Heavy Thoughts

Sedan en tid tillbaks har det skett en förändring hos mig, både i min kropp och själ, och det är inte till det bättre. Kroppen är utsatt för större påfrestningar och jag vet inte riktigt vad det innebär och hur det påverkar min hälsa på sikt. Eller ja, sikt.....på sikt vet jag ju vad det kommer att innebära, men jag vet inte hur de fysiska förändringarna kommer att påverka och påskynda förloppet.

Ibland känns det så fruktansvärt overkligt! Jag vet att jag är allvarligt sjuk, jag vet att jag har en obotlig sjukdom och jag vet att min tid är begränsad! Jag VET allt det där men det KÄNNS så o renligt. Det är som att det inte handlar om mig utan om någon annan. Den där känslan man har, att det händer andra men inte mig....men nu handlar det om mig och det känns overkligt på något sätt. Jag VET men vill stoppa huvudet i sanden.

När jag blev sjuk igen förra året ramlade jag först ner i ett avgrundsdjupt svart hål! Hela tillvaron rasade sönder och samman och allting var fullständigt kaos. I takt med att jag började intressera mig för alternativmedicin började jag ändå få ett hopp. Även om jag nog aldrig trott att jag ska bli frisk så trodde jag att jag skulle vinna tid. Jag tänkte att det inte var någon omöjlighet att få kanske 10 år till om allting gick som det skulle. I perioder glömde jag nästan bort att jag var sjuk. Jag mådde så bra och kände mig frisk. Kanske friskare och piggare än på många år. Jag hade framgångar med mitt val! Tumörerna stog still eller minskade. Hoppet ökade, glädjen och lyckan fanns där och jag vågade tro!

Sen kom bakslaget. Mer spridning och en kropp som kroknar, som töms på energi, kraft och ork. Jag tunnar ur, börjar se för eländig ut utan kläder. Från att ha haft 35 kg övervikt ser jag nu mager ut! Mager! Sjukligt tunn....och kraften försvinner i takt med vikten. Och livsenergin, livskraften, viljan, hoppet och tron, den mentala orken. Kropp och själ sitter ihop. Kropp och själ påverkar varann, i allra högsta grad. Just nu avspeglar min fysiska hälsa mitt inre mående och jag skulle så gärna vilja att det vände! Jag skulle vilja få tillbaks orken, viljan och lusten att kämpa! Att verkligen KÄMPA! Jag har ju så många anledningar och skäl att kämpa vidare för! Hur hittar jag tillbaks? Jag tänker varje dag att i morgon ska jag ta nya tag! I morgon ska jag göra både det ena och det andra. Så gör jag lite halvdant och så orkar jag inte och bestämmer mig för att ta nya tag i morgon. Idag funderade jag mycket på hur det kommer sig att det är så här, att jag har tappat drivkraften. En del är att jag mår fysiskt sämre och det försurar sinnet också. Men jag känner framför allt att jag har tappat en del av TRON! Tron på att jag kan förändra och påverka min kropp och hälsa genom alternativ medicin. Kan jag verkligen göra och påverka så mycket att det gör en skillnad som har betydelse? Verklig, betydelsefull betydelse? Jag vet inte vad jag ska tro längre......

Alla råd jag fått och får, är jag jätte tacksam för men de är så enormt många och olika. Vissa säger si, andra säger så. Vissa saker har jag trott stenhårt på och får sen information att det inte har nån som helst effekt! Så är det med flera saker och källorna är källor jag litar på. Hur ska jag förhålla mig till det? Det känns som att det är ett enda virrvarr, ett hopkok av massa antaganden, tyckanden och föreställningar. Men stämmer någonting över huvud taget? Jo, det vet jag att det gör. Jag känner mig säker på att det vi stoppar i oss påverkar vår kropp och hälsa, men isåfall omfattning att jag ska kunna vända mitt sjukdomsförlopp, det känner jag mig tveksammare till.

Om man får cancer första gången och det inte finns någon spridning tror jag att det finns möjligheter att påverka. Men när det finns spridning och framför allt spridning av just bröstcancer, tror jag att det är betydligt svårare! Jag har kontakt med några personer på nätet som botat sig själva med hjälp av alternativa metoder men INGEN av dem har haft spridd bröstcancer! Varför nu den sorten ska vara så svår! Men så verkar det vara iallafall. Jag tänkte för ett år sen att jag minsann skulle visa sjukvården att dom hade fel när dom sa att det inte gick att bota spridd bröstcancer. Nu känner jag mer att dom nog har rätt trots allt.

Det känns orättvist. Varför ska just jag, just vi, drabbas av det här? Har vi inte haft prövningar så det räcker? Tydligen inte......Tanken på att Emelie ska behöva växa upp utan sin mamma är outhärdlig. Att jag inte ska få vara med och ta del av allt som ska hända henne, stötta henne, vägleda och uppmuntra....få se henne ta studenten, flytta hemifrån, gifta sig, få sitt första barn.....jag går sönder i hela kroppen när jag tänker på det. Jag vet hur viktig min mamma var för mig när jag gick igenom allt detta, och jag skulle så gärna vilja att Emelie ska få ha sin mamma med sig genom livet i många år till. Jag har barn och barnbarn som jag älskar så högt och som jag vill dela livet med! Mina nära och kära....Min älskade man, min bästa vän och livskamrat som jag älskar och delar allt med! Det gör så fruktansvärt ont att tänka tanken att jag ska lämna dem. Och att jag inte ska vara här och hjälpa dem att bära sorgen när jag är borta! Mina nära, mina älskade, mitt liv! Tanken på vad dom går igenom och vad de ska behöva gå igenom är så smärtsam!

Jag vet att de tankar jag har är en naturlig del av det som är och det som händer. Det GÖR förbannat ont och det måste det få göra. Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om det, att sätta ord på känslorna. Det är inga hemligheter och det är inte så att det man inte pratar om finns inte. En fördel, om man nu ska leta såna i en sån här situation, är att vi alla kan börja bearbeta det som komma skall tillsammans. Ord kan sägas, frågor kan ställa, saker kan göras osv, om man vill. Jag kan också förbereda mig, ta till vara på tiden på bästa sätt osv. Jag kan fundera över vad som är viktigt för mig, vad jag vill förmedla och lämna efter mig osv.

Det blir så tydligt och påtagligt nu i skrivande stund, vikten av att verkligen ta till vara på tiden! Att leva här och nu! Att inte fastna i sorgen, att inte låta sorg och förtvivlan få företräde. Sorgen och förtvivlan finns ständigt närvarande på något sätt men det är viktigt att inte låta dem ta över tillvaron. Att leva i nuet, att göra saker som vi mår bra av och skapa fina minnen.

Jag ska verkligen verkligen verkligen försöka att återfå kämparglöden och att leva här och nu och ta tillvara på tiden och kärleken med dem jag älskar ❤️❤️❤️