men jag kan inte låta bli att oroa mig och fundera över hur min sjukdom ska komma att utveckla sig. Jag är orolig inför röntgen jag ska göra om några dagar och vilka besked jag/vi kommer att få. Jag kan inte låta bli att oroa mig för att det ska bli negativa besked som lämnas, att utvecklingen kommer att gå åt fel håll, att jag ska bli sämre, kanske tvingas fortsätta med cellgifter.....jag är rädd för att hamna på fel sida om statistiken men jag ska försöka orka kämpa för att hålla mig på rätt sida, på den högra sidan om grafen för snittet.....medeltalet......

Ja oron finns. Oron för att bli maktlös är nog värst. Att inte kunna påverka, att bara tvingas följa med i det som händer med kroppen. Jag önskar att jag kunde känna en övertygelse om att jag inte ska hamna där, att jag kunde känna en övertygelse om att det är fullt möjligt att bli frisk, att känna en övertygelse om att jag minsann ska överbevisa sjukvården om att jag visst kan bota min sjukdom, att läkarna står och häpnar och kliar sig i huvet. Jag önskar att jag hade den övertygelsen och tron på att det är möjligt. Tron kan försätta berg sägs det och tankens kraft är stark, kropp och själ hänger ihop, hur vi tänker påverkar våra celler osv.......Jag tror, men är inte övertygad. Jag tvivlar och känner misstro, det smyger sig in negativa tankar och känslor, vilket jag vet inte är optimalt. Jag känner mig lite stressad över att jag inte kan känna denna övertygelse som jag skulle vilja och som jag tror är så viktig. Kanske handlar det om att den vedertagna uppfattningen i samhället, om att det inte är möjligt att läka kroppen från spridd bröstcancer, är så djupt förankrad i mig att jag har svårt att släppa taget om den.

Min övertygelse har under så många år varit att den vedertagna uppfattningen om sjukvården är den som stämmer överens med sanningen och att alternativmedicin ska fungera måste överbevisas mig för att jag ska tro på den till hundra procent. Ja, så är det nog. Jag är fortfarande skeptisk, tyvärr. Jag tror, men bara till en viss del. Jag tror att vi kan påverka våra kroppar genom tankens kraft, jag tror att vi kan påverka våra kroppar genom vad vi tillför kroppen i form av kost och annat vi stoppar i oss. Jag tror att vi kan påverka våra kroppar till det bättre genom att göra aktiva val, att kropp och själ hänger ihop. Jag tror att vi kan påverka men kanske bara till en viss del. Det finns en gräns för vad vi kan åstadkomma när det gäller sjukdom, jag har svårt att tro på mirakel, även om jag gärna skulle vilja det. Det finns människor som påstår sig ha tillfrisknat från spridd bröstcancer. Jag har själv träffat på någon enstaka och har tillförlitliga källor som berättat om någon enstaka också. Men jag har också under det här året som gått träffat på så många kvinnor med spridd cancer som inte finns med oss längre. Som kämpade in i det längsta och som förlorade kampen. Inte alla använde alternativa metoder, men några av dem som lämnat gjorde det.

Jag försöker tänka att jag inte ska och kan jämföra mig med andra. Vi har inte haft samma förutsättningar, har inte använt oss av samma metoder och preparat. Alla är vi olika och varje kropp och själ är unik i sig och sin förmåga att läka och tillfriskna. Jag vill ju såklart sticka ut, bli en
sensation, ett unikum som överlede mot alla odds! Som sagt, någon som sjukvården häpnar och chockas över....

En vädjan till er
<3 p="">Jag skulle behöva allt stöd och all uppmuntran som går att uppbringa nu. Jag behöver hjälp med att tro på det jag gör, att motiveras till att kämpa mot de mål jag har, hjälp med att våga tro på att det jag gör kan förändra mina förutsättningar. Jag behöver hjälp med att känna " jävlaranamma", jag behöver all hjälp jag kan få att tro, att känna övertygelse och hopp om att jag faktiskt kan överleva, att det är fullt möjligt att jag kan bota  mig själv. Jag behöver verkligen omge mig med denna tro, för att själv bli stärkt och känna hopp om framtiden. När jag tittat på videoklipp om människor som är övertygade, när jag omger mig med människor i olika hälsogrupper som är övertygade om att det är fullt möjligt att läka kroppen, då känner jag mig starkare och får hopp om framtiden. Jag behöver mer av allt det här. Är ni med mig?