Infann mig på akutröntgen kl 8 i morse. Var jätte, jätte nervös med tanke på hur ont och obehagligt det var förra gången. Var också skeptisk till att det skulle ske på röntgen, det kändes inte som ett naturligt ställe att göra det på. När läkaren kom kände jag mig inte mer bekväm. Det var en läkare som inte slösade med orden om man säger så. Jag bad om lugnande men det hade dom inte. Tur att jag tagit extra morfin hemma. Det gjorde ont och var obehagligt, men det var "ingenting" mot förra gången. Jag föredrar den här läkaren 10 av 10 gånger med tanke på skicklighet! Det var en sån nervpers ändå och jag var helt slut. Fick transport till onkologens dagvårdsavdelning och här ligger jag nu. Det rinner på bra och det känns som en ENORM befrielse! Jag känner INGEN smärta alls! Det drar lite i nedre delen av magen men inte mer än så. Tänk om det kunde få fortsätta vara så här nu, iallafall några dagar så att jag hinner återhämta lite krafter.
Har min underbara make med mig såklart! Han finns vid min sida hela tiden och han är helt ovärderlig. Mitt stöd, min trygghet, min klippa -mitt allt ❤️
Vilken befrielse att minska på trycket. En skicklig läkare är guld värd även om han inte är så talför//Ullis
SvaraRadera