Många tankar

Jag är just nu inne i en period då jag tänker och funderar mycket. På värden i livet, mening med det som händer. Vad finns bortom det vi ser? Finns det ett liv efter döden? I vilken form, på vilket sätt? Jag brottas även med tankar och funderingar kring min sjukdom och möjlighet till tillfrisknande. Jag känner mig inte sjuk. Inte alls. Jag glömmer bort att jag är sjuk, tänker inte i termer av att jag ÄR sjuk. Blir lite rädd att jag är slarvig, att jag börjar leva som förut igen. Men det gör jag ju inte, jag vet ju det när jag tänker efter. När jag tänker efter inser jag att det snarare är så att mitt nya sätt att leva har blivit min vardag nu, så jag tänker inte på det på samma sätt längre. Det är skönt förstås, jag måste inte uppbåda all min energi till att ha fullt fokus på hur jag ska försöka överleva hela tiden. Jag kan slappna av och bara vara ibland också. Självklart tar sjukdomen och tillfrisknandet fortfarande mycket av min energi och fokus, det måste det göra, men det är på ett mer positivt sätt idag, det är inte längre betungande. Jag måste dock påminna mig om att hålla rätt kurs, att inte bli slapp och slappna av så att jag glömmer bort att göra allt som jag måste göra........

Jag har börjat söka mer inåt. Jag försöker hitta ett lugn, en inre ro. I och med det har jag börjat fundera mer över min "andlighet", min tro osv. Det är ganska angenämt faktiskt. Jag läser böcker, artiklar på nätet, pratar med folk på FB som jag lärt känna utifrån min sjukdom och det är så intressant att borra lite mer i de här frågorna.

Jag tänkte idag på hur vi från barnsben får lära oss om vad som är rätt och fel och hur det blir vår verklighet, vår sanning. Om hela samhället vi lever i, eller 90 % av det i allafall, har en övertygelse om vad som är rätt och fel, så är det svårt att gå emot och tänka något annat. Som det här med min sjukdom t ex. När jag blev sjuk 2010 fanns det inte i min värld att jag skulle avstå cellgifter. Tvärt om! Jag var galet förtvivlad över att jag inte fick behandling omedelbart när jag fick diagnosen. Jag tänkte inte tanken en enda gång att jag skulle välja bort vad sjukvården kunde erbjuda mig och vad som ansågs vara rätt behandling. När jag blev sjuk igen 2015 hade jag inte heller några såna tankar. Jag ville ha behandling så snart som möjligt. Jag var helt inställd på att det sjukvården sa var det som var rätt. Jag vet att läkare kan göra fel ibland men när det handlar om en vedertagen behandlingsmetod skulle det inte ha fallit mig in att ifrågasätta den. Då.

Sen började jag läsa på nätet om hur lång tid jag kunde tänkas ha kvar att leva. Sjukvårdens budskap var att jag skulle dö. Jag hade fått den värsta tänkbara diagnosen typ, spridd bröstcancer, och den överlever man inte.  Det gör INGEN!
Det har varit min övertygelse också, precis som de allra flesta andra människors. Det har vi fått lära oss av läkarkåren, sjukvården i hela världen, att det är så. Och då är det väl så?

När jag fick beskedet, att jag har spridd bröstcancer och skulle få palliativ vård, hamnade jag i ett chocktillstånd. Inte helt otippat och föga förvånande. Den ångest jag upplevde under den närmaste tiden var enorm. Det går inte att beskriva. Känslan var fruktansvärd hemsk och ångesten fick en ny dimention. I detta svarta mörker där det inte fanns en endaste gnutta hopp, sprang jag på en artikel om en läkare i USA som påstog att det gick att bota ALL cancer. Jo hej du tänkte jag. Sånt humbug, typiskt USA! Att folk går på sånt, jag fattar inte. Hur kan man tro att naturmedel ska kunna bota CANCER?
Så gick mina tankar. Men jag läste artikeln och i den stog det om nån annan, nån person, nån metod, nån länk osv, och jag började läsa, och läsa, och läsa, och läsa. Den första boken jag hittade var "Mot alla odds". Den gav mig mitt första hopp, men jag var fortfarande sprängfylld av tvivel, oro och ångest. Så ramlade jag över Kerstin Unger Sale'n. Såg hennes artikel på nätet, såg ett inlägg från henne i ett forum där det fanns en mailadress. Inläggen i forumet var flera år gamla, men jag chansade och skrev till henne. Och fick svar! Och vi pratade i telefon några gånger och har mailat varann och hon var så övertygad i sin tro och vetskap att det visst GÅR att bota cancer genom att hjälpa kroppen att självläka. Hon blev mitt nästa hopp och det har sedan dess vuxit lite mer, undan för undan.

Jag har träffat på människor på nätet som gett mig tips och råd, jag har fått såååååå mycket förslag på vad jag ska göra och äta och jag har stött på enormt mycket engagemang och välvilja. Och övertygelse. Övertygelse om att det GÅR att hjälpa kroppen att läka. Jag köper inte allt jag hör, jag sållar en del, men det allra mesta är samstämmiga råd och tips som jag tagit till mig. Jag har inte testat allt, men mycket. Och det har ju haft positiv effekt, hittills.

Jag tänker ibland att det när som helst kan rasa. Jag kan när som helst bli dålig, cancern kan börja växa, andra organ kan bli drabbade. Om ett halvår kan det vara slut! Jag tänker så med ibland. Jag VET ingenting egentligen om prognosen framåt. Men idag vågar jag tro mer och mer. Jag känner mig fortfarande inte övertygad men jag vågar tro. Jag skulle önska att jag kunde känna den övertygelse som t ex Janne Forsström alias Tian Schaman känner. Han har inga som helst tvivel kring sin övertygelse om hur allt hänger ihop med kropp, själ och naturligt läkande. Han menar att cancer, som alla andra sjukdomar, uppstår på grund av själsliga trauman och att det därför är prioriterat att läka själen först. Han pratar om förlåtelsens kraft, om vikten av att hitta balans, harmoni, glädje osv. Att tänka och känna inåt. Han hänvisar till en lära som menar att tumörer är kroppens sätt att säga att det behövs en radikal förändring. Tumörer är inget man bara får utan de uppkommer som en konsekvens av ett trauma. Han skriver bland annat så här:

"De flesta tror att cancer är något elakt som hux flux har bosatt sig i kroppen och att liemannen väntar bakom hörnet. Så är det naturligtvis inte. De börjar hata cancern och motarbeta den med alla tillgängliga medel, och speciellt inom skolmedicinen använder man allt mer brutala metoder för var dag som går…

Ju mer vi försöker motarbeta kropp & själs självläkande processer, desto mer kommer de "bita sig fast" i vår fysiska organism.

Om man istället vänder på det hela och blir Vän med sin sjukdom kommer man enklare och snabbare vända på förloppet, gå mot hälsa."

Jag tror att det ligger mycket i detta. Istället för att lägga energi på att hata sjukdomen är det tusen gånger bättre att fokusera på att hjälpa kroppen att läka det som gått fel. Det låter kanske flummigt och man kanske måste ta mer del av det här sättet att tänka för att förstå det, jag vet inte. För mig känns det iallafall betydligt bättre att känna att det är jag och min kropp som samarbetar för att läka, dvs kropp och själ, istället för att känna att kroppen är invaderad av nåt ont jävulskap som ska förintas. Det ger en betydligt mer behaglig känsla. För mig. 

Nu har jag pladdrat klart för den här gången. Det var barazen liiiiiten liten del av allt som cirkulerar i tankar och känslor. Det kommer garanterat mer 😊

Nu önskar jag alla en god natts sömn ❤️❤️❤️