I morse kom Owe och vi hade som vanligt en trevlig pratstund och utböt många tankar och funderingar. Jag fick välbehövlig healing och det kändes jättebra.
Hade läkartid 11:30. Alla prover såg bra ut och det var ju skönt. Vi pratade lite behandlingsplanering, i morgon är första dosen i kur två. Röntgen blir efter kur 3, vilket alltså innebär om 8 veckor. Två veckor på det att vänta på provsvaren så är det ca 10 veckor tills vi får veta hur det ser ut på i sidan. Slutet av januari, det känns långt dit, men tiden går fort.
Dom vanligt när vi är hos läkaren drar vi ut på tiden och har många frågor. Hon hade räknat med det sa hon 😂 Hon börjar känns oss! Vi pratade statistik och tid....hon säger att det är omöjligt att säga nåt om tiden. Statistik är statistik och tar inte hänsyn till individuella faktorer. Som att jag avstått behandling och läkemedel under ett års tid och att jag fortfarande mår relativt bra.....det gör att jag kan ligga på den högra sidan av statistikskalan, dvs att jag lever längre än snittet. Men det går inte att säga någonting egentligen. Hon uppmanade oss att fundera på vad vi vill ha ut av tiden som är kvar, vad som har ett värde. Det enda vi vet är att tiden är begränsad och det måste vi förhålla oss till. Att leva ett liv som känns rätt och bra, eller så rätt och bra som möjligt, för oss.
Verkligheten kom nära idag. Eftermiddagen kändes lite tung och jag kände mig ledsen. När jag var med Emelie i stallet snurrade tunga tankar och det blev jätte jobbigt. Jag satt för mig själv och kunde inte hålla mig från att börja gråta. När jag satt där och snyftade och snorade kom det plötsligt en liten tjej gående mot mig. Hon var 2, max 3 år. Hon kom fram och tittade på mig och såg först fundersam ut och jag undrade om hon såg att jag var ledsen. Så sprack hon upp i ett leende i hela ansiktet och sa hej och vinkade. Hon var så söt och då glad och så full av liv! Hon fick mig att tänka på att det är viktigt att ta vara på tiden, på det positiva och glada stunderna. Och dom skapar vi själva, till mångt och mycket.
Ja en känslosam dag har det varit och jag känner mig helt slut i både kropp och själ. Nu ska jag gå och lägga mig och förhoppningsvis lyckas sova trots MYRKRYPNINGAR i benen! Mitt magnesium är slut och jag har glömt att köpa nytt! Inte bra!
På återseende 🌜✨💕
Fina Carina ❤️ Så mycket fint du ger oss av din resa och dina tankar, känner tacksamhet över att kunna följa dig i det. Underbart att du hittar de små detaljerna som ger så mycket energi & livsglädje, att höja blicken och kunna se det. Vi är många många fler som behöver göra det. Tänker på dig ❤️ ✨ kram Carmen
SvaraRaderaTack för dina fina ord Carmen. Behövde dem nu ❤️ Stor kram till dig ❤️
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaTack för att delar med dig. Sköt att inte vara ensam i cancer träsket.
Nu ett tips. om vätska och tappning.....
Jag har haft ett permanent drän som suttit kvar i 5 månader. Man kunde välja att ha det stängt eller koppla på en påse och tappa ur vätska själv hemma. (eller få hjälp av hemsjukvården.) För mig försvann vätskan efter 5 omgångar med cellgift. Och då togs dränet bort. Nu mår jag mycket bättre fast jag fått omgång nr 9 av idegranen i dag.
Tack och kram/Anna
Tack så jättemycket för att du berättar det för mig. Det inger stort hopp om ljusare tider, även om jag är medveten om att vi är olika personer och inte behöver reagera lika. Du ger mig hopp iallafall.
SvaraRaderaJa vi har pratat lite om permanent drän men läkaren tyckte vi skulle avvakta då tanken är att cellgifterna ska ta bort det snart. Men jag har bara pratat med en jourläkare och inte med mig. Ska maila henne med frågan. Att se att du mår bättre efter dos Nio är också härligt att höra! Tack igen, du är en klippa ❤️ Kram